logo

DEBATT

Den mediala diktaturen i postsanningens tid

2017-03-01

Fidels Castros död har lett till en omfattande spridning i stora västliga medier av skändligheter mot den kubanska ledaren. Det har smärtat mig. Som bekant kände jag honom väl, så jag har beslutat att bidra med mitt personliga vittnesbörd. En principfast intellektuell bör påtala orättvisor. Och börja med dem därhemma, i det egna landet. 

När den mediala likformigheten krossar all mångfald, censurerar avvikande uttryck och straffar de oliktänkande är det uppenbart och självklart att det handlar om ”förtryck”. Hur ska vi annars benämna ett system som sätter munkavle på yttrandefriheten och bestraffar avvikande röster? Ett system som inte tål motsägelser hur väl belagda de än är. Ett system som upprättar en ”officiell sanning” och inte tål att den överträds. Ett sådan system har ett namn, det kallas tyranni eller diktatur. Det är inget att diskutera. Som så många andra har jag fått känna på systemets gissel … i Spanien och i Frankrike.  Det vill jag berätta om. 

Förtrycket mot min person började 2006, när min bok Fidel Castro. Biografi med två röster eller Hundra timmar med Fidel (Edit. Debate, Barcelona), frukten av fem års arbete med bakgrundsdokumentation och hundratals timmar samtal med den kubanska revolutionens ledare. Jag blev omedelbart utsatt för angrepp. Och förtrycket började. Till exempel straffade mig dagstidningen El País (Madrid), som regelbundet publicerade mina artiklar på debattsidorna. De upphörde att publicera mina artiklar utan någon som helst förklaring. Och inte bara det, utan – i bästa stalinistiska tradition – försvann mitt namn från deras arkiv. Utsuddat. Inga av mina nya böcker recenserades, och mina framträdanden som intellektuell nämndes aldrig. Inte ett ord. Undertryckt. Censurerad. Den framtida forskare som letar efter mitt namn på El País tidningssidor skulle upptäcka att jag avled för tio år sedan. 

Samma sak med dagstidningen La Voz de Galicia, där jag också skrev en spalt varje vecka i många år kallad Res Publica. När min bok om Fidel Castro kom ut straffade de ut mina ord. De slutade att publicera mina krönikor utan minsta ursäkt. Från en dag till en annan: total censur.  Precis som El País, fullständigt utplånad. Behandlad som pestsmittad. Och sedan dess har ingen som helst hänvisning gjorts till mina framträdanden eller artiklar. 

Som i en ideologisk diktatur är det bästa sätter att bli av med en intellektuell är att öppna den mediala falluckan för ett symboliskt mord. Så gjorde Hitler. Så gjorde Stalin. Så gjorde Franco. Dagstidningarna Eo País och La Voz de Galicia gjorde det med mig. 

Samma sak hände i Frankrike. När förlagen Fayard och Galilée gav ut min bok Fidel Castro. Biografi med två röster vidtog förtrycket mot mig omedelbart. 

Jag hade ett veckoprogram om internationell politik i den offentliga radion France Culture på lördagmorgnarna. När min bok hade publicerats och de förhärskande medierna började sina våldsamma angrepp på mig, kallade direktören upp mig på rummet och sa rakt på sak: ”Det går inte för sig att ni, en tyranns vän, får fortsatt utrymme i våra sändningar”. Jag försökte bemöta henne, men det var omöjligt. Dörren till studion stängdes för mig, för alltid. Där fick jag också munkavle. En röst som inte stämde in i den likformiga antikubanska kören tystades. 
  
Jag hade under 35 år undervisat på universitetet París-VII i den audiovisuella kommunikationens teori. När min bok började få spridning, och med den kampanjen mot mig, varnade en kollega mig: ”Se upp! En del ansvariga har börjat gå runt och säga att det inte kan tolereras att 'diktatorns vän' undervisar på vår fakultet …” Och snart började anonyma flygblad mot Fidel Castro att cirkulera i fakultetens korridorer med krav på att jag skulle kastas ut från universitetet. Det tog inte lång tid förrän jag officiellt meddelades att mitt kontrakt inte skulle förnyas. I yttrandefrihetens namn förvägrades jag min rätt att yttra mig. 

Jag var då chefredaktör för månadstidningen  Le Monde diplomatique i Paris, som tillhörde samma förlag som den välkända dagstidningen Le Monde.  Av historiska skäl ingick jag i  dess redaktörssällskap, även om jag inte skrev i dagstidningen. Detta sällskap hade då stor tyngd inom förlaget eftersom det var dess största aktieägare och för att det utsåg chefredaktören och ansvarade för att pressetiken respekterades. 

Det var i just detta ansvars namn – några dagar efter att min biografi om Fidel Castro hade börjat spridas i bokhandlarna, och efter att flera viktiga medier  (bland annat dagstidningen Libéración) började angripa mig – som ordföranden för redaktörssällskapet kallade på mig för att tala om vilken  ”extrem upprördhet” som rådde inom sällskapet över att boken hade publicerats. Jag frågade om han hade läst den. ”Nej, men det har ingen betydelse”, svarade han, ”det är en fråga om etik, om pressetik. En av Le Monde-gruppens journalister får inte intervjua en diktator.” Jag räknade ur minnet upp namnen på en lång rad riktiga självhärskare i Afrika och andra världsdelar som dagstidningen beredvilligt hade låtit komma till tals i årtionden. ”Det är inte samma sak”, sa han. ”Det är därför som jag har kallat hit dig: medlemmarna i redaktörssällskapet vill att du kommer och förklarar dig.” ”Vill du hålla förhör? En ’Moskvaprocess’ En utrensning av ideologiska avvikelser? Då måste du ta på dig den politiska polisens inkvisitors roll och med våld dra mig in för er domstol!” Det vågade de inte göra. 

Men jag kan inte beklaga mig, jag hamnade inte i fängelse, torterades inte, sköts inte som så många journalister och intellektuella under nazismen, stalinismen och frankismen. Men jag straffades symboliskt. På samma sätt som El País och La Voz lät de mig försvinna från dagstidningen Le Mondes spalter. Jag bara citerades för att lynchas. 

Mitt fall är inte det enda. Jag känner många intellektuella och journalister  i Frankrike och Spanien som har dömts till tystnad, osynlighet eller utstötning för att de inte tänkt som de förhärskande mediernas häftiga kör, för att ha avvisat den obligatoriska anticastristiska dogmatismen.   Det gäller självaste Noam Chomsky i USA, häxjaktens förlovade land. Han dömdes av de stora drakarna under årtionden till tystnad och de förbjöd honom tillgång till mest inflytelserika dagstidningarnas spalter och till de viktigaste radio- och tv-kanalerna.

Detta hände inte för 50 år sedan i någon avlägsen dammig diktatur. Det händer nu, i våra ”mediedemokratier”.  Jag lider av det för närvarande.  För att ha gjort mitt jobb som journalist och givit ordet till Fidel Castro. Är det inte rimligt att låta den anklagade få ordet? Varför tillåts inte den kubanske ledaren, som de stora förhärskande medierna ständigt anklagar och dömer, ge sin version?

Är inte toleransen själva grunden för en demokrati? Voltaire definierade toleransen på följande sätt: ”Jag håller absolut inte med det ni säger, men jag kommer att kämpa ända in i döden för er rätt att yttra er.” I postsanningens tid bortser mediediktaturen från denna grundläggande princip.

Ignacio Ramonet är redaktör på spanska utgåvan av Le Monde diplomatique. www.monde-diplomatique.es
Översättning Eva Björklund
 

Ignacio Ramonet

DEBATT

Mainstream-medierna och Jemen: I förvirringens och likgiltighetens tjänst

Roland Hedayat

Sedan över två år har Saudiarabien & Co stödda av USA, Storbritannien och EU ödelagt Jemen i ett oprovocerat angrepp som har framkallat världens för närvarande största humanitära katastrof.  Det råder likgiltighet inför detta inferno i den västliga opinionen.  Det är till synes svårt att framkalla empati för lemlästade, förbrända, sjuka, svältande och döende barn när katastrofen är skapad av våra "allierade".

DEBATT

Svenska FN-förbundet angriper folkrätten

Christer Lundgren

Att försvara fred och folkrätt betyder att värna mindre nationers suveränitet, att slå vakt om staters likhet inför lagen och motsätta sig lagtolkning som öppnar för krig och godtycke. Ett sådant försvar för folkrättens grundprinciper ligger i Sveriges och andra små nationers intresse.

DEBATT

Sverige borde höja sin röst i Säkerhetsrådet och kritisera skammens resolution

Roland Hedayat

Den 26 mars 2015 anfölls Jemen, ett av världens fattigaste länder, från luften av Saudiarabien och några andra petrodollar-stinna furstendömen inom organisationen GCC, Gulf Cooperation Council. Angreppet kallades Operation Decisive Storm och skulle vara en quick fix för att återinsätta en ex-interims-president som hade suttit på övertid och som till sist hade avsatts och flytt till Saudiarabien.

DEBATT

Central Intelligence Agency och Phoenixprogrammet

Ulla Johansson

De första kapitlen i Douglas Valentines The CIA as Organized Crime skildrar de ohyggligheter som USA utsatte Vietnams befolkning för under det långdragna anfallet på landet genom det av CIA planerade och iscensatta Phoenixprogrammet, som skapades för att neutralisera  motståndsrörelsen. Programmet innebar en människojakt, där offren fördes till förhörscentrum och tortyr, sådana centrum inrättades i Sydvietnams alla distrikt. De vietnameser som CIA bedömde ha en ledande funktion inom FNL hamnade många gånger i tigerburarna på ön Con Son.