logo

REPORTAGE

DEN FÖRBJUDNA VÄGEN ÖVER GRÄNSEN

Samtidigt som vägarna in i EU för flyktingar blir allt färre och farligare blir smuggling av människor en alltmer lukrativ bransch. I Makedonien har smugglarna längs den serbiska gränsen bytt grönsaker, droger och vapen mot människor. FiB/K:s reportrar Hanna Strid och Sara Edvinsson har besökt två av byarna och berättar om hur smugglingen går till.

I en liten svart Skoda City Go, helt klart byggd för ett land med en annan vägstandard än Makedonien, rullar vi mot Vaksince och Lojane, två byar i norra delen av Makedonien vid gränsen mot Serbien, där smugglarna håller till. I bilen har vi med oss Edian, som är född och uppvuxen i trakten.

– De här byarna har alltid varit smuggelbyar, ända sedan Jugoslaviens första år, förklarar Edian medan vi skumpar fram i den stackars lilla Skodan.

Då – i det nu forna Jugoslavien – transporterades allt från frukt och grönsaker till vapen och knark till de här orterna för att sedan smugglas ut ur landet. Nu har varorna bytts ut mot människor.

När vi närmar oss den första av byarna ber Edian oss att lägga bort mikrofon och kamera.

Vägen är krokig, folktom och i dåligt skick. Vaksince och Lojane är snarlika, med små stenhus under tak av rödbruna tegelpannor på båda sidor av vägen. I utkanten av Lojane stannar vi på en höjd och tittar ut över husen och fälten som breder ut sig som ett lapptäcke.

Edian visar var smugglarna bor och verkar. Små innergårdar med klätterväxter och järngrindar som ligger insprängda mellan byggnaderna och de gråbeigea fasaderna. Inte en enda människa syns till. Edian är alban och kommer från regionen. Rösten är lågmäld och han pratar snabbt på flytande engelska men med en grov brytning – precis som stereotypen av en filmskurk från Balkan. Han berättar att smugglarna som håller till i Lojane och Vaksince har tre ”safe-houses”, det vill säga hus där flyktingarna hålls instängda innan de smugglas vidare över gränsen till Serbien.

– Smugglarna är som kungar och de lokala albanska invånarna hjälper dem. Smugglarna kommer från olika länder. Många av dem som smugglar har själva varit, eller är, på flykt och det är mest afgh-

anska och pakistanska ligor det handlar om. Personer som bor i byarna blir i vissa fall medhjälpare eller mellanhänder medan vissa håller sig utanför, förklarar Edian.

På vägen tillbaka stannar vi i Lojanes lilla centrum för att handla i den lokala butiken. Vi drar upp den slitna, gnälliga dörren och går in. Butiken kan inte vara mer än trettio kvadratmeter. Höga hyllor fyllda med matkonserver, glasburkar och allt annat som behövs täcker väggarna från golv till tak. I kylen står det precis som i många kiosker Coca-Cola och Fanta. Vid kassan står tre män och pratar men de tystnar när vi kommer in i butiken. Stämningen är tryckt och männen väntar på att någon av oss ska säga något. De är rädda och aggressiva i sitt sätt att prata när de efter några långa sekunders tystnad frågar ut Edian om vilka vi är och vad vi gör där.

– En del av byborna hamnar i kläm mellan polis och smugglare. De varken vågar eller kan prata med polisen eftersom de är rädda för att kopplas samman med smugglarna. Samtidigt är de rädda för smugglarna som styr byn och vill inte att de ska koppla samman dem med polisen. Det är därför de inte vill prata med oss, förklarar han när vi satt oss i bilen.

– Albaner brukar skratta och skoja. Vi är öppna mot varandra oavsett om vi känner varandra eller inte. Men inte här – här är alla främlingar ett hot, säger han.

Elena Brmbeska är forskare på organisationen Helsingforskommittén, en organisation som arbetar för mänskliga rättigheter. Hon förklarar hur människosmugglingen har börjat bre ut sig i Makedonien sedan gränserna längs Balkanrutten stängdes i början på mars i år. Sedan dess har utländska smuggelligor hållit till i byarna.

– Vi har information om att det finns olika smugglarligor, bland annat pakistanska, som verkar i områden kring lägret i Tabanovce. De stänger in grupper av flyktingar i hus i byarna nära gränsen. Där utsätts de för våld och omänsklig behandling i allmänhet. Alla känner till det här, alla vet att smugglarna är där och vissa kan till och med se dem verka, berättar hon.

När gränserna på Balkan stängdes fastnade nära 1500 människor i Tabanovce, ett läger som egentligen bara är till för 500 personer. Taggtrådsstängslet runt Tabanovce sträcker sig upp mot en klarblå himmel och förkroppsligar EU:s stängda gränser. I takt med att tiden går och inget händer ökar desperationen att ta sig därifrån och vidare. Eftersom det inte finns något lagligt vis att korsa gränsen längre blir andra alternativ vanligare.

En annan dag i Kumanovo, en mellanstor makedonsk stad nära den serbiska gränsen, står vi på ett torg med färgglada parasoller och väntar på Rashid. Han är en kille på 23 år, men känns äldre. Samtidigt som han är ödmjuk och vill alla väl är han inte det minsta naiv. Han är mån om sitt utseende och drar sig ofta i håret för att se till att det ligger som det ska. I dag kommer han direkt från frisören.

Rashid är oftast glad, och det går fort att bli personlig. Han har alltid mycket att göra och är en sådan person som många tyr sig till. Både på gott och ont.

En dag för lite mer än sju månader sedan när Rashid var på jobbet i Kabul, Afghanistans huvudstad, förstördes huset där han och hans familj bodde av en bomb. Hela hans familj, pappa, syster och två bröder, dog. Bombdådet var ett av talibanernas många attentat.

Det är svårt för honom att berätta i detalj om den dagen, han kallar det hela tiden ”det där hemska som hände”. Blicken försvinner iväg någon annanstans varje gång och han börjar prata om något annat. Ögonen lyser upp när han pratar om jobbet och på sin telefon visar han bilder och filmer på avancerade konstruktioner som han gjort. Han är utbildad industridesigner och har jobbat med designuppdrag för olika företag.

– Kontoret jag jobbade på i Kabul låg långt från min familjs hus. Jag visste inte vad som hade hänt med familjen innan jag kom hem. Allt var ett slags ruin och jag kunde inte stanna kvar. Då bestämde jag mig för att fly. Det var bara jag som var kvar i Afghanistan, jag hade ingen familj eller släkt kvar. Flera släktingar hade redan flytt till Europa och bor sedan några år tillbaka i Tyskland och Belgien.

Utan några saker kvar att packa gick det lätt för honom att ta sig vidare till Iran, där han bodde en kort tid hos en vän. Flykten vidare från Iran var kantad av svårigheter.

– Vi var 27 personer till att börja med, men när vi kom fram till Turkiet var vi bara 22.

Rashid kom till Makedonien i samband med att gränserna stängdes och då tog det stopp. Han har varit fast i lägret Tabanovce i flera veckor.

Rashid är sen till vårt möte på torget med färgglada parasoller så vi sätter oss vid ett litet träbord på ett kafé och tar en kaffe. Till slut kommer han gående över torget genom folkmassan och vinkar glatt när han får syn på oss. Med sig har han sin kompis Nikola, född och uppvuxen i Kumanovo. Nikolas engelska är knagglig men förståelig. Ibland måste han leta efter orden. Det var längesedan han behövde prata så här mycket engelska, men det är inget som stör honom. Han har hela tiden ett leende på läpparna. Klädd i prassliga träningsbyxor och en t-shirt med tryck på ser han bekväm ut. Sedan ett år tillbaka jobbar Nikola som taxichaufför, men egentligen är han stadsplanerare.

– Jag pluggade infrastruktur och samhällsplanering på universitetet i Bitola, men det finns inga jobb inom det området. Men att köra taxi tjänar jag bra på, förklarar Nikola.

Utan taxiarbetet skulle Nikola ha varit i stort sällskap som arbetslös. I landet ligger den officiella arbetslösheten på över 30 procent men många menar att den egentligen är mycket högre.

Nikolas och Rashids vänskapsrelation började i Nikolas silverfärgade taxibil. De är nu nära vänner och deras jargong får en att tro att de har känt varandra i flera år. Rashid lånar pengar av Nikola och betalar tillbaka senare, de skrattar åt filmklipp på Youtube och kan sitta tysta tillsammans utan att det känns konstigt. Körningarna mellan flyktinglägret Tabanovce och Kumanovo, som ligger femton minuters bilfärd från varandra, blir allt fler. Nikola tar en stor risk när han kör Rashid och hans vänner till Kumanovo. Det är inte tillåtet för Rashid att vistas utanför lägret och det är därför inte heller lagligt för Nikola att köra honom. Priset för taxiresangår därför upp, och för en resa som egentligen kostar runt 50 kronor betalar Rashid det dubbla.

Det är inte bara Rashid som åker i Nikolas silverfärgade bil, han kör folk från lägret på nästan daglig basis numera. Ju längre tid gränserna är stängda, desto mer ökar behovet av att komma ifrån lägret. Både för att köpa mer mat, portionerna är både små och få i lägret, och för att se något annat för en stund.

Rashid är en av de som får skjuts med Nikola, den som känner honom bäst och kan ringa när som helst. Han har varit i Makedonien i över 50 dagar nu. Trött och uppgiven berättar han om sin längtan efter att ta sig därifrån och vidare till Sverige.

I lägret cirkulerar många rykten om smugglare. För Rashid är allt som kan ta honom vidare tänkbara alternativ. Samtalet tar plötsligt en vändning. Förslag om falska pass och hyrbilar diskuteras. Lite försiktigt berättar Nikola att han vet att taxichaufförer är mellanhänder åt smugglare.

– Det är första gången jag berättar detta för någon. Kan jag lita på er? frågar han. Avvaktande tittar han på oss. Rashid känner redan till delar av Nikolas historia. Han är en av de taxichaufförer som samarbetar med smugglarligorna. I och med att vi känner Rashid ganska väl vid det här laget väljer Nikola att fortsätta berätta. Han tar det från början och visar oss Facebookprofiler med namn och bild på de olika ledarna från smuggelligan han jobbar med. De ser ut som helt vanliga killar. En uppdaterade nyligen sin profilbild. På bådas Facebooksidor står det att de kommer från Kabul.

– Allt är väldigt organiserat. Jag har kört människor från olika platser runt om i Makedonien och oavsett vilket pris jag säger så betalar flyktingarna. Jag kan ta minst 250 euro per person från Gevgelija i södra Makedonien till byarna Lojane och Vaksince. För en hel taxi blir det 1000 euro, förklarar Nikola.

Rashid sitter med och lyssnar. För honom är det inte lika stora nyheter. Ändå är han en av dessa personer på flykt som Nikola har tjänat pengar på. Han verkar inte bry sig om det utan fyller i med det han vet. Rashid har försökt korsa gränsen till Serbien flera gånger tidigare. En av gångerna kom han hela vägen till Kroatien. Vid gränspassagerna klättrade han ut ur det skrangliga tåget och hängde under vagnens underrede. Innan tåget hunnit få upp farten igen klättrade han in. Men han blev tagen i Zagreb och tillbakaskickad av polisen. Han berättar om sina olika flyktförsök som om det vore vardagsmat.

Smugglarna kan utan problem välja bland alla desperata människor som vill vidare norrut sedan gränserna in i EU stängde i mars.

– Det är så enkelt! Smugglarna tar flyktingarna över gränsen till Makedonien från Grekland. Sedan ringer de mig och jag hämtar upp dem på den makedonska sidan. Jag är allt för smugglarna, de har ingen annan som kör den sträckan, fortsätter Nikola sin berättelse.

Nikola umgås allt mer med Rashid och andra som bor i Tabanovce. Det är bra personer förklarar han. De gör bra saker och han vill hjälpa dem på de sätt som han kan, vilket blir att skjutsa dem dit de önskar.

Rashid kan höra av sig till honom på alla möjliga klockslag.

En dag under tiden som vi är i Makedonien lyckas två killar från Tabanovce ta sig till Österrike utan hjälp av smugglare. Rashid berättar om det för oss en dag där vi sitter och pratar. Det lyckade försöket blir en mental startpunkt för flera i lägret. Den osynliga men starka gränsen blir mindre övertygande. Det är inte längre en avlägsen tanke att ta sig in i EU, utan något som faktiskt är möjligt.

Samtidigt kontaktar polisen som arbetar i Tabanovce Rashid. Han ska samla ihop ett trettiotal människor från lägret som vill vidare. Polisen ska hjälpa dem. Det är dock inte av välvilja polisen erbjuder sig att ta dem till Serbien. Det kostar. I militärfordon täckta med tältduk ska polisen sedan köra dem över gränsen. När det är dags att korsa gränsen får Rashid besked om att de måste vänta. Dagen innan det är tänkt att Rashids grupp ska korsa gränsen blir en annan grupp människor upptäckta och skickade till Grekland. Den serbiska polisen övervakar gränsen för noga just nu, och bland människor vi träffat är de kända för att vara våldsamma. För att inte riskera något väntar Rashid och de han har samlat ihop några dagar, enligt den makedonska polisens order.

Dagarna går. I lägret finns inte så mycket annat att göra än att vänta. Serbisk polis drar efter några dagar ner på sina patrulleringar och de gör ett försök att passera gränsen med den makedonska polisen. De blir körda i polisens fordon och släpps i skogen en bit in i Serbien. Men här tar det slut, serbisk polis tar fast dem. De blir än en gång avvisade och flera av Rashids kompisar blir misshandlade. Rashid skickar bilder på deras blåmärken.

Han berättar hur de i den kalla natten gick huttrande tillbaka över gränsen i svår och bergig terräng. I ett andra försök några dagar senare släpptes de av samma makedonska polis av i den serbiska skogen. Efter flera timmars vandring hämtar serbiska taxichaufförer upp dem. Fyra timmar senare och efter raka motorvägar och milslånga småvägar, för att undvika polis, kommer de fram till Belgrad. Här kontaktar Rashid en smugglare som ska hjälpa honom och femton personer över gränsen till Ungern. Numret har han fått av Nikola.

– Smugglarna lämnade oss i skogen precis vid gränsen, men på den serbiska sidan. Vi var så hungriga. Vi hade ingen mat utan åt bara lite bröd på tre dagar. Vi tog tid på polisens vaktschema med mobiltelefonerna och en klocka. Varje morgon fanns det en lucka på femton minuter, förklarar Rashid över telefon från Budapest.

På helspänn iakttar de under de tre dagarna i skogen gränspolisens vaktbyte och turas om att sova några få timmar var i skift. Tidigt på morgonen den tredje dagen, när det fortfarande är mörkt, smiter de över till fots. De vandrar i flera timmar, livrädda för att bli upptäckta. Ingen har skor eller kläder som är anpassade för flera dagar i en skog. Tunna jeans och gympaskor står inte emot mycket.

– Det har varit ett helvete. Mina vänner blev misshandlade, men det är så det är, säger han innan han måste avsluta samtalet.

Hanna Strid och Sara Edvinsson

REPORTAGE

Den giftiga svampsoppan

Mårten Färlin

2017-09-20

Järnvägsknuten i Skåne var den första kommunen i landet där allianspartier började samarbeta med Sverigedemokraterna. I en reportageserie i tre delar försöker Folket i Bild reda ut varför det skedde i just Hässleholm. Denna gång - andra delen: Den giftiga svampsoppan.

REPORTAGE

Inifrån ett belägrat Nordkorea

Christer Lundgren

2017-09-15

I augusti inledde USA och Sydkorea omfattande militärövningar mot Nordkorea. Nordkorea svarade med att provskjuta raketer, däribland en interkontinental missil. FN:s säkerhetsråd beslutade enhälligt om skärpta sanktioner mot Nordkorea, som väntas drabba utrikeshandeln hårt. Landet svarade med en ny provskjutning – över Japan (fast högt uppe i rymden). FiB/K:s medarbetare Christer Lundgren besökte Nordkorea två veckor i augusti, medan konflikten tillspetsades. Här berättar han om sina intryck.

REPORTAGE

Homo falsificatus - den förfalskade människan

Hans Öhrn

2017-08-28

I dag är nästan alla övertygade om att människan har sitt ursprung i Afrika. Men så har det inte alltid varit. Redan på 1800-talet ville många att människan skulle ha sitt ursprung i Europa och helst i det egna landet.

REPORTAGE

Omstridd fredsövning på Åland

Christer Lundgren

2017-08-22

En planerad fredsövning på Åland har fått betydande uppmärksamhet i finska och ryska medier. Initiativtagare till övningen är Folket i Bild/Kulturfronts ordförande Pelle Sunvisson. Främsta kritiker är Finlands tidigare Moskvaambassadör.