logo

KULTUR

Bokrecension: Det förlorade barnet

2017-09-28

Det förlorade barnet
Elena Ferrante 
Övers Johanna Hedenberg    
Norstedts

Det har blivit sent sjuttiotal i den fjärde och därmed sista delen av Elena Ferrantes tetralogi om de båda väninnorna Lila och Elena. Boken börjar med att Elena, bokens jagperson, som har skilt sig från Pietro, den framgångsrike, unge professorn som hon har två döttrar tillsammans med, har bestämt sig för att leva med sin ungdomskärlek, Nino. Hon flyttar tillbaka till Neapel, där också han är bosatt med sin familj. Elena slits mellan önskan att fortsätta sin karriär som författare och att samtidigt kunna vara en god mor, en kombination som hon inte helt tycker sig klara av. Nino i sin tur lever ett dubbelliv med fru och son parallellt med livet tillsammans med Elena och hennes två döttrar, som han behandlar som sina egna.

För Elena är det en stor omställning att återvända till sin barndomsstad. Kvarteret hon vuxit upp i har inte förändrats särskilt påtagligt. Hennes föräldrar har blivit gamla, hennes yngsta syster har gift sig och fått en son, och bröderna Solara har fortfarande både makten i kvarteret och pengarna. Elena återknyter kontakten med Lila, väninnan från barndomen. Lila är egenföretagare inom databranschen och har ett mycket gott anseende i kvarteret. Men trots de egna framgångarna som författare och samhällsdebattör känner sig Elena ofta underlägsen Lila. Lila är, trots endast fem år i skolan, den intelligenta av de två, anser Elena.

Både Elena och Lila blir gravida, nära varandra i tid. De föder var sin flicka och liksom de själva alltid har jämfört sig med varandra, fortsätter de att jämföra sina flickor. Lilas flicka Tina utvecklas snabbare, är mera verbal och framåt än Imma, Elenas dotter. 

Elena Ferrantes bok fortskrider fram till en bit in på 2000-talet. Den behandlar dessa båda kvinnors medelålder och åldrande. I kvarteret i Neapel sker mord, svek, byte av partner, drogmissbruk och droghandel, konflikter och falskspel. Elenas äldsta döttrar börjar studera i Boston dit deras far nu flyttat och hennes yngsta dotter, Ninos och hennes kärleksbarn, bosätter sig i Paris.

Denna sista bok, Det förlorade barnet, lyckas inte trollbinda på samma sätt som de tre övriga böckerna.  Den trampar vatten och kan inte riktigt ta sig vidare. Dessutom lämnar den läsaren med två viktiga men obesvarade frågor: Vad hände med det förlorade barnet? Och vad hände med barnets mor, Lila?

Teckna en prenumeration här

Du kan få ett gratis ex eller ge bort ett här

KAMPANJ! 3 NUMMER FÖR 50 KR! SWISHA 50 KR TILL 1232240356, SKRIV "KAMPANJ" OCH ADRESS

    

Agneta Willans

KULTUR

Arundhati Roy: ”Det vore idiotiskt att inte vara rädd”

Sigge Andersson

2017-10-18

Hur känns det att vara en stjärna kvittrar DN-tanten från scenen som dominerar FiB/K:s flygel av bokmässan, där FiB mittemot slagit upp sin monter och som en påminnelse om att hegemonin utmanas med en vepa där av en mun igenstängd med blixtlås öppnas upp. 
- Är jag en stjärna, det vill jag inte vara. Om jag är en stjärna vill jag att folk ser upp - man ska inte lita på stjärnor, svarar Arundhati Roy.

DN-tanten pratar mod och känslor, pratar rädsla - frågar om Roy är rädd, rädd för hatare, rädd för att framträda.
- Det vore idiotiskt att inte vara rädd, säger Roy lågmält.

KULTUR

Konstauktion: lägg ett bud på linoleumsnitt av Gun Kessle

Agnes Käll

2017-10-12

Varje månad auktionerar vi ut ett konstverk, som kan förvärvas genom budgivning på auktionssajten Tradera. Samtliga försäljningsintäkter går till tidningens nya bildfond. Därmed kommer konstverken ut ur förråden och tidningen kan fyllas med ny konst.

Konstverket som under oktober ligger ute till försäljning är är ett signerat linoleumsnitt med titeln ”De landsteg i gryningen” (med motiv från Indien) av Gun Kessle (1926-2007).

KULTUR

”Det är skimmer i molnen och glitter i sjön …”

Bengt Berg

2017-10-04

Gustaf Fröding tillhör de i bästa mening klassiska svenska diktarna. Trots hans relativt korta levnad (1860–1911) och den mycket begränsade skaparperioden kunde han ändå åstadkomma så många både till form och innehåll vitt skilda dikter. Ibland folkligt humoristiska på rimmad värmländska, ibland sökande, filosofiska eller helt enkelt galna dikter, som tillkom under hans sjukdomsperiod. Bland Frödings dikter finns också dikter med stort socialt och politiskt patos, till exempel den skoningslösa Den gamla, goda tiden.

KULTUR

Bokrecension: Alla de andra dagarna

Christer Lundgren

2017-10-03

Döden kan vara lätt som en fjäder eller tung som Taiberget, sa en kinesisk tänkare.
Ett cancerbesked skärper naturligt nog funderingarna kring liv och död.
Två kvinnor i min bekantskapskrets har med denna utgångspunkt skrivit ner sina betraktelser. Agneta Willans är den ena. Hon lever ännu. Den andra är den nu bortgångna Siv Öberg med boken Min död eller din – om en klasskamp.
Deras böcker är mycket olika.