logo

KULTUR

Bokrecension: Om bildning

2017-12-05

I sin nya essäsamling, som handlar om konsten att bilda sig, om vad bildning innebär för en människa, återknyter enmansuniversitet Carl-Göran Ekerwald till en rad i sig så olikartade författare och diktare som Celine, Goethe, Sara Lidman, Tolstoj, Vilhelm Ekelund, Olav H Hauge och Evelyn Waugh; vidare 1600-talsmystikern Madame Guyon och tonsättaren Jean Sibelius. Här finns också författarens sena livskamrat Sigrid Kahle. Genom att närläsa deras dagböcker, som inte alltid var skrivna för offentligheten, undersöker han hur de i dagböckerna brottats med sina egon och sina självtvivel. Alla utom möjligen den solige Goethe.

Utbytet av att läsa Ekerwald ligger inte så mycket på det litterära planet som i den smittsamma glädje som han förmedlar. Som en lust att leva och som lust till läsning. Att bilda sig i Ekerwalds mening är att göra sig nyttig, vara användbar för sig själv – och för andra.

Ekerwald måste nog anses vara det mest opolitiska som man kan tänka sig. Innebär detta att han är reaktionär? Ingenting kunde vara felaktigare än ett sådant påstående. Han står på fri grund; han är sin egen. Han är vid sidan av sådana beteckningar som vi annars använder oss av. Han står utanför alla planhalvor.

För att ta ett exempel: Ekerwald skriver att ingen kan säga vad kärlek är, men att den som drabbats vet.  Nog finns det områden i det emotionella livets sfär där svaret inte står att söka i politiken, eller hur? Ekerwalds ämne handlar om dig själv. Vem är du? Är du den du utger dig för att vara?

Bildning är, skriver han, ett sätt att förhålla sig till sig själv; att rannsaka sig själv och sina handlingar. Det är avsikten bakom handlingen som bestämmer handlingens karaktär. Det är inom sig själv som man vet vad som är rätt och fel.

Kanske betraktar många ett sådant sätt att se på saken som strunt eller som idealism av renaste slag. Jag tycker inte det. I stället tycker jag att Ekerwald lyfter fram något av det finaste vi äger, nämligen förmågan och skyldigheten att vara oss själva.

I essän om ett av den svenska litteraturens mest egenartade författarskap, Vilhelm Ekelund, noterar Ekerwald: ”Hela Vilhelm Ekelunds produktion är vid sidan av de lärorika reflektionerna en skattkammare av litterära glädjefynd”.

Just detta kan med lika stort eftertryck sägas om Carl-Göran Ekerwalds författarskap.


 
 
  
Teckna en prenumeration här

Jan Bergsten

KULTUR

Novell: Stationen är obemannad

Carl Krantz

2018-04-10

Jag är 19 år. Jag vaknar tidigt av att väckarklockan på min Nokia 3310 ringer. Det är dagen efter studenten, och jag har ställt klockan tidigare än vad jag normalt skulle ha gjort för att kunna gå och skriva in mig på Arbetsförmedlingen.

KULTUR

Tre godbitar på årets bokrea

Mattias Arreborn

2018-04-09

Tre böcker, februari 2018: Tre godbitar på årets bokrea:

Franz Werfel: En kvinnas blekblå handstil (Ersatz)

Don DeLillo: Amerikana (Modernista)

Stefan Zweig: Amok (Ersatz)

KULTUR

Bokrecension: Välskrivet om grunden till svensk alliansfrihet

Christer Lundgren

2018-04-06

Ove Bring är professor emeritus i folkrätt vid Försvarshögskolan och var tidigare bland annat folkrättsrådgivare på UD. Politiskt har han förordat R2P (”Responsibility to protect”); västmakternas folkrättsliga instrument för att undergräva FN-stadgans princip om våldsförbud och staters lika rättigheter. Det är därför med viss misstro jag öppnar hans senaste bok.

KULTUR

Klassikertipset: Stendhal - Rött och svart

Mattias Arreborn

2018-04-05

Stendhal (1783–1842), eller Mari-Henri Beyle som han egentligen hette, är i dag kanske mest känd för romanerna Rött och svart och Kartusianerklostret i Parma, men på sin tid var han en av Europas mest uppburna författare. Han har kallats Frankrikes största genom tiderna, utgör en klar föregångare i den realistiska genren, mitt under romantiken, och ses ibland som den psykologiska romanens uppfinnare.