logo

KULTUR

Birro – den självutnämnde evige rebellen

2017-03-30

Tokar och klantskallar har alltid funnits. Genialiska och hedervärda som Strindberg eller den fiktive och idealistiske don Quixote. Skrämmande, osannolika supertokar som Donald Trump. Narcissistiska tokar av typ Johnny Bode, som gör bort sig gång efter annan utan att uppvisa föregångarnas grandiosa eller ädla sidor. Eller som Marcus Birro, som faktiskt till slut är den som har utlöst följande betraktelse.


I år har Johnny Bodesällskapet gett sitt tokpris till Mona Sahlin, i FIB/k redan känd som Månadens Tok. Trots att hon varken är artist eller kulturpersonlighet har hon kvalificerat sig för priset – ett slags heders-Oscar för pålitligt och stabilt dåligt omdöme, för att "hon i likhet med Johnny Bode aldrig slutar förbluffa allmänheten med nya tilltag".
Johnny Bode (1912–1983) var en tidvis ganska känd svensk sångare, författare och schlagerkompositör. Förutom filmmusiken till Åsa-Nisse I och Lapplisa var han upphovsman till sånger som Det är så underbart att alltid vara kåt (Bossa-Nova), Smygtittarens sång (Slowly-Waltz) eller den som framför allt blev hans signaturmelodi: Runka mig med vita handskar på (Tango-marsch) vilken vi kan avnjuta på Youtube.
Han var under kriget (även när han var nykter) en aktiv nazist och hjälpte sina vapenbröder i SS, såväl i fortsättningskriget i Finland som vid ockupationen av Norge, tills han hamnade på Grini efter att ha försökt stjäla bordssilvret hos en SS-officer. Efter Hitlers nederlag försökte han i Wien och i DDR pseudonymt uppträda som "norsk hovsångare, utnämnd av Quisling". Som mytoman och kleptoman där var han inte mer begåvad än som sångare eller författare. Han förpassades snabbt hemåt till den spirande porrbranschen.
I dag hyllas hans minne av det exklusiva Johnny Bodesällskapet som sedan 2013 årligen delar ut Johnny Bode-priset till "en artist eller kulturpersonlighet som under året trampat i klaveret, skapat en skandal eller på annat underhållande vis ställt till det för sig själv och sin omgivning". Priset består av ett par vita handskar på vilka man häftar kvittot på den feta restaurangnota som sällskapet åstadkommit då man i luxuös miljö äter och dricker upp prissumman.


Marcus Birro fick redan 2015 motta Johnny Bodesällskapets vita handskar med den, i mitt tycke hovsamma, motiveringen, för sitt "frispråkiga och hetlevrade sätt att tveklöst kasta sig in i kontroversiella ämnen (som) genom åren gjort många upprörda och vållat honom upprepade bekymmer".
Marcus föddes i Angered för 45 år sedan av arbetarföräldrar och med en mer normal och känd författande storebror, Peter. Under sin första Sturm und Drangperiod, av många, passerade han en marxistisk grundcirkel, som inte verkat ha givit några bestående men, och som han brukar åberopa för att visa att han är bättre marxist än alla de socialister han avskyr. Punkideologin var mera förenlig med hans behov av uppmärksamhet, martyr- och utanförskap och med perioder av alkoholmissbruk: 
– Jag är fortfarande punk. På alla sätt alltså. Det är jag stolt över. Jag tar den tuffa vägen jämt.
Marxistisk analys passade dessutom dåligt för en yngling som i ett sällsynt skov av självrannsakan medgav:
– Jag är inte intresserad av att göra konsekvensanalyser. Det är tråkigt. Att tänka efter före. Då får man inget gjort. Men svenskar är ju sådana, de ska tänka efter 100 gånger.
Ingen har någonsin beskyllt Marcus för något sådant. Trots, eller tack vare, detta har han alltsedan författardebuten med sin första poesisamling 1992 gett ut sexton (ibland prisbelönta) böcker och gjort turnéer. Han röstades fram som ”Årets förebild” (för vem??!!) i den kristna tidningen Dagen.


Med dålig rygg och i total avsaknad av rytmkänsla ställde Marcus 2010 upp i TV4:s Let’s dance för att vårda sitt kändisskap. Detta ledde till konflikt med domaren Tony Irving, som vågade ifrågasätta hans talanger som dansör.
– Han är ett rövhål, hävdade Birro rättframt vid sin sorti. Han antydde att tävlingen var en sammansvärjning mot honom av världens homosexuella med Irving i spetsen.
Bättre gick det på hösten, då han tillsammans med den kunniga Johanna Koljonen vann SVT:s På spåret – dock inte utan att framhålla, att det ändå främst var hans geni som lett till seger.
I Sverige med dess etablissemang av marxister, bögar, feminister och illasinnade medier känner sig nog inte Marcus riktigt hemma. Å andra sidan är Sverige inte den enda nation och kultur som han bär på agg till, på senare år är det alltmer araber och islam som han hatar och känner sig hotad av.


För att få utlopp för sina aggressioner medverkade Marcus 2014 tillsammans med den internationellt ökända islamofoben Ingrid Carlqvist i podcasten Radio Länsman, som har ett tätt samarbete med den högerextrema sajten Exponerat. Han sparkades då som krönikör från Expressen. Hans förlag Pintxo bröt efter detta med honom. Han gjorde ett tag comeback som krönikör i Tidningen Härjedalen.
Utan att ens ha röstat på KD lokalt ställde han frejdigt upp som kandidat till partiledarposten, vilket till och med medförde avsked som debattledare i TV4:s Kvällsöppet – en klar diskriminering enligt Marcus. Sedan fick KD kalla fötter och avblåste projektet.
Expressen visade 2015 bilder från Marcus Birros lunch med ett annat parti – Sverigedemokraterna. Den svenska sajten om italiensk fotboll, Solo Calcio, bröt då snabbt bloggkontraktet med Birro innan han enligt egen utsago fått något arvode.
Han har på senare år alltmer energiskt framträtt som kristnast av alla, i synnerhet som det blivit på modet bland islamofober (oavsett tro) att smycka sig med kors, i ett modernt korståg i solidaritet med Kristi efterföljare. Ty "kristna är den religiösa grupp som är mest förföljd i världen" hade Marcus läst i en engelsk tidning. Ty: "Vad har den största delen av världens religiösa terrorism gemensamt? Islam. Fakta.”
Men för Svenska Kyrkans liberalism och försonliga hållning mot islam, kvinnor och aborter har Marcus intet till övers. ”Snart är Svenska kyrkan kliniskt befriad från allt kristet." Inte ens katolska kyrkan finner nåd, ty påven är numera en alltför opålitlig allierad i hans korståg. Kvarstår Livets ord, Ebba Busch-Thor och de högerkristna i USA som sant kristna vänner.
Någon har sagt att de som slår mer vakt om ett befruktat äggs rätt till liv än om de barns som hotas av drunkningsdöden i Medelhavet, bör tänka efter om det är politik eller kristen religion som styr deras tänkande.
Det kommer aldrig Marcus att göra. Att han gång på gång hamnar i gynofoba, homofoba, xenofoba och blåbruna positioner dikteras enligt honom av ärlig, intellektuell och i djupast mening religiös övertygelse och kan således inte vara politiskt betingat. Den som gång på gång beslår den självutnämnde evige rebellen Marcus med extremhögerståndpunkter får därför samma behandling som Trumps eller Ekeroths antagonister: de "kommunister" som styr etablissemangets medier sägs svartmåla, eller i bästa fall missförstå, honom.


Men som någon har påpekat: Det är faktiskt inte så att man vill missförstå Marcus. Det är bara det att det inte går annat än att missförstå honom.
"Vi tycker att det här är spännande människor med tydliga ståndpunkter. Det kommer att gynna debatten", säger SVT:s projektledare Katarina Sahlin (veterligen ej släkt). Härom veckan bjöd hon in Avpixlats ökända nättrollskribent Jan Sjunneson att debattera sociala medier. Nu har hon satsat på Marcus som ständig bloggare på SVT Opinion. Ytterligare en värvad högertok till SVT Opinion – och vi kan kanske snart återse projektledaren i denna spalt, gärna iförd vita handskar.

Hans Isaksson

KULTUR

Bokrecension: På drift

Agneta Willans

2017-11-22

Marianne Lindberg De Geer är en person som de allra flesta av oss känner till, främst som konstnär –  bildkonstnär och skulptör – och som engagerad debattör. Nu får vi även lära känna henne som romanförfattare, när hon 71 år gammal debuterar med boken På drift; en titel som hon lånat från Jack Kerouacs beatnikklassiker.

KULTUR

Tiden blir synlig i Örebro

Carl Henrik Svenstedt

2017-11-20

Nu har filmen landat i gatan. Inte på gatan eller med väggar till duk, utan just mitt i gatan där du går. Ett nytt steg för filmkonsten som kanske inte heller du hade trott var möjligt. Men detta händer i Örebro. Mitt eget fönster mot ”den andra filmen” öppnades på 60-talet i målarnas ateljeer. Konstakademierna hade plötsligt blivit högskolor för den nya filmen, liksom för den nya musiken. Mick Jagger och David Bowie likaväl som Bruce Baillie och Gunvor Nelson var konstelever. Själv fick jag som ung konstvetare och journalist chansen av tidningen att genomkorsa Amerika 1968 på jakt efter  det som kallades The New American Cinema. Det skriver Carl Henrik Svenstedt.

KULTUR

Ulf Lundkvist tecknar bilder av samtidens berättelser

Jan Bjerkesjö

2017-11-18

Han är serietecknare, konstnär och illustratör. Mest känd för de grovhuggna seriefigurerna ”Mannen med näsan” och ”Assar” på uppdrag av tidningarna ETC och DN. Hans bilder är en ständigt pågående ström av berättelser om samtiden, eller om en parallell värld i Nollberga. Han bär alltid anteckningsblocket med sig, en tät skog utanför tågfönstret som plötsligt öppnar sig för en sekund till en glänta där en liten pojke ensam spelar bandy på en frusen tjärn, blir en bild. 

KULTUR

Fjärran bilder av krig

Agnes Käll

2017-11-14

Ett besök vid utställningen Bilden av krig på Bonniers konsthall sätter igång en ström av självförebråelser hos skribenten. Tankarna mynnar ut i en uppgörelse med sin och den närmaste omgivningens ytlighet och förnekelse av vad som äger rum på avlägsna platser i världen.