logo

REPORTAGE

Betong och systerskap

2017-06-07

Medlemmarna i Roller Derby Beirut, Libanons första och enda lag i sporten roller derby, kommer från olika delar av Mellanöstern, har olika religioner och talar olika språk. De unga kvinnorna i laget bryter normer inte bara genom sporten de utövar, utan även genom den unika vänskap de har byggt mot alla odds. 

08.11 lördag – Vintersolen tittar trött ut över Beiruts spruckna fasader med kulhål som minner om kriget 2006 mellan Israel och libanesiska Hezbollah. Nada Ben Jemaa är den första som vaknar i korridoren. Hon ser på rummet hon delar med rumskompisen Wiem Ben Rim, som liksom Nada är från Tunisien. Innan Nada går till det gemensamma badrummet sätter hon på en kanna tevatten. Med tandborste i mun går hon sedan från dörr till dörr och knackar mjukt.

– Nahla, Kareema, det är dags att vakna.

Hon går tillbaka in i sitt rum som sakta börjar fyllas av sömndruckna tjejer. Nada ställer vant fram deras muggar. 

– Du är verkligen mamman i familjen Nada! säger Nahla Mansour, från Egypten. Nada protesterar inte utan nickar medan hon häller upp det rykande heta teet.

Ibland kallar de sig familj, trots att de inte är släkt. I själva verket kommer medlemmarna i den tedrickande familjen från Mellanösterns alla hörn, från Egypten till Jemen, Tunisien och Bahrain. När de kom till Libanon för två år sedan var det för att studera på Libanons anrika American University of Beirut. I dag är situationen en annan, den arabiska våren har fått alltmer negativa effekter i deras hemländer. Det har i bästa fall resulterat i en lågintensiv konflikt, i värsta fall i fullskaligt inbördeskrig. Vissa av tjejerna klassas inte längre som utbytesstudenter av de libanesiska myndigheterna, utan som flyktingar. Libanon må ha sin beskärda del av instabilitet men i jämförelse med grannländerna är landet en lugn oas. Lugnast av allt är en lördagsmorgon på campus. 

– Kareema, har du bestämt vad vi ska göra på träningen idag?

Nada syftar på dagens träning med deras lag, Roller Derby Beirut. Laget har de själva grundat och det är Libanons enda roller derbylag. I dag består laget av deras familj på åtta tjejer som möts och tränar en gång i veckan. Egyptiskan Kareema Algelany, som är lagets coach svarar: 

– Vi behöver träna mer på jamming och på att åka baklänges. 

Roller Derby är en fullkontaktsport som utövas på rullskridskor på en oval bana. Två lag tävlar om vem som kan få en utvald spelare, som kallas jammer, att åka förbi flest motspelare. Det ser lite ut som rugby på rullskridskor. Sporten utvecklades på 1930-talet som en underhållningsport, men vann då ingen större publik. Den återupplivades sedan runt millennieskiftet som en sport av och för kvinnor och har i dag en stark feministisk prägel.   

– Det bästa vore så klart om vi kunde tävla mot riktiga motståndare. Nada suckar, men säger sedan:
– Men det närmaste derbylaget finns mer än 400 kilometer bort, så vi får lov att låtsastävla inom laget i stället.

Utöver Roller Derby Beirut finns bara tre andra lag i hela Mellanöstern. I Sverige finns som jämförelse nio lag, i Europa finns flera hundra. Varför är det så få lag i Mellanöstern? 

– Att kvinnor utövar sport offentligt är inte lika vanligt här, säger Hadeel Al Hubaishi, från Jemen. Hemma skulle man kanske se roller derby som en ”okvinnlig” sport, men det är den inte! Jag tror att det skulle vara så bra för många yngre kvinnor där att få testa roller derby. Det lär en att känna sig stark. Att det bara är kvinnor som spelar skulle dessutom göra att även mer konservativa tjejer skulle kunna spela. 

15.34 Vid Waterfront står solen lågt på himlen och horisonten känns aldrig så nära. Tjejerna brukar träna vid denna bortglömda betongsstruktur när vädret tillåter. Nu susar de fram längst den ännu släta betongen. Hadeel lutar sig fram, tar sats och skjuter ifrån allt hon kan med låren. När farten har byggts upp rätar hon långsamt ut kroppen och sluter ögonen, hon flyger. Den gamla Hadeel lämnade hon kvar på campus, nu är hon Tiny Shiny, hennes derby-alter-ego. Att ha ett sådant är mycket vanlig bland derbyspelare.

– Det bästa med roller derby är frihetskänslan, man kan koppla bort allt, pluggstress, oro för familjen som är kvar i krigets Jemen, allt. Man är äntligen fri. Hadeel torkar bort svett som rinner fram under hijaben ur pannan. Kareema blåser i sin röda visselpipa. 

– Ställ upp er i försvar och gör er redo!

De har knappt åkt två varv innan någon försöker sig på ett våghalsigt trick, ljudet av knäskydd mot betong hörs, tätt åtföljt av ett gällt smärtskrik. Roller derby är långt från en riskfri sport, förra terminen bröt Nada både knäet och fotleden. Betongen visar ingen hänsyn. Att unga kvinnor från gulfen och Nordafrika brinner för att utöva sport är normbrytande i sig, men varför grundade de egentligen Libanons första roller derby-lag? 

– Det började med en film som heter Whip It. Ända sedan jag såg den har jag velat spela, minns Nada.
– Via en dansk organisation som heter Game fick jag kontakt med en coach som lärde mig grunderna i sporten.
 
Nada insåg snabbt att hon skulle behöva medspelare och kom att tänka på vännerna från studentkorridoren. 

– Jag antar att det var för att de var de enda vänner jag hade i Beirut, säger hon. 

Då visste hon inte att hon hade satt något stort i rullning. Sedan starten har laget fått både internationell uppmärksamhet och sponsorer, och i sommar hoppas de kunna genomföra sin första riktiga match – mot Cairollers i Egypten. 

– Drömmen är att en dag kunna gå med i derbysällskapet WFTDA, Womens Flat Track Derby Association, och få tävla mot lag från hela världen. Det skulle bli svårt för oss att få tävla tillsammans som ett nationellt lag eftersom vi kommer från olika länder, men vi skulle kunna starta ett regionalt lag – tillsammans med Cairollers och laget i Dubai, utbrister Nada.

– Glömde du inte ett lag nu? tillägger Kareema. Om det ska vara ett regionalt lag måste alla lag i regionen vara med, inklusive det fjärde och sista som finns i Tel Aviv.
 
En kort men eldig diskussion uppstår. För många av tjejerna är tanken kontroversiell, i deras hemländer är Israel landet som ockuperar och förtrycker deras arabiska bröder och systrar i Palestina. Spela sida vid sida med israeliskor? Slutligen enas de, det vore acceptabelt, kanske till och med något positivt, men bara kanske. 

– På samma sätt som vi har lärt oss saker av varandra kan vi säkert lära av spelare från Israel, resonerar Kareema. Hadeel är ju nära vän med mig trots att Egypten, mitt land, är med i koalitionen som bombar Jemen, hennes land. Vänskap känner inte nationsgränser. 

21.45 Inne på restaurangen Dardasheet ligger röken från vattenpipor tung över middagssällskapen. Tjejerna har knappt hunnit sätta sig innan servitören kommer med deras vanliga vattenpipa, komplett med steriliserat plastmunstycke och ett metalltråg med glödande kol. Hadeel gestikulerar mot den tomma golvytan vid sidan om henne. 

– Lika bra att du ställer den här, jag röker mest av oss. 

Hadeels ringprydda fingrar sluter sig snabbt runt träet på munstycket och hon tar ett djupt andetag myntadoftande tobaksånga. 

– Det här påminner mig om första gången vi träffades här! Då tog jag och Nahla varsitt trevande bloss och satt sedan höga på nikotin resten av kvällen, utbrister Wiem.
Minnet får Hadeel att frusta till av skratt. 

Två år har gått sedan dess, nu delar alla på vattenpipan samt på de cigaretter som Nahla har med sig. I takt med att tjejerna har vuxit upp och blivit unga självständiga individer har deras vänskap fördjupats. De har gått från att vara främlingar till att vara helt oskiljaktiga. 

– Ibland ser jag på nyheterna att det har varit ännu en granatattack och får inte kontakt med min familj i Jemen med på några dagar, då betyder det mycket att ha någon som kommer till mitt rum med choklad, säger Hadeel. 

Många av tjejerna har svårt att träffa sina familjer i hemländerna, något som ytterligare har stärkt bandet de har till varandra. Sedan Hadeel kom till Beirut har inbördeskriget i Jemen nästintill omöjliggjort kontakt med hennes familj. 

Förra sommaren tillbringade tjejerna den muslimska fastemånaden ramadan tillsammans på campus, många av dem som hade möjligheten att åka hem valde att stanna med sina mindre lyckosamma vänner. Men det har inte alltid varit lätt att umgås. 

– Alaa var den första Shia-muslimen vi någonsin hade träffat. Det enda jag visste om shiamuslimer var att min pappa hade sagt att de är djävulsdyrkare, säger Kareema.

Att vännerna kommer från olika religioner låter kanske inte så märkvärdigt, men i stora delar av Mellanöstern är sådant långt ifrån en självklarhet. De blodiga inbördeskrigen i Jemen och i Syrien präglas alltmer av religiösa spänningar mellan sunni och shia. En anklagelse om att vara djävulsdyrkare kan innebära skillnaden mellan liv och död. Tjejernas unika gemenskap trotsar alla konflikter i deras omgivning. Det svårt att inte betrakta deras livsstil som en akt av trotsig feminism. Men sanningen är inte så enkel. 

– För oss handlar roller derby bara om att ha kul och få vara tillsammans, det finns ingen politisk agenda, förklarar Nada. 

Hon medger att de i egenskap av unga kvinnor i mansdominerade miljöer möter stora utmaningar, men tillägger snabbt;

– Vi är större än de utmaningarna, inte på grund av vårt kön eller vår kulturella bakgrund, utan på grund av våra personligheter. Det är bara sådana vi är. Jag tror att jag hade spelat roller derby även om jag varit född i exempelvis Skandinavien.

Nahla beställer in mer te och kvällen känns evig. Men allt detta kommer att få ett slut. 

– Vi i familjen kommer en dag att flytta till olika länder. Med tanke på situationen i regionen är det inte säkert att vi kommer att kunna besöka varandra. Det här är den bästa tiden i våra liv, men den kommer en dag att ta slut, säger Nahla medan hon sträcker sig efter kvällens fjärde cigarett. 

– Men såndat är livet, och det vi har lärt oss av varandra har förändrat oss för alltid. Det gör att det inte längre finns något som känns som hemma, inte någon safe-zone för oss… hon blåser ut röken långsamt och säger sedan tyst för sig själv …men är det inte just det som är så spännande?

Natten lägger sig över staden men inifrån den rökiga restaurangen hörs ännu skratt. Om en vecka är det dags för laget att snöra på sig sina rullskridskor igen. En dag kommer deras tid i Beirut att vara slut. Men det är framtiden – i kväll är familjen ännu tillsammans. 

Ida Vanhainen

REPORTAGE

Splean fångar karakteristiska ryska känslan

Pelle Sunvisson

2017-07-05

Kön ringlar sig runt kvarteret i Slakthusområdet i Stockholms södra utkanter. Första halvan av maj har varit kallare än vanligt och de väntande är påpälsade. Några har kommit direkt från arbetet. De flesta ska dit igen i morgon bitti. I Sverige är inte segerdagen en högtid. Att ett av Rysslands största rockband har Sverigepremiär är ett firande i sin egen rätt.

REPORTAGE

Skolan blir den trygga punkten för ensamkommande barn

Jan Bjerkesjö

2017-07-03

För de ensamkommande flyktingbarnen blir skolan den trygga punkten i tillvaron, som ett andra hem i brist på annat. Men det är i många fall stressade och olyckliga barn som svenska skolan har att ta hand om när asylrätten har skärpts.
En som har erfarenhet av detta är rektorn Harri Koski på Mörbyskolan i Danderyd, som tidigare bland annat även har arbetat på en skola i Järfälla.

REPORTAGE

Russelltribunalen i Stockholm för 50 år sedan – sedd med CIA:s ögon

Mike Powers

2017-06-30

Arkiv från den amerikanska underrättelsetjänsten CIA, som nyligen gjorts tillgängliga, ger en bild av Russelltribunalen, som hölls i Stockholm 1967 i protest mot USA:s krig i Vietnam. Dokumenten belyser samtidigt spionorganisationens ingående informationsinsamlade.
För 50 år sedan blev Stockholm centrum för den internationella opinionsbildningen mot USA:s krig i Vietnam. Där hölls 1967 två viktiga möten: Russelltribunalen i maj och Världskonferensen om Vietnam i juli.

REPORTAGE

Porträtt: Hjärta, hjärna och hjälpande händer

Hans O Sjöström

2017-06-26

Den 20 december 1967 klockan 19.32 satt sextonåringen Gunnar Olofsson och såg på Rapport. På tv-skärmen såg han hur polisen angrep FNL-demonstranter som kom ut från ett möte i Folkets hus i Stockholm och folk som trotsade och bröt igenom poliskedjorna. När han reste sig hade hans syn på tillvaron förändrats.