logo

KULTUR

Befintligt ljus, befintligt mörker

Jean Hermanson. Foto: Landskronafoto.org

2017-12-18

Det kunde hända sig om morgonen att Jean nedsteg från sitt utsiktstorn på balkongen över Möllevångstorget för en morgonvandring under pilträden på Ribersborg. En ganska japansk miljö för en ganska japansk person med sitt milda leende och sitt skarpt fokuserade kameraöga; men i hjärtat var han en vallonsk gjutarpojke från Småland. På Ribban kunde det också hända att vi flanerade tillsammans under den tid då han alltmer krympte och slutligen bleknade bort med sommaren, år 2012.

Hade det inte varit för hans assistent Nils Petter Löfstedt hade kanske Jean Hermanson försvunnit för alltid ur folkminnet, diskret och ostörig som han var. Trots att han är en av de största i den svenska samtidens fotografi. Men nu har Petter sammanställt en film om Jeans liv och verk som kommer att framstå som en av de stora dokumentärerna från samma vår samtid: Himlens mörkrum (SVT Play). 
Jean brukade skoja om att jag hade snott bästa dokumentärtiteln, Befintligt ljus. Jag sa att Befintligt mörker fortfarande var ledig. För är det något som utmärker hans foto – analogt naturligtvis, handkopierat – från den döende skrotindustrialismens gjuterier, smältverk, varv och verkstäder, så är det ett enastående växelspel mellan ljus och mörker. Ofta rembrandtskt, med ljusblänket på en svettig överarm eller en flammande härdsmälta som låter sitt återsken karva ut miljön maskin för maskin, lina för lina, ansikte för ansikte. Det är alltid människan som skänker bilden sitt liv.

I ett fint avsnitt i filmen visar också kollegan och vännen Micke Berg hur ett porträtt ur de tusentals negativ som ingen tidigare har sett, långsamt och varsamt växer fram ur kopiebadet. Levandegörs.

Här är det viktigt att betona att Hermansons bilder saknar varje ”operaistisk” eller idealiserande överton. Bilderna är lugna och empatiska, utan vare sig överdrift eller upprördhet. Här finns den starka konkretion som kommer av att motivet är känt i grunden, upplevt och närvarande också i avbildarens egen historia.  

Och filmen har fungerat som tankeväckare. Dagen efter tv-visningen var hyllorna på mitt länsbibliotek dammsugna på Jeans böcker med Folke Isakssons texter. Dom svarta har återuppstigit ur koldammet för att berätta historien om kroppsarbetets folk – som bara alltför många har fått för sig inte lever vidare i sitt ljus och sina mörker. Jag tvekar inte att kalla de båda kumpanernas verk för ett sant mästerverk med Isakssons analogiska prosa som smidigt reproducerar folks berättelser. Där finns både långa samtal och korta snapshots till Jeans totalt avspända porträtt av människor som ändå är pressade av hårt slit och hemsk hetta, ansikten svärtade av sot där bara tänderna lyser vita i ett stort flin när de drar sin historia:

”Det berättas om en gjutarvagabond och alkoholist att han slutade supa då han fyllde femti. Sedan blev han verksam i det fackliga, till sist som avdelningsordförande. När han blev pensionerad, sägs det, tog han hem en trave böcker, och sen läste han tills han dog.” 
I ord och bild ryms också fackets och socialdemokratins efterkrigshistoria, med en höjdpunkt i Olof Palmes besök på verkstäderna där dagskiftet i skyddskläder och stålhättor slår sig ner i en ring kring hövdingen i kostym och lågskor. Bilder som sannerligen ”säger mer än tusen ord”.

Jean Hermansons tredje facett efter foton och böcker var filmerna han gjorde med kumpanen Torgny Schunnesson, epokgörande de också, särskilt  Den sista båten (1983) kring nedläggningen av Öresundsvarvet i Landskrona, Arbetets döttrar (1986) om sillpackerskorna på Abba i Kungshamn, och nostalgirullen om Möllan och Hemstaden, Himmel över Malmö (1994). Mycket finns att hitta på nätet, Löfstedt följer också i sin film hur arkiv- och bevarandearbetet metodiskt baxas till ett hem på Landskrona museums nyinrättade sektion, Landskrona Foto.

Den som ser filmen, läser böckerna och besöker museet får nu chansen att återfinna den verkliga världen, arbetets vardag.

Carl Henrik Svenstedt

Ett PS:  I förra numret fick jag redan på följande sida ett mothugg på min sågning av Denis Villeneuves ”Blade Runner II”. Det är så det ska vara, min son var också ”överväldigad” av denna cineastiska dunderklump. Kan alltså vara en generationsfråga. Helt okej, sålänge vi alla är överens om att Ridley Scotts original från 1982 är ett mästerverk. DS


Teckna en prenumeration här

ÅRET UT: KAMPANJ! 3 NUMMER FÖR 50 KR! 
SWISHA 50 KR TILL 1232240356, SKRIV "KAMPANJ" OCH ADRESS

Carl Henrik Svenstedt

KULTUR

Alex Schulman far med osanning i nya boken!

Mats Parner

Alex Schulman har gått för långt i den nya boken Bränn alla mina brev anser litteraturkritikern Mats Parner. Han ändrar datum på viktiga händelser så att det blir förtal av avlidna. Och frågan man ställer sig är vad som är sant i boken om hans morfar Sven Stolpe och mormor Karin?

KULTUR

Så stöttade DN:s kulturredaktion Kulturprofilen!

Idag inleds rättegången mot Kulturprofilen i hovrätten i Stockholm. Det är inte bara Svenska Akademien som stöttat honom. Även några av landets största kulturredaktioner har krattat manegen åt honom. Här skriver en person som har haft stor insyn i det outtalade samarbetet mellan Kulturprofilens Forum och landets största kulturredaktioner. Läs om hur redaktionerna "sponsrat" Kulturprofilen och hans scen Forum. 

KULTUR

Fanny å Farmor

Ett inlägg under pågående valrörelse av Kristina Eriksson och Hans-Magnus Meincke.

KULTUR

Musikaliskt mirakel

Margareta Zetterström

När Bach gjorde det inledande preludiet i Das Wohltemperierte Klavier spelbart för alla gläntade han på dörren till musikens underbara värld. Det menar författaren och översättaren Margareta Zetterström.