logo

DEBATT

Därför talar vi om imperialism

2017-11-10

Begreppet imperialism klargör att vi vänder oss mot det system för ekonomisk, politisk och militär kontroll över världens resurser som USA och dess allierade står för och särskilt mot de krig, statskupper och andra former av våld som detta system för världsherravälde ger upphov till. Det är alltså inte mot USA som sådant vi vänder oss. Vi är inte allmänt ”anti-amerikanska”. Många människor i Sverige och andra länder har familjeband och andra starka anknytningar till USA. Själv har jag (Anders Romelsjö) många släktingar, vänner och kolleger i USA där jag bott ett år och ofta besöker. Det finns en hel del positivt i amerikansk kultur (vid sidan av allt skräp som väller över oss) och inom USA pågår djupgående interna strider, såväl mellan samhällsklasser som mellan olika skilda grupper.

Imperiet hyllas …
Även förespråkare för USA:s krigspolitik använder begreppet imperialism.  Efter terroristattackerna i USA den 11 september 2001 hördes frasen ”ett amerikanskt imperium” oftare i USA, vanligen inte nedsättande.
USA omvärderar sin roll till imperiemakt (imperial power), ansåg Richard Haas, medlem av nationella säkerhetsrådet, ordförande i USA:s viktigaste tankesmedja CFR (Council of Foreign Relations) och krönikör i DN.
”Denna nya imperialism skapar begränsad suveränitet där stater äger oberoende i teorin men ej i praktiken”, skrev Michael Ignatieff, professor i mänskliga rättigheter vid Harvard-universitet, 2002 i New York Times.
”I Washington finns en växande bransch av nya imperialister, människor som argumenterar för att Amerika bör anamma sin roll som liberal imperiemakt” skrev Newsweeks dåvarande inflytelserika chefredaktör Fareed Zakaria (nu knuten till Time och CNN) den 23 juni 2003, två månader efter intåget i Bagdad, upptakten till ockupationen av Irak.
”Neo-imperialism och okunnighetens arrogans” var rubriken på en artikel i februari 2013 i tidskriften Time, som fokuserade på USA:s insatser i Afrika.

Att använda termen imperialism som något positivt var politiskt närmast omöjligt under decennier efter andra världskriget då många kolonier gjorde sig fria. Då USA förde krig mot Vietnam, Laos och Kambodja fram till 1975, studerades USA-imperialismen ingående och den starka svenska solidaritetsrörelsen De Förenade FNL-grupperna (DFFG) lanserade ”Bekämpa USA-imperialismen” som en av sina huvudparoller.
Under 90-talet, då Sovjetunionen upplösts och USA kvarstod som ensam global supermakt, upphörde även vänstern i stort sett att använda begreppet imperialism, trots USA:s interventioner i länder som Nicaragua, Grenada, El Salvador, Honduras och Guatemala – och i Jugoslavien, men under senare år har flera böcker om imperialism utkommit. Vissa förnekar att imperialism finns (Hardt & Negri), andra menar att imperialism finns men att den ändrats ganska mycket sedan Hobsons och Lenins dagar, medan några menar att Lenins inflytelserika hundra år gamla karakteristik håller än idag, i modifierad form.

… samtidigt som det rasar samman
Efter andra världskriget fick USA en ny hegemonisk roll som ledare för hela det imperialistiska systemet och som militärmakt med många utländska baser och med dollarn som världsvaluta.  Främsta utmanare var Sovjetunionen som ledare för det socialistiska blocket och Kina (vilket jag inte diskuterar här).
USA-ekonomen Harry Magdoff presenterade 1968 aktuella nya kännetecken för den tidens imperialism, bl. a transnationella företag, en ny internationell teknologi, en mer intensiv jakt på råvaror och nya marknader och kraftigt ökad internationalisering av bankverksamhet. Så kallade u-länder, om än formellt självständiga, är främst råvaruleverantörer. Hjälp och lån till u-hjälp framträder som ett nytt medel för kontroll, visade han.

De senaste decennierna har finanskapitalet har globaliserats, men det finns ingen global stat som kan styra det globaliserade finanskapitalet. Ekonomer som Paul Sweezy, Harry Magdoff, Samir Amin och André Gunder Frank visade på 1970-talet att monopolkapitalismen höll på att gå in i ett nytt stadium, kännetecknat av en gradvis men snabb nedmontering av nationella produktionssystem. Produktionen av ett växande antal varor på marknaden kan inte längre definieras som ”Made in Sweden” (eller Sovjetunionen eller USA), utan är ”Made in the world”, eftersom tillverkningen nu är uppbruten i segment, spridda över hela världen.
[https://monthlyreview.org/2015/07/01/contemporary-imperialism/ ]

Vi ser alltmer intensiva motsättningar med den i decennier USA inom Triaden [som består av USA, EU, Japan, Kanada, Australien och Nya Zeeland] samt världen i övrigt. En mycket betydelsefull trend är att Kina framträder som USA:s ekonomiska rival, dock utan USA:s krigspolitik och militärbaser och utan USA:s ekonomiska påtryckningar via sanktioner etc. [fast de i FN:s säkerhetsråd stödjer USA:s sanktioner mot Nordkorea].

USA:s politik har medfört ett närmande mellan Kina och Ryssland och lett till att BRICS har bildats, till att dollarns ställnings som världsvaluta hotas och till att Kina nu leder utvecklingen av ett gigantiska ekonomiskt projekt, ”One Belt Road/Den nya sidenvägen”.
BRICS är främst en ekonomisk union som omfattar Ryssland, Indien, Kina, Brasilien och Sydafrika, med totalt över 3,6 miljarder människor, knappt halva mänskligheten. Iran och Indonesien står på tur. BRICS totala BNP motsvarade 2015 16,6 biljoner dollar, något mer än USA:s BNP. Sedan dess har skillnaden ökat pga. den snabbare tillväxten i BRICS, främst i Kina och Indien. PPP (köpkrafts)-justerat BNP för BRICS är dubbelt så hög som USA:s och motsvarar knappt 40 % av världens PPP-justerade BNP.
 
USA har militärbaser och specialtrupper i över hundra länder men har försvagats på andra områden än det militära. USA har stora handels- och budgetunderskott, växande statsskuld där Kina via innehav av c: a 30 procent av USA:s statsobligationer har ett maktmedel. Utvecklingen leder mot en multipolär världsordning med flera centra.

Ett USA på nedgång kan starta nya krig, ja stora krig, för att inte försvagas ytterligare i en tid med fredligare utveckling. Faran för stora krig, och för kärnvapenkrig är mycket stor, skriver Bulletin of Atomic Scientists.
Globalisering då – det är väl bra? Ja, ökat ekonomiskt, kulturellt och socialt utbyte under likvärdiga villkor är bra. Men imperialism innebär orättvisa villkor och ojämna maktförhållanden.

Det system som USA inrättade [Bretton Woods-överenskommelsen med dollarn som världsvaluta, guldmyntfoten, världsbanken & internationella valutafonden (IMF), Marshallplanen etc.] har alltså börjat rämna.
Ekonomisk stagnation, finanskris och USA:s försvagade hegemoni möts av USA:s ledare med ökade militära satsningar, nya imperialistiska äventyr och påtryckningar på ”allierade” att investera mer i krigsförberedelser och köpa mer vapen samt med försämrade villkor för det egna landets arbetande befolkning, särskilt för de fattigaste – i förhoppningen att det är vägen att återskapa USA:s storhetstid, ”Make America Great Again”.

… och raserar folkrätten
Den nya tiden har lett till att USA & allierade försöker få till stånd en omprövning av folkrättens (FN-stadgans) principer om samtliga medlemmars suveräna likställdhet och förbud mot angreppskrig. Enligt FN-stadgan är krig och sanktioner som ej godkänts av säkerhetsrådet olagliga.  I stället lanseras nya teorier som R2P, imperialistmakternas ”rätt” (right) eller skyldighet (responsibility) att skydda (protect) befolkningar mot verkliga eller påstådda övergrepp mot mänskliga rättigheter, vilket används för att motivera angrepp på andra länder, som Jugoslavien och Libyen. Imperialistmakternas intriger för att avsätta eller mörda presidenter och tillsätta nya regeringar döljs bakom en fasad av lögner och juridiskt falskspel.
 
 
 
Vad är imperialism?
Det finns olika uppfattningar om imperialism. Nedan presenteras en uppdaterad version som bygger på aktuella fakta och på teorier som levt kvar i över hundra år, och som diskuteras i skriften ”USA som världspolis”. I en artikel på hemsidan www.fib.se finns ett längre inledande avsnitt med litteraturlista och där folkrättsfrågor, teorier om och insatser av imperialism diskuteras.
I mitten av 1800-talet var ordet ”imperialism” ett skällsord men började användas alltmer positivt i takt med ökad kolonialisering. I slutet av 1800-talet framträdde USA som kolonialmakt genom erövring av Kuba, Puerto Rico och Filippinerna från Spanien.
I den betydelsefulla boken ”Imperialism – a study” 1902 hävdade den radikale liberale engelske ekonomen Hobson att det centrala i imperialismen var ekonomisk exploatering, och att den avvek mycket från den tidigare kolonialismen. Hobson visade att de brittiska utlandsinvesteringarna ökade kraftigt från 1880-talet, och menade att en imperialistisk utrikespolitik syftade till att trygga dessa. Liknande tankegångar, med betoning av finanskapitalets roll, framfördes i ”Das Finanzkapital” 1910 av Hilferding i Österrike.
Lenins ”Imperialismen som kapitalismens högsta stadium”, som kom ut i Ryssland 1917, var inspirerad av Hobson och Hilferding. Den fick mycket stort inflytande då den ekonomiska utvecklingen syntes bekräfta Lenins analys. Byggt på omfattande analys av ekonomiska data menade Lenin att imperialismen (monopolkapitalismen) är kapitalismens högsta stadium, med fem kännetecken):
Koncentrationen av produktion och kapital har skapat monopol som spelar en avgörande roll i ekonomin.
Bankkapitalet har smält samman med industrikapitalet och en finansoligarki har uppkommit.
Kapitalexporten, till skillnad från varuexporten, får mycket stor betydelse.
Internationella monopolitiska kapitalförbund delar världen mellan sig.
Jordens territoriella uppdelning mellan de kapitalistiska stormakterna är avslutad.
Hobson, Lenin och senare författare visade att kontroll över andra länders ekonomi under imperialismen vanligen inte tar formen av kolonier.
 
Dagens imperialism
Efter studier av aktuell litteratur vill vi litet summariskt och kortfattat beskriva dagens imperialism i punktform, med fokus på USA. Koncentrerat i förslagsvis denna mening ”Den ekonomiska utvecklingen med ökad koncentration och ökad kamp om begränsade råvaror och marknader bestämmer en expansiv politik som sätter demokrati, och nationell självständighet åt sidan och medför ökning av både krig och ekonomisk ojämlikhet”.
1. Koncentrationen av ägandet av produktion och kapital, och monopoliseringen, har ökat kraftigt under de senaste 2–3 decennierna.  De tio största bankerna och finansinstituten i USA svarar för 50 % av tillgångarna, jämfört med 10 % år 1990. Antalet olika branscher, där de fyra största företagen kontrollerar minst 50 % av värdet på de tillverkade produkterna ökade från 5 % år 1947 till 35 % år 2007 (Bellamy Foster, McChesney & Jonna 2011).
Vitali och medarbetare (2011) fann i en analys av 37 miljoner företag i världen att 147 av dessa kontrollerade 40 % av de samlade tillgångarna. Fyrtionio var banker och finansinstitut, av vilka 21 hade säte i USA.
2. Utlandsinvesteringar har mångdubblats, då tillverkning sker till mycket lägre löner. Därtill kommer förmånliga skatteregler och fördelar av internfakturering, som ofta medför mycket låg skatt. År 1980 bodde 52 % av industriarbetarna i utvecklingsländer, medan andelen var 83 % år 2010 (Bellamy Foster, McChesney & Jonna 2011)
3. Finanskapitalets ställning har stärkts markant. Vi ser en omfattande avreglering av finans- och valutamarknader internationellt, och en ökning av spekulation, skuldsättning, ekonomiska kriser och av ekonomisk ojämlikhet. Finanssektorn stod för 76 % av de totala tillgångarna i världens 2000 största bolag för några år sedan.  Finanskapitalet vinster ökade från 12 % av de totala inhemska företagsvinsterna i USA år 1965, till 21 % år 1985, och till 34 % år 2009. (Bellamy Foster & McChesney 2012). Hand i hand med detta har ojämlikheten ökat. 1989 ägde den rikaste procenten i USA 30 % av tillgångarna i landet medan andelen var 38,5 % år 2016 enligt Survey of Consumer Finances. (https://www.federalreserve.gov/econres/scfindex.htm)
4. Dollarn kvarstår som världshandels- och reservvaluta, men hotas av att Kina, Ryssland och en del andra länder alltmer handlar i egna valutor.
5. Kampen om jordens råvaror och naturresurser har hårdnat.
6. Världshandeln har ökat mycket kraftigt. Många utvecklingsländer har låsts fast i skeva utbytesrelationer pga. ofta stagnerande eller sjunkande råvarupriser, vilka skall finansiera importen av dyrare industriprodukter. Handelsavtalen missgynnar fattiga länder.
7. Triaden kan genom kontroll av organ som FN, Världsbanken, IMF och WTO behålla orättvisa avtal och bedriva en aggressiv utrikespolitik. ”Washington consensus”, som avser det nära samarbetet mellan IMF, Världsbanken och USA:s finansdepartement, belägna nära varandra i Washington, reser hinder. Vid behov sätter USA internationella konventioner, demokrati och nationellt självbestämmande åt sidan, ibland med hjälp av NATO. Exempel är krigen mot Jugoslavien, Irak, Libyen, Syrien och Jemen.
8. USA har rustat upp kraftigt, och svarar för knappt 40 % av militärutgifterna i världen, Nato för drygt 52 %, Kina för 13 % och Ryssland för 4 % (SIPRI, https://www.sipri.org/databases/milex, https://www.svt.se/nyheter/utrikes/varlden-okar-sina-forsvarsutgifter-mest-i-usa-och-kina,). Detta göder ett militärindustriellt komplex i USA, världens största vapenexportör.
9. Privatägda nationella och internationella massmedia spelar en central roll för att legitimera en brutal politik, som rättfärdigas med fraser om ”make the world safe for democracy” och efter 2001 ”the war against terrorism” och nu ”mot demonen Putin”. (Koncentrationen av ägandet har ökat också för massmedia. I USA ägde 6 bolag 90 % av mediamarknaden år 2011, jämfört med 50 bolag år 1983.
10. Idag används uttrycket ”over-streching” för att framhålla hur USA bedriver krig utan täckning, vilket ökar statsskulden i USA och i många rika länder. Budgetunderskott och upprustning tvingar fram drakoniska sociala nedskärningar, nu under Trump.
11. Imperialismens ekonomi och politik kan uppenbarligen inte kombineras med tillräckliga insatser för att bemöta klimatförsämringen som vid sidan av risken för kärnvapenkriget troligen är det största hotet mot mänskligheten.
12. Idag syns inga större konflikter inom Triaden eller NATO, men det kan ändras. 
13. USA möter ökad konkurrens från BRICS, Kinas och EU och har försvagats globalt. Man kan se en början på övergång från en unipolär till en bipolär värld med imperialistmakten Kina, Ryssland m.fl.  i närmare samarbete i BRICS och i ”One Belt Road” samt deras ökade inflytande i Mellanöstern och på andra håll. Möjligen en utveckling mot en multipolär värld längre fram.
14. Faran är stor för fler och större krig till följd av minskning av USA:s dominans kombinerat med ekonomisk försvagning, ökat råvarubehov, en stark militärmakt, upprustning av kärnvapen och kontroll över NATO och internationella organisationer. NATO:s aggressiva politik med kärnvapenbaserade militärbaser runtom Ryssland, hetsen mot Ryssland och Kina, och kongressbeslut som underlättar för presidenten att starta krig talar för detta.
15. Huvudmotsättningen i världen går mellan å ena sidan USA som ledare för Triaden och majoritetens av världens folk och stater. Kina, BRICS och inte minst Ryssland framträder som utmanare av den unipolära världsordningen, och bekämpas därför av USA-imperialismen. Brännpunkten ligger för närvarande i oljerika Mellanöstern, men kan flyttas.
 
Litteratur
Bellamy Foster, J, McChesney, RW & Jonna, J. 2011. The global reserve army of labor and the new imperialism. Monthly Review 63: 1-31.
Bellamy Foster, J, McChesney, RW. 2012. The endless crisis. New York: Monthly Review Press.
Bellamy Foster J. The new imperialism of globalized monopoly-finance capital: an introduction. Monthly Review. 2015:1-22.
Blum, W. CIA & USA:s verkliga utrikespolitik. Epsilon förlag 1998.
Blum, W. Rogue State. A Guide to the World's Only Superpower. Zed Books 2006.
Chossudovsky, M. The globalization of poverty and the new world order: Montreal, Global Research 2003..
Fuchs, C. Critical globalization studies: An empirical and theoretical analysis of new imperialism. Science & Society 2010;74: 215-247.
Lenin, VI. Imperialismen som kapitalismens högsta stadium. Stockholm: Bo Cavefors Bokförlag. (Zenitserien 4) 1969.
Magdoff, H. Imperialismens politiska ekonomi. Stockholm: Bo Cavefors Bokförlag 1969. (Zenitserien 5). 
Oktoberförlaget. Är Kina ett imperialistiskt land? Stockholm 2017.
Paulsson BA. Krigsmaskinen. Stockholm 2017.
Romelsjö A, Karlström U. USA som världspolis. Uppdaterad version 2016.
Smith J. Imperialism in the twenty-first century. Monthly Review Press 2016.
Smith J. A critique of David Harvey’s analysis of imperialism 2017. https://mronline.org/2017/08/26/a-critique-of-david-harveys-analysis-of-imperialism/
Toussaint, E. & Millet. Debt, the IMF and the World Bank. Monthly Review Press 2010.

Anders Romelsjö

DEBATT

Om sexuella kränkningar i skolan

Jan Myrdal

2017-12-07

Metoo-rörelsens berättelser bör tas på allvar. Det som nu berättas från skolan om hur flickor kränks är ruggigt. Men för att dra några slutsatser bör det som redovisas ställas mot egna erfarenheterna från skoltiden. Det skriver Jan Myrdal.

DEBATT

Nils Funcke: Bokmässan stod inte pall

Nils Funcke

2017-12-01

Bokmässan stod inte pall. Genom att porta Nya Tider från att delta som utställare överger mässan den policy som under viss möda och noga överväganden drar gränsen för vilka som ska få hyra utställningsplats. Det skriver Nils Funcke.

DEBATT

Jan Myrdal: Två påpekanden apropå Metoo

Jan Myrdal

2017-11-28

Det många kvinnor nu berättar i reportage och med upprop rör inte något allmänt gatuvåld utan specifikt sådana sexualbrott från överordnade som står i särskild strid med den rättsuppfattning som under folklig kamp utformats i vår kultur och som vår svenska brottsbalk därmed i 6 kap, § 3 tar på stort allvar.

DEBATT

Angående recensionen av boken "Terroristen i Toulouse"

Ann Zetherlund

2017-11-21

Christer Lundgren skriver i sin recension av boken "Terroristen i Toulouse" av Alice Petrén i nr 10/17 bland annat att fransmännen dvs pieds noirs, fransmän/spanjorer födda i Algeriet tvingades lämna sina hem vid Algeriets självständighet 1962. De tvingades inte alls lämna Algeriet, men de kunde inte längre leva lyxliv på algeriernas bekostnad. Det skriver Ann Zetherlund.