logo

DEBATT

Balfourdeklarationen 100 år – löfte eller hot?

Foto: Wikimedia Commons

2017-12-19

Vem bryr sig om en hundraårig deklaration, vem känner ens till den? Nu har den dammats av igen men glansen har falnat. Läs den brittiske utrikesministern Lord Balfours brev till Lord Rothschild den 2 november 1917 och reflektera: ”Regeringen ser med välvilja på en i Palestina upprättad nationell hemvist för det judiska folket … under den otvetydiga förutsättningen att intet må göras som kan inverka menligt på de mänskliga och religiösa rättigheterna hos befintliga icke-judiska samhällen i Palestina…”. Hade en deklaration som denna kunnat se dagens ljus idag? Dock: den ratificerades faktiskt av Nationernas Förbund 1922, men det hade aldrig gått inom ramen för dagens FN. 

Innan brevet överlämnades till den Sionistiska Federationens representant Lord Rothschild hade man filat både länge och väl på ordalydelsen, som ju avsiktligen blev mycket vag. Vad var Palestina? Vilka var icke-judarna? Vad var en nationell hemvist? Icke-judarna, araberna, uppgick då till drygt 90% av befolkningen medan judarna utgjorde knappt 10%. Inget sades om arabernas hemvist – med andra ord en olöslig ekvation som mycket riktigt senare kom att lösas med svärdet.

Ändå firades Balfourdagen med pompa och ståt. Theresa May träffade Benjamin Netanyahu i London den 2 november på en galamiddag. Två premiärministrar, sentida representanter för givar- och mottagarlandet - ett erkännande från brittisk sida att Balfourdeklarationen står sig lika bra idag som för hundra år sedan. I Israel kommer det ena stora Balfourevenemanget efter det andra att gå av stapeln. Det är heller ingen tillfällighet att Netanyahus residens ligger just på Balfourgatan. För femtio år sedan gav Israel ut ett frimärke till minnet av denna omstridda deklaration. Det var några månader efter sexdagarskriget 1967, som blev ett slutgiltigt bekräftande av deklarationen: nu hade man fått hela Palestina. 

Man kan å andra sidan undra om den konservative Lord Balfour var någon större vän av judar.  1905 stödde han, då som premiärminister, Aliens Act (Främlingsakten), som kraftigt begränsade judisk immigration till Storbritannien. Nej, hans brev till Lord Rothschild skrevs med storpolitiska baktankar. Man hade året innan i hemlighet gjort upp med Frankrike och Ryssland om hur Mellanöstern skulle delas upp dem emellan (Sykes-Picot avtalet). England ville komma åt Palestina med dess närhet till protektoratet Egypten och Suezkanalen, den viktiga sjövägen till kolonin Indien.  Med ett blivande Eretz Israel (Landet Israel) som bundsförvant skulle det engelska imperiet stärkas i denna del av världen. 

Hur togs deklarationen emot? Det fanns judar som motsatte sig den både av politiska och religiösa skäl. Man hade etablerat sig i Europa och var rädd att mista rätten att stanna kvar. En del menade att det endast var Gud som kunde återupprätta Eretz Israel. Men med tilltagande förföljelser och diskriminering såg många judar löftet om ett eget nationellt hem som en befrielse. Flertalet judar hade nog färgats av sentensen ” Ett land utan folk till ett folk utan land” utan att reflektera över de faktiska omständigheterna – att Palestina faktiskt var befolkat. 

Hur upplevdes Balfours deklaration på judiskt håll i Sverige visavi de mänskor som då redan bodde i Palestina? Dagens Nyheter intervjuar 21 november 1917 ordföranden i det Skandinaviska Zionistförbundet, Dr S. Finkelstein, om vad deklarationen betyder. Han säger bland annat: ”judarna ha lidit alltför mycket oförrätt för att icke ha förståelse för andras rättmätiga krav. Grannfolket, araberna, kommer därför icke att förlora sin rätt. Araberna äro dessutom av samma folkstam och har mycket gemensamt med dem (judarna)”. Här finns ju en förståelse för icke-judarnas situation i Palestina. Å andra sidan rapporterar Svenska Dagbladet 26 november 1917 att samma förbund möttes dagen innan i Stockholm för att fira Balfourdeklarationen. Mötet enades om att ”återupplifvandet av det judiska nationella hemmet…vore i fullt samförstånd med alla folks intresse”.  Det verkar då som om man räknade med de palestinska icke-judarnas osjälviska och allt uppoffrande stöd…en motsägelsefull tanke.

En annan återkommande tanke var att en judisk stat skulle bli en civilisationens utpost. Theodor Herzl skrev redan 20 år tidigare att det nya, tilltänkta landet skulle bli en utpost mot barbariet. Dr Finkelstein säger i DN-intervjun ovan att ”det skulle vara av stor vikt för Asien att en kulturvinkel skapades i Palestina”.

Den dåvarande överrabbinen i Stockholm, Marcus Ehrenpreis, lovordar i en minnesartikel Lord Balfour som en stor statsman och sann judevän (Judisk Tidskrift 2, 1930). Han hade träffat honom i Jerusalem i april 1925 när Balfour invigde det Hebreiska Universitetet:  ”I honom förkroppsligades något av mänsklighetens samvete, något av den på en gång pinande och eggande känslan, att den världshistoriska orätt mänskligheten sedan årtusenden begått mot Israel måste gottgöras”.

Å andra sidan finns det kritiska röster. Den ungerske juden och författaren Arthur Koestlers uttalande om deklarationen är avväpnande: ” En nation lovade högtidligen en annan nation ett land som tillhörde en tredje nation”. Dagens (än så länge) engelske utrikesminister Boris Johnson har uttryckt sig mera vanvördigt och karakteriserat deklarationen som bisarr och tragiskt osammanhängande, ”ett stycke utsökt fudgerama från utrikesdepartementet”. Oxfordprofessorn Avi Shlaim, bördig från en judisk familj i Irak, skriver 2005 att ”Balfourdeklarationen var ett kolossalt missgrepp – som visade sig bli en katastrof för palestinierna och som gav upphov till en av de mest våldsamma, bittraste och mest utdragna konflikterna i modern tid.”

Så till araberna och palestinierna - har de protesterat mot Balfourdeklarationen? Efter sitt invigningstal i Jerusalem i april 1925 for Balfour till Damaskus. Hade han möjligen trott att ovationerna skulle fortsätta där? Nej, han blev jagad och fick fly med väpnad eskort till Beirut för evakuering…Annars bär historien otaliga vittnesmål om att palestinierna aldrig accepterat Balfours brev till Lord Rothschild. På arabiska kallas Balfourdeklarationen märkligt nog för ”Balfours Löfte” (Wa´d Balfour). Med detta löfte blev ett hot mot de i deklarationen nämnda ”mänskliga och religiösa rättigheterna” för de palestinska icke-judarna. Nu kräver man en ursäkt i efterskott från den brittiska regeringen. Helt rätt, men det förpassar inte Balfourdeklarationen till historiens skräphög. Det kan endast Israel, den starkare parten, göra. En hel värld väntar.

Teckna en prenumeration här

ÅRET UT: KAMPANJ! 3 NUMMER FÖR 50 KR! 
SWISHA 50 KR TILL 1232240356, SKRIV "KAMPANJ" OCH ADRESS

Lars Linnersten

DEBATT

Majoriteten ansluter sig till antinationalistisk politik

Benny Gustafsson

2018-01-11

Kurdisk nationalism ingen modell för folken i Mellanösternskriver Christer Lundgren i nr 12 av FiB, som ett svar på Erling Folkvords kunniga analys av situationen i regionen, i nr 11. Det är nog det enda i hans artikel som jag skriver under på. Den politik som majoriteten i den kurdiska rörelsen ansluter sig till är nämligen just antinationalistisk!

DEBATT

Kurdisk nationalism är ingen modell för folken i Mellanöstern

Christer Lundgren

2018-01-03

Kriget mot terrorismen i Irak och Syrien går mot sitt slut; IS och andra terroristorganisationer är på väg att besegras. Ur västmaktsperspektiv är de förbrukade som redskap för regimskifte i Syrien. I stället seglar kurdfrågan upp som instrument för söndring och herravälde. Den bild av denna etniska konflikt som Erling Folkvord ger i sin artikel (FiB/K 11/2017) är falsk, menar Christer Lundgren i detta debattinlägg.

DEBATT

Ett påpekande

Jan Myrdal

2017-12-28

Från bland andra Clarté har på nätet i ond avsikt spridits att arrangörerna och/eller Nya Tider skulle betalat för min resa till mötet i Moldavien. Det skriver Jan Myrdal.

DEBATT

So long, president Mugabe

Hans Öhrn

2017-12-27

Få statsmän har uppväckt så starka känslor som Zimbabwes mångårige ledare och förre president Robert Gabriel Mugabe. Vid makttillträdet 1980 fanns en viss samsyn om den nye ledaren. I Afrika och i andra delar av världen  hyllades han som befrielsehjälte medan Västvärlden i honom trevande såg en försoningsman.