logo

KULTUR

Bokrecension: Om bildning

2017-12-05

I sin nya essäsamling, som handlar om konsten att bilda sig, om vad bildning innebär för en människa, återknyter enmansuniversitet Carl-Göran Ekerwald till en rad i sig så olikartade författare och diktare som Celine, Goethe, Sara Lidman, Tolstoj, Vilhelm Ekelund, Olav H Hauge och Evelyn Waugh; vidare 1600-talsmystikern Madame Guyon och tonsättaren Jean Sibelius. Här finns också författarens sena livskamrat Sigrid Kahle. Genom att närläsa deras dagböcker, som inte alltid var skrivna för offentligheten, undersöker han hur de i dagböckerna brottats med sina egon och sina självtvivel. Alla utom möjligen den solige Goethe.

Utbytet av att läsa Ekerwald ligger inte så mycket på det litterära planet som i den smittsamma glädje som han förmedlar. Som en lust att leva och som lust till läsning. Att bilda sig i Ekerwalds mening är att göra sig nyttig, vara användbar för sig själv – och för andra.

Ekerwald måste nog anses vara det mest opolitiska som man kan tänka sig. Innebär detta att han är reaktionär? Ingenting kunde vara felaktigare än ett sådant påstående. Han står på fri grund; han är sin egen. Han är vid sidan av sådana beteckningar som vi annars använder oss av. Han står utanför alla planhalvor.

För att ta ett exempel: Ekerwald skriver att ingen kan säga vad kärlek är, men att den som drabbats vet.  Nog finns det områden i det emotionella livets sfär där svaret inte står att söka i politiken, eller hur? Ekerwalds ämne handlar om dig själv. Vem är du? Är du den du utger dig för att vara?

Bildning är, skriver han, ett sätt att förhålla sig till sig själv; att rannsaka sig själv och sina handlingar. Det är avsikten bakom handlingen som bestämmer handlingens karaktär. Det är inom sig själv som man vet vad som är rätt och fel.

Kanske betraktar många ett sådant sätt att se på saken som strunt eller som idealism av renaste slag. Jag tycker inte det. I stället tycker jag att Ekerwald lyfter fram något av det finaste vi äger, nämligen förmågan och skyldigheten att vara oss själva.

I essän om ett av den svenska litteraturens mest egenartade författarskap, Vilhelm Ekelund, noterar Ekerwald: ”Hela Vilhelm Ekelunds produktion är vid sidan av de lärorika reflektionerna en skattkammare av litterära glädjefynd”.

Just detta kan med lika stort eftertryck sägas om Carl-Göran Ekerwalds författarskap.


 
 
  
Teckna en prenumeration här

Jan Bergsten

KULTUR

Tre böcker från 2017 på temat universitetet

Mattias Arreborn

2018-02-13

Trojkan är en till det yttre ganska klassisk utvecklingsroman (som i ”personlig utveckling”) med inslag av den i sammanhanget rätt obligatoriska desillusionstematik som hör genren till.

KULTUR

Klassikertipset: Thomas Mann - Doktor Faustus

Mattias Arreborn

2018-02-12

Doktor Faustus (1947) är den skönlitterära biografin om den likaledes uppdiktade tonsättaren Adrian Leverkühn. Boken kan betraktas som nobelpristagaren Thomas Manns (1871—1950) viktigaste jämte den än i dag populära släktkrönikan Buddenbrooks och den både infallsrika och torrt humoristiska (!) idéromanen Bergtagen.

KULTUR

En kvinnlig grovarbetare i humor

Bengt Berg

2018-02-08

En kvinnlig ”grovarbetare i humor” har hon kallats, Anna Fredrika Myrberg, som föddes i Norberg den 9 maj 1878 och som året därpå flyttade till Värmland med sin familj. Efter pappa veterinärens tidiga död följde för den ensamstående tvåbarnsmodern ekonomiskt bekymmersamma år. I början av 1900-talet kom Anna till Stockholm, där Västmannagatan 78 var hennes fasta adress fram till hennes död 1931.

KULTUR

Bokrecension: Solidärer

Jan Bergsten

2018-02-07

Anna Jörgensdotters nya roman Solidärer utspelas på två plan: i Gävle och i Spanien.  Det är 1930-tal. I Sverige är det ett dagligt gnetande för brödfödan för vissa och arbetslöshet för andra. I Spanien har inbördeskriget inletts. Kring huvudpersonerna Ingemar och Klara grupperar sig ett myller av personer, miljöer och händelser.