logo

KULTUR

Bokrecension: Solidärer

2018-02-07

Solidärer
Anna Jörgensdotter
Albert Bonniers förlag

Anna Jörgensdotters nya roman Solidärer utspelas på två plan: i Gävle och i Spanien.  Det är 1930-tal. I Sverige är det ett dagligt gnetande för brödfödan för vissa och arbetslöshet för andra. I Spanien har inbördeskriget inletts. Kring huvudpersonerna Ingemar och Klara grupperar sig ett myller av personer, miljöer och händelser. Den unge syndikalistiska arbetaren Ingemar har förmågan att minnas det som han inte har upplevt. Han föddes samma dag som Joe Hill avrättades. Hans käresta Klara bär hans barn utan hans vetskap. När Klara en dag träffar en annan man, är det för Ingemar slutet på deras relation. Vem är han att stanna kvar i Gävle medan folket i Spanien slåss och blöder för sin frihet i kampen mot general Francos fascister? Likt många andra svenskar reser han till Spanien och ansluter sig till de internationella brigaderna.

Solidariteten manar honom till handling. Men Ingemar kan inte glömma Klara och Klara har inte heller glömt honom. Hon läser allt hon hittar om det spanska inbördeskriget. Genom hela romanen löper deras inre monologer, riktade till den andre. Ingemar för kampen med vapen i hand på den spanska jorden. Klara organiserar kvinnornas solidaritet med det spanska folket. Liksom det spanska folket förlorade sin frihet, förlorade Ingemar och Klara sin kärlek, och liksom det spanska folket aldrig glömde sin kamp, kunde inte heller de glömma varandra.

Anna Jörgensdotter tecknar personernas yttre drag, vad de gör, säger och tänker, tämligen skissartat. Det är inte lätt att skilja den ena personen från den andra. De talar med samma röst och förblir därigenom alltför anonyma. Likt många nutida författare spränger Jörgensdotter realismens ramar. Ingemar minns som sagt det som han inte har upplevt. Han talar med den döda modern och han upplever Joe Hill, eller Joel Hägglund som var hans egentliga namn, som sin kamrat. Ingemar uppfattar det faktum att han är född den dagen Joe Hill dog som ett tecken på den väg han ska gå; den upproriska arbetarens väg. Joe Hills väg.

Anna Jörgensdotter erhöll Ivar Lo-priset 2010 för sin kollektivroman Bergens döttrar; en delvis intressant och lyckad roman. Dessvärre är inte Solidärer riktigt lika bra trots det mycket överraskande slutet. Det spanska inbördeskrigets inferno blir sällan riktigt skakande. Ingemar och hans kamrater blir inte heller riktigt levande gestalter. Man kan inte se dem för sin inre blick. De blir aldrig några tydliga karaktärer. Romanen hade vunnit mycket på att koncentrera handlingen och fördjupa personskildringen.
 


Teckna en prenumeration här

Jan Bergsten

KULTUR

Illusion – sant eller falskt?

Eva Wernlid

Än lever det gamla järnbruket i Avesta, ett semestertips som står sig i alla väder. I år visar Avesta Art utställningen Illusion, en samlingsutställning med tretton konstnärer. Fotografen Eva Wernlid har besökt utställningen. Här återger hon den i ett kortare referat.

KULTUR

Bokrecension: Populistiska manifestet

Stefan Estby

"Populistiska manifestet behövs verkligen nu när det är valår och förhoppningsvis kommer de 151 teserna med ibland långa, ibland korta kommentarer bli lästa och reflekterade över. Bra att både höger- och vänsterpopulism granskas på detta genomgripande sätt." Det skriver recensenten Stefan Estby.

KULTUR

Pale Rider: Jan Aghed 1934-2018

Carl Henrik Svenstedt

"I mitt liv stegade Jan Aghed in som Gary Cooper i High Noon. Sheriffen som skulle skapa struktur i den svenska filmkritikens förvirring. Året var 1964 och han kom över dynerna vid Venedigs Lido, en stadig bit på lite krumma fotbollsben men med trampet långt fram på fotsulan som en boxare, redo för fight. Och fight skulle det bli." Det skriver filmkrönikören Carl Henrik Svenstedt.

KULTUR

Jag är vitter och Bellmansk

Jan-Erik Back

Nu är det så här! Jag är inte bitter! Men lite sur blir jag allt efter alla turer i en kunglig akademi där ”snille och smak” ska vara ledord och ändå lyckas ledamöterna köra hela tillställningen i botten. Snillet har således bara gett en bitter eftersmak där den talang som ”snille” ska beskriva uppenbarligen inte omfattar det salig Ribbing kallade ”vett och etikett”. Det skriver FiB/K:s Backstugusittaren.