logo

KULTUR

Bokrecension: Systrarna

2018-01-12

Peter Mosskin: Systrarna
(Atlas)

Liksom i Peter Mosskins storartade trilogi om sina rötter i det som han kallade det ryska patrasket, handlar den nya romanen Systrarna om författarens egen släkt. Trilogin om hans judiska förfäder från Ryssland som kom till Sverige i början av förra seklet var mer vilt flödande än hans nya roman Systrarna, som till genren är en dokumentärroman.

Det här är berättelsen om systrarna Flodquist; Nun, Margit och Nina som föddes i Stockholm i början av 1900-talet.  Det var tre modiga, självständiga och egensinniga kvinnor som hade styrkan att gå sina egna vägar. Nun blev efter ett kringflackande liv sjukgymnast, Margit småskolelärarinna och skribent och Nina mångsysslare. Romanen handlar om hur de försökte förstå sig själva och om vilket liv de ville leva. En av dem, Margit, är författarens egen mor. Nun och Nina var båda en tid gifta med Gunnar Ekelöf. I sig en spektakulär sak, och det är inte den enda i boken. Men det som är karakteristiskt och djupt sympatiskt med Mosskins roman är att han inte på minsta vis gör någon sensation av sådant som i en annans hand skulle kunna vara det stora numret. Ekelöf blir i denna bok aldrig mer än den diktande partnern.

Det är systrarnas liv Mosskin skriver om. Ett liv som inte blev lätt för någon av dem men som för oss som läsare är en bild av dem som gick före och som beredde marken för kvinnornas frigörelse genom egen försörjning.

Boken bygger på brev, dagboksanteckningar och artiklar som Mosskin haft tillgång till. Han följer deras liv kronologiskt. Texten interfolieras av brev, dagböcker och utdrag ur artiklar.

Boken är lätt att tycka om. Den handlar om tre kvinnor som i vanlig ordning oftast tvingats stå i skuggan av männen – men i originalitet, självständighet och begåvning stod de inte någon man efter. Till sin läggning och i hur de hanterade sina liv var de djupt olika. Ända från barndomen fanns dock en stark känsla av samhörighet med varandra. Familjen var ett slags matriarkat, där sedan faderns tidiga död den handlingskraftiga modern Frida var den sammanhållande länken.

Det som gör den här boken så läsvärd är att Peter Mosskin har tecknat ett porträtt av tre kvinnor, tre systrar, utan att psykologisera eller dramatisera. Deras liv rymde tillräckligt med dramatik. Det är som om han i denna roman velat träda dem till mötes. Resultatet är att vi har fått en berättelse om en tid och ett liv som levdes för inte så länge sedan. Genom svårigheterna gick de alla sin egen väg i en tid när kvinnorna var det andra könet.

    
Teckna en prenumeration här

Jan Bergsten

KULTUR

Matilda Magnusson: ”Jag behövde någon som kunde ge mig styrka”

Torbjörn Wikland

Matilda Magnusson sjöng i Varberg den 21 april i samband med utdelningen av Lenin- och Robespierrepriset. Som 12-åring ”fann” Matilda Magnusson Björn Afzelius. Det blev starten till en musikalisk karriär som nu lett fram till en skiva med sånger av – Björn Afzelius. Idag kombinerar Matilda ett lärarjobb med en solokarriär på scen. Här intervjuas hon av FiB/K:s Torbjörn Wikland.

KULTUR

Gerhard Nordström: "Krig löser inga politiska frågor"

Gösta Elmquist

I Folket i Bild/Kulturfront nummer 6-7 visas Gerard Nordströms verk från sviten Sommaren 1970 och De antimilitära planscherna, vilka befäste Nordströms position som en av vår tids främsta antikrigskonstnärer. Med 93 års erfarenhet är han övertygad: krig löser inga politiska frågor. Dessvärre har USA:s katastrofala Asienpolitik från 1900-talet inte förbättrats. Det säger konstnären till FiB/K:s gästredaktör Gösta Elmquist i en kort intervju.

KULTUR

Satir: Hoppet och klippet

Jan-Erik Back

2018-05-30

Livet kan vara bekymmersamt ibland. Särskilt tillkrånglat är det när det är mycken månad kvar i slutet på lönen. Av någon okänd anledning brukar det speciellt då finnas hundratals saker att betala medans kylskåpet innehåller ett kvarts paket härsket smör och en urklämd tub senap plus något oidentifierat som var menat som jobblunch två månader tidigare.

KULTUR

Två ting äro vita - oskuld och arsenik

Mats Parner

2018-05-28

En tidig sommarmorgon år 1851 avvek en 57-årig man av medellängd spårlöst från sitt hem i kungliga huvudstaden. Stockholmspolisen, som leddes av den nyutnämnde Wilhelm Stråle, engagerade sig per omgående i ärendet: husrannsakan genomdrevs, handlingar beslagtogs, förhör hölls med de närmast berörda och en rad tänkbara flyktvägar kartlades.