logo

DEBATT

Den mediala diktaturen i postsanningens tid

2017-03-01

Fidels Castros död har lett till en omfattande spridning i stora västliga medier av skändligheter mot den kubanska ledaren. Det har smärtat mig. Som bekant kände jag honom väl, så jag har beslutat att bidra med mitt personliga vittnesbörd. En principfast intellektuell bör påtala orättvisor. Och börja med dem därhemma, i det egna landet. 

När den mediala likformigheten krossar all mångfald, censurerar avvikande uttryck och straffar de oliktänkande är det uppenbart och självklart att det handlar om ”förtryck”. Hur ska vi annars benämna ett system som sätter munkavle på yttrandefriheten och bestraffar avvikande röster? Ett system som inte tål motsägelser hur väl belagda de än är. Ett system som upprättar en ”officiell sanning” och inte tål att den överträds. Ett sådan system har ett namn, det kallas tyranni eller diktatur. Det är inget att diskutera. Som så många andra har jag fått känna på systemets gissel … i Spanien och i Frankrike.  Det vill jag berätta om. 

Förtrycket mot min person började 2006, när min bok Fidel Castro. Biografi med två röster eller Hundra timmar med Fidel (Edit. Debate, Barcelona), frukten av fem års arbete med bakgrundsdokumentation och hundratals timmar samtal med den kubanska revolutionens ledare. Jag blev omedelbart utsatt för angrepp. Och förtrycket började. Till exempel straffade mig dagstidningen El País (Madrid), som regelbundet publicerade mina artiklar på debattsidorna. De upphörde att publicera mina artiklar utan någon som helst förklaring. Och inte bara det, utan – i bästa stalinistiska tradition – försvann mitt namn från deras arkiv. Utsuddat. Inga av mina nya böcker recenserades, och mina framträdanden som intellektuell nämndes aldrig. Inte ett ord. Undertryckt. Censurerad. Den framtida forskare som letar efter mitt namn på El País tidningssidor skulle upptäcka att jag avled för tio år sedan. 

Samma sak med dagstidningen La Voz de Galicia, där jag också skrev en spalt varje vecka i många år kallad Res Publica. När min bok om Fidel Castro kom ut straffade de ut mina ord. De slutade att publicera mina krönikor utan minsta ursäkt. Från en dag till en annan: total censur.  Precis som El País, fullständigt utplånad. Behandlad som pestsmittad. Och sedan dess har ingen som helst hänvisning gjorts till mina framträdanden eller artiklar. 

Som i en ideologisk diktatur är det bästa sätter att bli av med en intellektuell är att öppna den mediala falluckan för ett symboliskt mord. Så gjorde Hitler. Så gjorde Stalin. Så gjorde Franco. Dagstidningarna Eo País och La Voz de Galicia gjorde det med mig. 

Samma sak hände i Frankrike. När förlagen Fayard och Galilée gav ut min bok Fidel Castro. Biografi med två röster vidtog förtrycket mot mig omedelbart. 

Jag hade ett veckoprogram om internationell politik i den offentliga radion France Culture på lördagmorgnarna. När min bok hade publicerats och de förhärskande medierna började sina våldsamma angrepp på mig, kallade direktören upp mig på rummet och sa rakt på sak: ”Det går inte för sig att ni, en tyranns vän, får fortsatt utrymme i våra sändningar”. Jag försökte bemöta henne, men det var omöjligt. Dörren till studion stängdes för mig, för alltid. Där fick jag också munkavle. En röst som inte stämde in i den likformiga antikubanska kören tystades. 
  
Jag hade under 35 år undervisat på universitetet París-VII i den audiovisuella kommunikationens teori. När min bok började få spridning, och med den kampanjen mot mig, varnade en kollega mig: ”Se upp! En del ansvariga har börjat gå runt och säga att det inte kan tolereras att 'diktatorns vän' undervisar på vår fakultet …” Och snart började anonyma flygblad mot Fidel Castro att cirkulera i fakultetens korridorer med krav på att jag skulle kastas ut från universitetet. Det tog inte lång tid förrän jag officiellt meddelades att mitt kontrakt inte skulle förnyas. I yttrandefrihetens namn förvägrades jag min rätt att yttra mig. 

Jag var då chefredaktör för månadstidningen  Le Monde diplomatique i Paris, som tillhörde samma förlag som den välkända dagstidningen Le Monde.  Av historiska skäl ingick jag i  dess redaktörssällskap, även om jag inte skrev i dagstidningen. Detta sällskap hade då stor tyngd inom förlaget eftersom det var dess största aktieägare och för att det utsåg chefredaktören och ansvarade för att pressetiken respekterades. 

Det var i just detta ansvars namn – några dagar efter att min biografi om Fidel Castro hade börjat spridas i bokhandlarna, och efter att flera viktiga medier  (bland annat dagstidningen Libéración) började angripa mig – som ordföranden för redaktörssällskapet kallade på mig för att tala om vilken  ”extrem upprördhet” som rådde inom sällskapet över att boken hade publicerats. Jag frågade om han hade läst den. ”Nej, men det har ingen betydelse”, svarade han, ”det är en fråga om etik, om pressetik. En av Le Monde-gruppens journalister får inte intervjua en diktator.” Jag räknade ur minnet upp namnen på en lång rad riktiga självhärskare i Afrika och andra världsdelar som dagstidningen beredvilligt hade låtit komma till tals i årtionden. ”Det är inte samma sak”, sa han. ”Det är därför som jag har kallat hit dig: medlemmarna i redaktörssällskapet vill att du kommer och förklarar dig.” ”Vill du hålla förhör? En ’Moskvaprocess’ En utrensning av ideologiska avvikelser? Då måste du ta på dig den politiska polisens inkvisitors roll och med våld dra mig in för er domstol!” Det vågade de inte göra. 

Men jag kan inte beklaga mig, jag hamnade inte i fängelse, torterades inte, sköts inte som så många journalister och intellektuella under nazismen, stalinismen och frankismen. Men jag straffades symboliskt. På samma sätt som El País och La Voz lät de mig försvinna från dagstidningen Le Mondes spalter. Jag bara citerades för att lynchas. 

Mitt fall är inte det enda. Jag känner många intellektuella och journalister  i Frankrike och Spanien som har dömts till tystnad, osynlighet eller utstötning för att de inte tänkt som de förhärskande mediernas häftiga kör, för att ha avvisat den obligatoriska anticastristiska dogmatismen.   Det gäller självaste Noam Chomsky i USA, häxjaktens förlovade land. Han dömdes av de stora drakarna under årtionden till tystnad och de förbjöd honom tillgång till mest inflytelserika dagstidningarnas spalter och till de viktigaste radio- och tv-kanalerna.

Detta hände inte för 50 år sedan i någon avlägsen dammig diktatur. Det händer nu, i våra ”mediedemokratier”.  Jag lider av det för närvarande.  För att ha gjort mitt jobb som journalist och givit ordet till Fidel Castro. Är det inte rimligt att låta den anklagade få ordet? Varför tillåts inte den kubanske ledaren, som de stora förhärskande medierna ständigt anklagar och dömer, ge sin version?

Är inte toleransen själva grunden för en demokrati? Voltaire definierade toleransen på följande sätt: ”Jag håller absolut inte med det ni säger, men jag kommer att kämpa ända in i döden för er rätt att yttra er.” I postsanningens tid bortser mediediktaturen från denna grundläggande princip.

Ignacio Ramonet är redaktör på spanska utgåvan av Le Monde diplomatique. www.monde-diplomatique.es
Översättning Eva Björklund
 

Ignacio Ramonet

DEBATT

John Pilger: Signal för kärnvapenkrig

John Pilger

2017-09-18

John Pilger erkänner i denna essä Nevil Shutes roman På stranden från 1957 som ett bortglömt mästerverk – en Hollywoodfilm baserades på den – och som en angelägen varning om hur nära vi är ett kärnvapenkrig 2017. 

DEBATT

Stoppa Aurora: Tyvärr har våra farhågor besannats!

Pelle Sunvisson

2017-09-15

Kampanjen Stoppa Aurora står inför sin kulmen – aktionshelgen i Göteborg. Även om vi inte lyckas hejda krigsövningen är kampanjen att betrakta som framgångsrik.

Den kanske största framgången är att vår kritik tack vare ett envetet arbete nått ut. Det handlar om i storleksordningen hundratusen utdelade flygblad, tiotusen samtal på stan, tusen inlägg i sociala medier, insändare och debattartiklar, hundra intervjuer och tio större evenemang. Det skriver Pelle Sunvisson.

DEBATT

Brasilien: En legal kupp...

Arthur Grandi Neto

2017-08-30

För ett år sedan bytte Brasilien president. Dilma Rousseff ersattes med sin vice, Michel Temer. Övergången har kallats en legal kupp. Landet har befunnit sig i kaos i nästan tre år, efter drygt tolv år av lovande framsteg. Hur kunde detta hända?

DEBATT

En del av USA:s inringning av Ryssland: Fast bas på norsk jord

Per-Gunnar Skotåm

2017-08-23

Per-Gunnar Skotåm från partiet Rødt i Norge anser att Ryssland har satt ned foten inför en västlig expansion mot landets gränser efter 1991. Här är hans analys av vad fast stationerade USA-trupper vid Værnes, Trondheims flygplats, innebär.