logo

KULTUR

Bokrecension: Albanskt exempel

2017-09-27

ALBANSKT EXEMPEL

Peter Kadhammar
Natur och Kultur

Peter Kadhammar har skrivit ett utmärkt undersökande reportage om Albanien. Rättare sagt om den grupp som – av säkerhetsskäl – levde i Kvarteret, där ledningen med familjer samlats. Av säkerhetsskäl inte minst. Vi som var så lyckliga. Liv och död i en kommunistisk diktatur. Natur och Kultur 2017. Särskilt de många fibbare som besökt Albanien då på sjuttiotalet bör finna den viktig och intressant.

Det är inte en redogörelse för hur det utsatta och vacklande men efter brytningen med Kina dock fortfarande bestående socialistiska Albanien som Gun Kessle och jag diskuterade i (andra upplagan) Den albanska utmaningen 1868–1986 från 1987 sedan gick under. Det Misto Treska och Hamid Begja då oroat sig för förverkligades. Det visade sig lika omöjligt för ett mycket litet Albanien att klara sig som det nog skulle ha varit för den större Tyska Demokratiska Republiken om Walter Ulbricht lyckats genomföra sin politik och frigjort TDR från det destruktiva tvångsbandet till Moskva. Den diskussionen återstår.

Men viktigt för diskussionen om socialism är att peka på de exempel som Stefan Lindgren redan har tagit upp i sin recension. Det socialistiska Albanien som många av oss har upplevt var faktiskt positivt annorlunda än den "realsocialism" många av oss också har upplevt. Jag citerar samma exempel som han då de också slog mig:

"Nittio procent av albanerna var analfabeter när Hoxha grep makten. När han dog hade en miljon av tre riktig utbildning… Det första universitetet öppnade… Operan! Den förväntade levnadsåldern var trettioåtta år när han kom till makten och nära sjuttio när han dog" (Enver Hoxhas livläkare).

"Vi skickade ut aktivister i byarna för att visa folket hur det skulle baka bröd, städa, borsta tänderna och organisera sitt hushåll. Jag fick frågan från kamrater i Frankrike hur vi kunde lägga oss i människors privatliv på det sättet. Vi ville förändra landet så fort, lyfta det! Vi byggde vattenkraftverket i Ulza på bara två år!" (Vito Kapo, f d minister för lättindustrin).

"I det gamla samhället åt kvinnorna för sig och männen för sig. Sådan var traditionen och det ville vi ändra på, alla skulle äta tillsammans och när jag frågade hur man åt försäkrade alla att de åt tillsammans. Oh, ja, Vito! svarade de. Sedan frågade jag den ansvariga aktivisten som hade varit på plats och hon gav motsatt besked, kvinnorna och männen åt fortfarande var för sig" (Vito Kapo).

"För att få ljus tände de tallgrenar inomhus och innertaken var svarta av sot och jag är mycket stolt över att jag var med och drog elektricitet till byarna" (son till en av Gogo Nushi, en av partiledarna).

"Den högsta lönen landet var tre gånger högre än den lägsta arbetarlönen. Enver Hoxha tjänade sextonhundra nya lek, Hysni Kapo och Mehmet Shehu femtonhundra, ministrarna fjortonhundra medan viceministrarnas löner varierade mellan elva- och tolvhundra lek … Vi levde inget lyxliv. Alla barnen i Kvarteret gick i vanliga skolor …" (Liri Belishova före detta politbyråmedlem).

"Ministrarna hade erhållit sjuttonhundra lek i lön fram till 1966 då den sänktes till trettonhundra – i jämlikhetens namn. Om jag reste i tjänsten erhöll jag arton lek i traktamente per dygn precis som alla andra ...
Hälsovården var gratis och hälsocentraler med läkare, barnmorskor och sköterskor fanns i de mest avlägsna städer … Det var gratis att studera. Två veckor innan studenterna tog sina examina tilldelades var och en anställning, ingen var arbetslös. Landet var lugnt och säkert. Mina systrar arbetade skift och cyklade till och från fabriken även sent på kvällarna utan att någonsin oroa sig för sin säkerhet." (Muho Asliani, politbyråledamot). 

"Han var emot privilegier. I tjugofem år, från 1949 till 1973, bodde han i ett litet hus med ett minimalt badrum som saknade fönster. Hans söner delade rum och sov i mycket enkla sängar. Han ville inte bygga till eller ha något större men partiet insisterade. (Enver Hoxhas livläkare om sin patient).

Nej någon gängse hatskrift mot socialism har Kadhammar inte skrivit. Hans text visar också något annat. Visst levde Hoxha enkelt. I jämförelse med de andra, de realsocialistiska ledarna, extremt enkelt. Men han var samtidigt kulturellt, och det lika extremt, albansk. Kring sig och till sitt hem samlade han sin icke privilegierade storfamilj. Han förde också sin kamp mot sådant som blodshämnd och patriarkala tendenser inomalbanskt. Detta blev honom och hans parti en tvetydig styrka som kom att bidra till imperialismens och dess ideologers framgångsrika insatser för att spränga upp och så förinta ett dem motbjudande försök till en självständig politik från ett litet Balkanfolk.

Till denna den mångtydiga nationella identitetens fråga finns skäl att återkomma.

Teckna en prenumeration här

Du kan få ett gratis ex eller ge bort ett här

KAMPANJ! 3 NUMMER FÖR 50 KR! SWISHA 50 KR TILL 1232240356, SKRIV "KAMPANJ" OCH ADRESS


 


 

Jan Myrdal

KULTUR

Satir: Hoppet och klippet

Jan-Erik Back

2018-05-30

Livet kan vara bekymmersamt ibland. Särskilt tillkrånglat är det när det är mycken månad kvar i slutet på lönen. Av någon okänd anledning brukar det speciellt då finnas hundratals saker att betala medans kylskåpet innehåller ett kvarts paket härsket smör och en urklämd tub senap plus något oidentifierat som var menat som jobblunch två månader tidigare.

KULTUR

Två ting äro vita - oskuld och arsenik

Mats Parner

2018-05-28

En tidig sommarmorgon år 1851 avvek en 57-årig man av medellängd spårlöst från sitt hem i kungliga huvudstaden. Stockholmspolisen, som leddes av den nyutnämnde Wilhelm Stråle, engagerade sig per omgående i ärendet: husrannsakan genomdrevs, handlingar beslagtogs, förhör hölls med de närmast berörda och en rad tänkbara flyktvägar kartlades.

KULTUR

Bokrecension: The Vanishing American Adult

Bo Kramsjö

2018-05-16

Ben Sasse, republikansk senator från Nebraska, är författare till boken The Vanishing American Adult. Senator Sasse menar att amerikansk ungdom har drivit bort från det amerikanska samhällets grundläggande principer.

KULTUR

Bokrecension: Förlåten

Agneta Willans

2018-05-15

Agnes Lidbeck debuterade 2017 med sin kritikerrosade roman Finna sig. Den handlar om de disparata roller dagens kvinnor har och också accepterar – älskarinnan, modern, vårdaren – den självutplånande, som därmed ständigt är missnöjd med sin situation, men tycks ha svårt att bryta det invanda mönstret. Fången och stelnad i genussystemet.