logo

KULTUR

Befintligt ljus, befintligt mörker

Jean Hermanson. Foto: Landskronafoto.org

2017-12-18

Det kunde hända sig om morgonen att Jean nedsteg från sitt utsiktstorn på balkongen över Möllevångstorget för en morgonvandring under pilträden på Ribersborg. En ganska japansk miljö för en ganska japansk person med sitt milda leende och sitt skarpt fokuserade kameraöga; men i hjärtat var han en vallonsk gjutarpojke från Småland. På Ribban kunde det också hända att vi flanerade tillsammans under den tid då han alltmer krympte och slutligen bleknade bort med sommaren, år 2012.

Hade det inte varit för hans assistent Nils Petter Löfstedt hade kanske Jean Hermanson försvunnit för alltid ur folkminnet, diskret och ostörig som han var. Trots att han är en av de största i den svenska samtidens fotografi. Men nu har Petter sammanställt en film om Jeans liv och verk som kommer att framstå som en av de stora dokumentärerna från samma vår samtid: Himlens mörkrum (SVT Play). 
Jean brukade skoja om att jag hade snott bästa dokumentärtiteln, Befintligt ljus. Jag sa att Befintligt mörker fortfarande var ledig. För är det något som utmärker hans foto – analogt naturligtvis, handkopierat – från den döende skrotindustrialismens gjuterier, smältverk, varv och verkstäder, så är det ett enastående växelspel mellan ljus och mörker. Ofta rembrandtskt, med ljusblänket på en svettig överarm eller en flammande härdsmälta som låter sitt återsken karva ut miljön maskin för maskin, lina för lina, ansikte för ansikte. Det är alltid människan som skänker bilden sitt liv.

I ett fint avsnitt i filmen visar också kollegan och vännen Micke Berg hur ett porträtt ur de tusentals negativ som ingen tidigare har sett, långsamt och varsamt växer fram ur kopiebadet. Levandegörs.

Här är det viktigt att betona att Hermansons bilder saknar varje ”operaistisk” eller idealiserande överton. Bilderna är lugna och empatiska, utan vare sig överdrift eller upprördhet. Här finns den starka konkretion som kommer av att motivet är känt i grunden, upplevt och närvarande också i avbildarens egen historia.  

Och filmen har fungerat som tankeväckare. Dagen efter tv-visningen var hyllorna på mitt länsbibliotek dammsugna på Jeans böcker med Folke Isakssons texter. Dom svarta har återuppstigit ur koldammet för att berätta historien om kroppsarbetets folk – som bara alltför många har fått för sig inte lever vidare i sitt ljus och sina mörker. Jag tvekar inte att kalla de båda kumpanernas verk för ett sant mästerverk med Isakssons analogiska prosa som smidigt reproducerar folks berättelser. Där finns både långa samtal och korta snapshots till Jeans totalt avspända porträtt av människor som ändå är pressade av hårt slit och hemsk hetta, ansikten svärtade av sot där bara tänderna lyser vita i ett stort flin när de drar sin historia:

”Det berättas om en gjutarvagabond och alkoholist att han slutade supa då han fyllde femti. Sedan blev han verksam i det fackliga, till sist som avdelningsordförande. När han blev pensionerad, sägs det, tog han hem en trave böcker, och sen läste han tills han dog.” 
I ord och bild ryms också fackets och socialdemokratins efterkrigshistoria, med en höjdpunkt i Olof Palmes besök på verkstäderna där dagskiftet i skyddskläder och stålhättor slår sig ner i en ring kring hövdingen i kostym och lågskor. Bilder som sannerligen ”säger mer än tusen ord”.

Jean Hermansons tredje facett efter foton och böcker var filmerna han gjorde med kumpanen Torgny Schunnesson, epokgörande de också, särskilt  Den sista båten (1983) kring nedläggningen av Öresundsvarvet i Landskrona, Arbetets döttrar (1986) om sillpackerskorna på Abba i Kungshamn, och nostalgirullen om Möllan och Hemstaden, Himmel över Malmö (1994). Mycket finns att hitta på nätet, Löfstedt följer också i sin film hur arkiv- och bevarandearbetet metodiskt baxas till ett hem på Landskrona museums nyinrättade sektion, Landskrona Foto.

Den som ser filmen, läser böckerna och besöker museet får nu chansen att återfinna den verkliga världen, arbetets vardag.

Carl Henrik Svenstedt

Ett PS:  I förra numret fick jag redan på följande sida ett mothugg på min sågning av Denis Villeneuves ”Blade Runner II”. Det är så det ska vara, min son var också ”överväldigad” av denna cineastiska dunderklump. Kan alltså vara en generationsfråga. Helt okej, sålänge vi alla är överens om att Ridley Scotts original från 1982 är ett mästerverk. DS


Teckna en prenumeration här

ÅRET UT: KAMPANJ! 3 NUMMER FÖR 50 KR! 
SWISHA 50 KR TILL 1232240356, SKRIV "KAMPANJ" OCH ADRESS

Carl Henrik Svenstedt

KULTUR

Bok: Operation Barbarossa – Världshistoriens största fälttåg

Sisela Björnsson

2018-01-16

Att invadera Sovjetunionen var Hitlers huvudplan under andra världskriget, konkretiserad i ”Generalplan Ost” och ”Plan Oldenburg”. Samtliga östeuropeiska territorier fram till Uralbergen, samt Kaukasus, skulle koloniseras och 45 miljoner slaver och judar förintas eller fördrivas.

KULTUR

Bokrecension: Blixt från oklar himmel

Olof Rydström

2018-01-16

Men vad står det egentligen? Det är en i bästa mening överraskande samhällskunskapsbok av Sara Granér. Rimmen håller samman tre olika saker, begrepp eller företeelser. Du tvingas själv fundera över samband – om det alls finns.

KULTUR

Film: Lyser med sin frånvaro på svensk biografscen

Joacim Blomqvist

2018-01-15

Ännu lyser den Oscarsnominerade haitiske Raoul Pecks film om de unge Karl Marx, Le jeune Karl Marx (Den unge Karl Marx) med sin frånvaro på den svenska biografscenen. Att filmen i huvudsak diskuterar Kommunistiska manifestets (Manifest der Kommunistischen Partei, 1848), tillblivelsehistoria verkar inte så intressant trots att det i år har gått 170 år sedan Karl Marx och Friedrich Engels, efter Kommunisternas förbunds beslut, inledde arbetet med denna klassiker. Att det dessutom har gått 100 år sedan ryska revolutionen slutligen populariserade Marx och Engels idéer, som elegant formulerades i Manifestet borde kanske ha ökat intresset för Raoul Pecks film.