logo

DEBATT

Därför kallade Duterte president Obama för ”den horungen”

2017-03-22

USA ockuperade Filippinerna förra sekelskiftet, i ett fasansfullt krig riktat mot befolkningen och motståndsrörelsen. Motståndsrörelse hade självständigt lyckats driva undan merparten av de spanska ockupanterna, som hade svarat för ett blodigt förtryck i 400 år. De nya erövrarna skulle visa sig vara än mer hänsynslösa. Kraven på självständighet nonchalerades och Spanien ”överlät” Filippinerna till USA.
Vi vet en del om Belgiens härjningar i Kongo: fångarnas avhuggna händer, de tio miljoner som beräknas ha mördats. Vi vet det eftersom artiklar om Kongos öde ibland dyker upp i medierna. Om USA:s illdåd på Filippinerna är det tyst. När man i något sammanhang talar om detta ser samtalspartnern helt frågande ut; den historien har man aldrig hört. Däremot är Filippinerna känt som resmål. 
Det kan spekuleras om tystnaden. I Sverige är USA demokratins försvarare och att säga sanningen om folkmord är omöjligt. I USA däremot diskuterar den akademiska världen i bok efter bok händelseförloppet och utvecklingen på Filippinerna. Jag blev nyfiken efter att jag hade läst om Dutertes utbrott, där han också nämnde sina mördade förfäder. Jag hade tidigare skaffat mig en viss information om USA:s grepp över Filippinerna, och nu har jag tagit hjälp av Leon Wolffs Little Brown Brother och E. San Juan, Jr:s US Imperialism an Revolution in the Philippines. San Juan Jr. tar upp förhållandena i dagens Filippinerna, med insprängda texter om USA:s erövringskrig vid förra sekelskiftet. 

Otaliga blodiga övergrepp
När USA:s arméenheter landsteg var spanjorerna inte helt bortdrivna, men den filippinska armén och USA skulle enligt avtal bekämpa dem gemensamt. Spanien sålde sedan (1899) Filippinerna till USA och därefter betecknades den filippinska armén som illegala upprorsstyrkor. Ledaren Emilio Aguinaldo hade under alla förhandlingar hoppats på och arbetat för Filippinernas frihet och självständighet, ett hopp som grusades. USA:s armé började sin grymma pacificering av öarna och motståndsrörelsen, ett grymt krig mot från början förhållandevis starka inhemska styrkor. Amerikanerna kallade de inhemska soldaterna för niggrer, vildar och banditer. Rasföraktet drev fram grymheter och legitimerade dem. Det skedde otaliga blodiga övergrepp. På ön Samar beordrade general Jacob H. Smith att alla av manligt kön över tio år skulle avrättas. Det var straffet för att befolkningen hade dödat ett antal amerikanska soldater. I Bud Dajo-massakern slaktade amerikanska soldater 600 män, kvinnor och barn. Ett fasansfullt foto visar soldater runt en massgrav, med nedkastade döda kroppar i respektlösa högar. President Duterte har nämnt just den massakern när han talar om USA:s brott mot Filippinerna. 
USA:s trupper brände hänsynslöst ner mängder av byar och städer där de trängde fram. Straffexpeditioner skedde i raseri över motståndet mot ockupationen.  De ”koncentrerade” även byar och befolkning för att hindra dem från att samarbeta med den filippinska armén, som på grund av krigets utveckling hade förvandlats till en gerilla. I dessa ”koncentrationer” for befolkningen illa genom svält och sjukdomar. Den amerikanska armén använde också tortyr för att knäcka tillfångatagna ”upprorsmakare”, skendränkning var en metod som tillämpades redan då. 
En del nutida historiker beräknar antalet offer för kriget till en miljon människor, merparten av dem civila, det var alltå ett folkmord. Angriparen USA har velat tona ner siffran, men militärens hänsynslöshet talar för att offren blev just så skrämmande många.
USA förhärjade Filippinerna för att krossa motståndet, som helt upphörde först 1913 – om det i verkligheten någonsin har upphört. 
1901 tillfångatogs Emilio Aguinaldo genom ett förräderi. Han pressades att sända ut ett av honom undertecknat meddelande om att striderna skulle upphöra. Kanske insåg han också att en filippinsk gerilla i längden inte kunde stå emot USA:s militära övermakt. Washington ville äga en maktpunkt i den delen av Stilla havet och därmed var Filippinernas öde beseglat, och därtill kom den ekonomiska vinst USA väntade sig kunna hämta från öarna. 
Det måste ändå noteras att på hemmafronten i USA verkade ett antiimperialistiskt motstånd som hett agiterade mot annekteringen av Filippinerna. Mark Twain var ett av de ledande namnen. Många amerikanska journalister rapporterade också öppet om den amerikanska militärens övergrepp, men det påverkade inte vare sig presidenten och hans rådgivare eller affärsvärlden – ”marknaden”.

Hoppet står till den valde presidenten
1946 blev Filippinerna formellt ett självständigt land. Men USA:s militära och ekonomiska intressen stannade kvar och utgjorde ett stöd för den inhemska härskande överklassen.
Företagare och administrationens övre skikt är grupper som kolonialmakter alltid litar till. De fortsätter att hålla befolkningen i schack när stormakten formellt har gett sig av. Filippinernas hårt förtryckta och plågade befolkning hoppas nu på den nyss valde presidenten. Rodrigo Duterte. Som inledningsvis vågar öppet tala om vad som i verkligheten hände under USA:s angrepp för 100 år sedan. Som deklarerar sig vilja få landet ur USA:s grepp och arbeta fram vissa sociala reformer. Den sociala och ekonomiska situationen för merparten av befolkningen är idag bottenlöst usel. Återstår att se hur länge han förmår hålla denna nya politik. USA och Filippinernas härskande elit kan i framtiden tillsammans iscensätta ett regimskifte och avsätta honom. Eliten hatar honom. Hans sociala engagemang hotar dem. 
Roxane Dunbar-Ortiz för i sitt arbete An Indigenous Peoples' Historyof the United States ett resonemang om USA:s imperialistiska krig. Hon ser att början på det globala erövringståget låg i förintandet av indianerna i Nordamerika, där kulmen nåddes de sista årtiondena av artonhundratalet. Massakern vid Wounded Knee utgör en del. Så följde annekteringen av Kuba och Filippinerna, Hawaii, Banankrigen, Latinamerika i ett strypgrepp, maktdemonstrationen och illdådet Hiroshima, blodbadet i Indonesien 1965–66, Vietnam, Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien genom ombud.  
En blodig ”framgångslinje” som startade när Mayflowers resenärer landsteg vid Cape Cod 1620.      
Västvärldens politiker och medier hyllar i dag USA som ”demokratins försvarare”.

Ulla Johansson

DEBATT

John Pilger: Signal för kärnvapenkrig

John Pilger

2017-09-18

John Pilger erkänner i denna essä Nevil Shutes roman På stranden från 1957 som ett bortglömt mästerverk – en Hollywoodfilm baserades på den – och som en angelägen varning om hur nära vi är ett kärnvapenkrig 2017. 

DEBATT

Stoppa Aurora: Tyvärr har våra farhågor besannats!

Pelle Sunvisson

2017-09-15

Kampanjen Stoppa Aurora står inför sin kulmen – aktionshelgen i Göteborg. Även om vi inte lyckas hejda krigsövningen är kampanjen att betrakta som framgångsrik.

Den kanske största framgången är att vår kritik tack vare ett envetet arbete nått ut. Det handlar om i storleksordningen hundratusen utdelade flygblad, tiotusen samtal på stan, tusen inlägg i sociala medier, insändare och debattartiklar, hundra intervjuer och tio större evenemang. Det skriver Pelle Sunvisson.

DEBATT

Brasilien: En legal kupp...

Arthur Grandi Neto

2017-08-30

För ett år sedan bytte Brasilien president. Dilma Rousseff ersattes med sin vice, Michel Temer. Övergången har kallats en legal kupp. Landet har befunnit sig i kaos i nästan tre år, efter drygt tolv år av lovande framsteg. Hur kunde detta hända?

DEBATT

En del av USA:s inringning av Ryssland: Fast bas på norsk jord

Per-Gunnar Skotåm

2017-08-23

Per-Gunnar Skotåm från partiet Rødt i Norge anser att Ryssland har satt ned foten inför en västlig expansion mot landets gränser efter 1991. Här är hans analys av vad fast stationerade USA-trupper vid Værnes, Trondheims flygplats, innebär.