logo

DEBATT

Angående "Tre myter om Finland"

2017-11-02

I nr 10 av FiB/Kulturfront finns en artikel av Anders Persson med rubriken Tre myter om Finland. Den behandlar till största delen vårt förhållande till det finska språket. I den tredje myten tar han upp frågan om den ”ryska faran” och visar att ur ett historiskt perspektiv har Ryssland aldrig utgjort någon fara vare sig för Finland eller för Sverige vilket även jag anser. Sedan tar han delvis tillbaks detta och anger det stora undantaget, finska vinterkriget 1939 – 40, var ett krig vars syfte var  att erövra Finland. det land som Lenin vid oktoberrevolutionen givit självständighet efter att sedan 1809 varit ett ryskt storfurstendöme. Några belägg för detta anges inte.

För många år sedan råkade jag i en dispyt med en arbetskamrat om just finska vinterkriget. Han hävdade samma ståndpunkt som Anders Persson.  Jag antydde att han hade fel varvid han anklagade mig för att sprida kommunistisk propaganda. Eftersom jag insåg att mitt kunnande i saken var alltför fragmentarisk beslöt jag att ta reda på hur det förhöll sig och satte mig på biblioteket en semestervecka och läste på. Tyvärr träffade jag honom inte igen men nu yppar sig ett tillfälle att få nytta av det jag lärde mig.

Den 14 april 1938 begärde sekreteraren vid sovjetambassaden i Helsingfors ett samtal med utrikesministern Rudolf Holsti. Man ville ha garantier för Finlands neutralitet vid ett väntat tyskt anfall. Om Tyskland tilläts använda finskt territorium kunde Sovjetunionen ej vänta tills de uppnått sovjetgränsen utan måste flytta sina trupper så långt västerut som möjligt. Om Finland däremot försökte hindra en landstigning var Sovjet berett att ge all möjlig hjälp i ekonomisk och militär form och att förbinda sig att efter kriget dra tillbaka sina trupper. Man erbjöd ett mycket förmånligt handelsavtal. 

Den finska regeringen avvisade blankt Sovjet krav men var intresserade av handelsavtalet.
Den 5 mars 39 tog Sovjet åter initiativet till förnyade kontakter. Man begärde nu att på en tid av 30 år få arrendera några öar i finska viken. De skulle inte befästas utan vara observationspunkter. Några dagar senare kom ett blankt avslag från finska regeringen, som ansåg begäran var ”kränkande” och strida mot neutralitetspolitiken.

Ett nytt erbjudande från Sovjet där man i gengäld som kompensation erbjöd stora landområden norr om Ladoga. Även det avböjdes. Mannerheim skriver i sina memoarer: ”Den finska statsledningen hade underlåtit att taga några synnerliga tacknämliga tillfällen i akt och hade därmed förlorat sin chans”. Paasikivi, en konservativ diplomat ansåg att: ”Det förefaller som om saken inte skötts effektivt från vår sida”.

I Finland började man förbereda sig för krig. Man gör mobiliseringsövningar och inkallar reservister. Samma år inbjuds den tyske generalstabschefen till Finland där han övervakar militärmanövrer alldeles vid den sovjetiska gränsen.
Den 5 oktober meddelar sovjetiske utrikesministern Molotov att han vill diskutera ”konkreta frågor” med representanter för finska regeringen. Den 9 oktober avreser Paasikivi med en delegation till Moskva. Innan dess sammanträffar han med Mannerheim och blivande överbefälhavare Walden. De ville slå in på en försiktig väg och att man måste respektera de ryska trygghetsfordringarna och söka tillfredsställa dem. Även den dåvarande finansministern Tanner var övertygad om att Sovjet enbart tänkte på sin egen säkerhet och inte på erövring.

Den 12 oktober ägde ännu ett möte rum denna gång i Moskva. Där deltog bl.a. Stalin och Molotov. Stalin påvisade att finska viken hade en fundamental strategisk betydelse för ett anfall på Sovjetunionen. Viken hade använts 1919 av Judenitj vid ett anfall på Leningrad (St Petersburg) och engelska flottan hade gått in där och beskjutit flottstationen Kronstadt från en bas på Björkö. Vikten av en gränsförskjutning inses lätt när man ser att Leningrads förstäder bara ligger ca 3 mil från finska gränsen och lätt kan nås med artilleri.

Ytterligare två möten hölls där sovjets förhandlare gjorde ytterligare eftergifter för att få en lösning till stånd. Paasikivi och Mannerheim ansåg att det var möjligt att få till stånd en uppgörelse. Utrikesministern Eljas Erkko var blankt emot och hotade med att avgå om regeringen godkände uppgörelsen. Den 9 november avgavs det definitiva negativa svaret av delegationen som därmed avbröt förhandlingarna. President Kallio var belåten.

I England skrev tidningarna att Stalin hade ställt sig helt avvisande till de finska eftergifterna(!)

Förhandlingsdelegation var övertygade om att man kunde ha kommit fram till en överenskommelse med Stalin. ”Det hela stupade på regeringens trångsynhet” skriver Paasikivi i sina memoarer. Regeringen låter sprida en broschyr där det framgår att Finland har stora segermöjligheter i ett krig med Sovjetunionen.

Den 26 november förekom gränsintermezzon vid Mainila by. Vem som var ansvarig för skotten blir väl aldrig utrett. Båda sidorna skyllde på varandra. Molotov hade ju  hotat med krig men på den finska sidan fanns regelrätta fascistiska truppförband, som mycket väl kunnat provocera fram en konfrontation. Den 30 november anföll Sovjetunionen både på mark och från luften. Några dagar senare önskade den nytillträdde överbefälhavaren Mannerheim fredskontakter genom den svenske ambassadören i Moskva. Svaret dröjde ett par dagar. Den 4 december meddelades från  Sovjet att de inte längre erkände den sittande regeringen utan endast förhandlade med ”Finlands demokratiska regering”. Den hade i all hast bildats dagen före i Teriokki under ledning av den finske kommunisten Kuusinen som under inbördeskriget flytt till Sovjetunionen. Med den förhandlade man nu och slöt ett avtal vars innehåll var i stort detsamma som tidigare förkastats av regeringen i Helsingfors.

Där begick man ett stor misstag. Stalin trodde uppenbarligen att finska folket skulle sluta upp kring  
Kuusinens regering men det blev ett totalt fiasko. Varifrån Stalin fick sådana uppgifter går inte att veta, troligen från Kuusinen själv. Att det var ett misstag bekräftas av med vilken lätthet Stalin spolade honom redan den 29 januari men det bidrog i alla fall till att förlänga kriget alldeles i onödan.

Fredsvillkoren som Sovjet dikterade vid krigsslutet utgick från de krav man hade haft vid förhandlingarna före kriget. I Finland blev man överraskad över den relativa mildhet Sovjet visade i sina krav.
Annat blev det efter fortsättningskriget då Finland stred på Tysklands sida. Men det är en annan historia. Det material jag har använt mig av är:
Tanner - Finlands väg
Paasikivis memoarer
Frietsch - Finlands ödesväg
Torni - Finlands två ansikten (genom  H Hagbergs bok Röd bok om svart tid)
m.fl.


Peter Jahnke


 

Peter Jahnke

DEBATT

Fördjupa det nordiska samarbetet!

Thomas Lindh

För en liten nation i en värld med alltmer tillspetsade motsättningar är det lärorikt att återvända till de principer som den alliansfria rörelsen samlades kring. Dess program förenar nationellt oberoende mot stormaktsdominans med ökat internationellt samarbete. Det skriver FiB/K medlemmen Thomas Lindh som även har webbplatsen Bandung.se

DEBATT

Vad händer i Elitfabriken?

Torbjörn Wikland

Gapet mellan ”vanligt folk” och makteliten växer. Så aldrig har väl en bok om Handelshögskolan varit mer aktuell än nu. FiB/Kulturfronts Torbjörn Wikland har läst den omdiskuterade boken om sin gamla skola Handels – där mycket har förändrats sedan han gick där.

DEBATT

Vem var egentligen Khashoggi?

Lars Drake

En av de mest omtalade händelserna de senaste veckorna i internationell press är mordet på Jamal Khashoggi på det saudiarabiska konsulatet i Istanbul. Khashoggi beskrivs som en journalist och det är korrekt eftersom han varit  skribent på Washington Post det senaste året. Det är trots det inte en adekvat beskrivning. För att förstå varför han mördats bör man ta reda på vem han var i relation till makthavarna i Riyadh. Vad har han gjort de övriga åren av sitt 59 åriga liv?

DEBATT

Varför ska SVT få håna kineser?

Torbjörn Wikland

Komikern Jesper Rönndahl har i SVT fått håna kineser. Han och och de programansvariga på SVT får nu finna sig i att kallas tvättäkta rasister av kineserna. Och varken etablerade massmedia eller politiker verkar förstå att Sverige och "Västerlandet" inte längre är världens "kungar i baren" skriver FiB/Kulturfronts Torbjörn Wikland i ett träffsäkert debattinlägg. Missa det inte!