logo

KULTUR

Bokrecension: Albanskt exempel

2017-09-27

ALBANSKT EXEMPEL

Peter Kadhammar
Natur och Kultur

Peter Kadhammar har skrivit ett utmärkt undersökande reportage om Albanien. Rättare sagt om den grupp som – av säkerhetsskäl – levde i Kvarteret, där ledningen med familjer samlats. Av säkerhetsskäl inte minst. Vi som var så lyckliga. Liv och död i en kommunistisk diktatur. Natur och Kultur 2017. Särskilt de många fibbare som besökt Albanien då på sjuttiotalet bör finna den viktig och intressant.

Det är inte en redogörelse för hur det utsatta och vacklande men efter brytningen med Kina dock fortfarande bestående socialistiska Albanien som Gun Kessle och jag diskuterade i (andra upplagan) Den albanska utmaningen 1868–1986 från 1987 sedan gick under. Det Misto Treska och Hamid Begja då oroat sig för förverkligades. Det visade sig lika omöjligt för ett mycket litet Albanien att klara sig som det nog skulle ha varit för den större Tyska Demokratiska Republiken om Walter Ulbricht lyckats genomföra sin politik och frigjort TDR från det destruktiva tvångsbandet till Moskva. Den diskussionen återstår.

Men viktigt för diskussionen om socialism är att peka på de exempel som Stefan Lindgren redan har tagit upp i sin recension. Det socialistiska Albanien som många av oss har upplevt var faktiskt positivt annorlunda än den "realsocialism" många av oss också har upplevt. Jag citerar samma exempel som han då de också slog mig:

"Nittio procent av albanerna var analfabeter när Hoxha grep makten. När han dog hade en miljon av tre riktig utbildning… Det första universitetet öppnade… Operan! Den förväntade levnadsåldern var trettioåtta år när han kom till makten och nära sjuttio när han dog" (Enver Hoxhas livläkare).

"Vi skickade ut aktivister i byarna för att visa folket hur det skulle baka bröd, städa, borsta tänderna och organisera sitt hushåll. Jag fick frågan från kamrater i Frankrike hur vi kunde lägga oss i människors privatliv på det sättet. Vi ville förändra landet så fort, lyfta det! Vi byggde vattenkraftverket i Ulza på bara två år!" (Vito Kapo, f d minister för lättindustrin).

"I det gamla samhället åt kvinnorna för sig och männen för sig. Sådan var traditionen och det ville vi ändra på, alla skulle äta tillsammans och när jag frågade hur man åt försäkrade alla att de åt tillsammans. Oh, ja, Vito! svarade de. Sedan frågade jag den ansvariga aktivisten som hade varit på plats och hon gav motsatt besked, kvinnorna och männen åt fortfarande var för sig" (Vito Kapo).

"För att få ljus tände de tallgrenar inomhus och innertaken var svarta av sot och jag är mycket stolt över att jag var med och drog elektricitet till byarna" (son till en av Gogo Nushi, en av partiledarna).

"Den högsta lönen landet var tre gånger högre än den lägsta arbetarlönen. Enver Hoxha tjänade sextonhundra nya lek, Hysni Kapo och Mehmet Shehu femtonhundra, ministrarna fjortonhundra medan viceministrarnas löner varierade mellan elva- och tolvhundra lek … Vi levde inget lyxliv. Alla barnen i Kvarteret gick i vanliga skolor …" (Liri Belishova före detta politbyråmedlem).

"Ministrarna hade erhållit sjuttonhundra lek i lön fram till 1966 då den sänktes till trettonhundra – i jämlikhetens namn. Om jag reste i tjänsten erhöll jag arton lek i traktamente per dygn precis som alla andra ...
Hälsovården var gratis och hälsocentraler med läkare, barnmorskor och sköterskor fanns i de mest avlägsna städer … Det var gratis att studera. Två veckor innan studenterna tog sina examina tilldelades var och en anställning, ingen var arbetslös. Landet var lugnt och säkert. Mina systrar arbetade skift och cyklade till och från fabriken även sent på kvällarna utan att någonsin oroa sig för sin säkerhet." (Muho Asliani, politbyråledamot). 

"Han var emot privilegier. I tjugofem år, från 1949 till 1973, bodde han i ett litet hus med ett minimalt badrum som saknade fönster. Hans söner delade rum och sov i mycket enkla sängar. Han ville inte bygga till eller ha något större men partiet insisterade. (Enver Hoxhas livläkare om sin patient).

Nej någon gängse hatskrift mot socialism har Kadhammar inte skrivit. Hans text visar också något annat. Visst levde Hoxha enkelt. I jämförelse med de andra, de realsocialistiska ledarna, extremt enkelt. Men han var samtidigt kulturellt, och det lika extremt, albansk. Kring sig och till sitt hem samlade han sin icke privilegierade storfamilj. Han förde också sin kamp mot sådant som blodshämnd och patriarkala tendenser inomalbanskt. Detta blev honom och hans parti en tvetydig styrka som kom att bidra till imperialismens och dess ideologers framgångsrika insatser för att spränga upp och så förinta ett dem motbjudande försök till en självständig politik från ett litet Balkanfolk.

Till denna den mångtydiga nationella identitetens fråga finns skäl att återkomma.

Teckna en prenumeration här

Du kan få ett gratis ex eller ge bort ett här

KAMPANJ! 3 NUMMER FÖR 50 KR! SWISHA 50 KR TILL 1232240356, SKRIV "KAMPANJ" OCH ADRESS


 


 

Jan Myrdal

KULTUR

Konstauktion: lägg ett bud på signerad gravyr av Åse Marstrander

2018-02-19

Varje månad auktionerar vi ut ett konstverk, som kan förvärvas genom budgivning på auktionssajten Tradera. Samtliga försäljningsintäkter går till tidningens nya bildfond, avsedd att finansiera illustrationsjobb för FiB/K. Därmed kommer äldre konstverk ut ur förråden medan tidningen kan fyllas med ny konst.
Konstverket som under februari ligger ute till försäljning är en signerad gravyr av Åse Marstrander.

KULTUR

Tre böcker från 2017 på temat universitetet

Mattias Arreborn

2018-02-13

Trojkan är en till det yttre ganska klassisk utvecklingsroman (som i ”personlig utveckling”) med inslag av den i sammanhanget rätt obligatoriska desillusionstematik som hör genren till.

KULTUR

Klassikertipset: Thomas Mann - Doktor Faustus

Mattias Arreborn

2018-02-12

Doktor Faustus (1947) är den skönlitterära biografin om den likaledes uppdiktade tonsättaren Adrian Leverkühn. Boken kan betraktas som nobelpristagaren Thomas Manns (1871—1950) viktigaste jämte den än i dag populära släktkrönikan Buddenbrooks och den både infallsrika och torrt humoristiska (!) idéromanen Bergtagen.

KULTUR

En kvinnlig grovarbetare i humor

Bengt Berg

2018-02-08

En kvinnlig ”grovarbetare i humor” har hon kallats, Anna Fredrika Myrberg, som föddes i Norberg den 9 maj 1878 och som året därpå flyttade till Värmland med sin familj. Efter pappa veterinärens tidiga död följde för den ensamstående tvåbarnsmodern ekonomiskt bekymmersamma år. I början av 1900-talet kom Anna till Stockholm, där Västmannagatan 78 var hennes fasta adress fram till hennes död 1931.