logo

TIDNINGEN

Det finns inget alternativ - eller?

2017-02-17

2016 blev ett år som många menade rånade världen på alltför många folkkära kändisar. Och nog ligger det något i det. Möjligtvis blir 2017 ett bättre år på det här området, men den första månaden började med en mycket sorglig nyhet på området. Tidigt i januari gick författaren och teoretikern Mark Fisher bort. Hans livsbana är nog illustrativ för något i vår tid.

Fisher tog sitt eget liv efter en längre kamp mot depression. För Fisher var dock depression i regel inte att se som någon privat, personlig defekt, en sak att medicinera bort eller skylla på den enskildes vandel. Mycket av Fishers skrivande kom således att handla om depressionens sociala kontext: den sorts samhälle som depressionen frodas i, den diskurs och den framtidssyn som reflexmässigt skapar depression hos många människor i dag. Här är det svårt att förneka att Fisher var något på spåren: trots ett materiellt välstånd som vida överstiger våra förfädrars så är den psykiska ohälsan en ohejdad epidemi i väst i dag. Många människor upplever sig vara ensamma och håglösa, och enligt Statistiska centralbyrån saknar var femte man i Sverige nära vänner. Vi lever i depressionens tidsålder, och dess logik är allt för utbredd för att enbart kunna förklaras i termer av kemikaliska imbalanser i enskilda människors huvuden.

En bok av Fisher som gjorde tidigt intryck på mig var Kapitalistisk realism. Realsocialismen är sedan länge död, och Fisher försökte således spåra konturerna i ett samhälle där den nyliberala kapitalismen har vunnit kampen om historien. I ett samhälle som självmedvetet placerar sig vid historiens slut finns det inte längre några alternativ, inte längre några möjligheter att föreställa sig något annorlunda än det rådande, och en viss sorts "realism" lägger sig således som en våt filt över folks medvetanden: en diffus känsla av att något ändå är fel, trots att det inte längre går att föreställa sig vad det skulle vara eller hur detta skulle kunna bli bättre.
I ett samhälle vid historiens slut blir allt till slut en pastisch, och konsten reduceras till en lång radda "reboots" och nytolkningar av gammalt material. Samhället är fastfruset, ingenting kan ändras, och därmed kan nästan inget nytt skapas. Fisher skrev Kapitalistisk realism i samma veva som den stora finanskrisen, och när boken kom ut mot slutet av 2009 verkade det som om dess dystra bild av framtiden skulle stå sig, kanske för evigt; trots den största ekonomiska krisen sedan 1930-talet förblev världen i princip befriad från politiska utmaningar, och trots lidandet och dysfunktionen i systemet gällde fortfarande Thatchers berömda Tina: There is No Alternative. 

I dag, mindre än tio år senare, så finner vi oss i ett läge som ingen kunde ha föreställt sig för bara ett par korta år sedan. Det system som framstod som så permanent och ohotat är nu under konstant belägring, och den historia som tidigare verkade fastfrusen och oföränderlig börjar nu röra på sig i en rasande takt. Vi behöver inte leta länge för att hitta exempel. Att Donald John Trump skulle vinna det amerikanska presidentvalet var det knappast någon som räknade med, inte ens hans egna väljare, men att Trump skulle bli president och sedan faktiskt göra saker och hålla det han lovar framstod (och framstår kanske fortfarande) som så absurt och verklighetsfrämmande att ingen ens vet hur de ska förstå det som sker. Efter Barack Obama blev "hopp" och "förändring" något folk talade om som ett ironiskt skämt, något som man tog upp när man ville håna själva idén om att politiker faktiskt förändrar saker. Nu, 2017, krävs det enbart att vi öppnar tidningen för att den cynismen ska kännas något malplacerad, för att uttrycka saken milt.

Att historien börjar röra på sig innebär att vi alla nu måste återvända till en värld där saker och ting faktiskt kan bli radikalt annorlunda över tid, kanske går vi mot en värld där just den sortens depression som Fisher skrev om kommer att avta eller helt försvinna. För de som har vant sig vid 1990- och 2000-talets illusoriska permanens väntar dock en annan sorts politisk depression, som i många fall lovar att bli riktigt akut. Det som förenar alla dynamiska politiska rörelser i dag – från New York och Washington till Rom och Madrid – är att de är mycket mer på det klara med vad det är de vill förstöra och riva ner än vad det är som de vill bygga upp. Det gamla systemet och de gamla ideologierna är i ungefär lika gott skick att bjuda på reellt motstånd mot vågen av haverister och samhällsförstörare som de realsocialistiska byråkraterna visade sig vara en gång i tiden. 

Liberalismen firade sin seger över en förtappad, förlegad ideologi i samband med rivningen av en mur. Det har sagts att historien inte upprepar sig, men att den gillar att rimma: det är således ytterst ironiskt att liberalismen nu verkar avslöjas som lika förtappad och förlegad i samband med byggandet av en mur. Centern mäktar inte längre att hålla, och på flankerna så strömmar fler och fler ambitiösa pretendenter in. Inte ens vi  i landet lätt och lagom undkommer vår egen version av denna utveckling, valet 2018 kan mycket väl bli det val då Socialdemokraternas roll som Sveriges största parti går förlorad för alltid.

Den depression som kommer av att inte längre vara en del av historien är inte att leka med. Det är dock naivt att tro det vi går mot kommer att vara särskilt mycket bättre. Vi får helt enkelt hoppas att vi lär oss att leva med den depression som kommer av att leva i en kaotisk historisk epok.
 

Malcom Kyeyune

TIDNINGEN

Gå med i Folkets Presstöd

Folket i Bild/Kulturfront har stått oberoende mot staten och annonsörer sedan 1971. Istället står vi till läsarnas tjänst. Hjälp oss att fortsätta vara oberoende – gå med i Folkets presstöd!

TIDNINGEN

Nya numret av FiB/K 3 - 2017 ute nu!

Årets tredje nummer av FiB/K innehåller som vanligt mycket läsning. Vi har besökt Docksta bordtennisklubb och människorna bakom klubben som har betydligt mer än bara pingisbollar i luften. Vi berättar historien bakom varför Filippinernas president Rodrigo Duerte kallande USAs president Obama för "den horungen". Vi porträtterar Shadi Angelina Bazeghi, som använder sin poesi som motståndhandling. Vi häcklar Marcus Birro, den självutnämnde evige rebellen. Och så introducerar vi Folkets Presstöd för den oberoende journalistiken.

TIDNINGEN

Tryckfriheten – firad och hotad

Erik Göthe

Tryckfrihetsvänner finns överallt i vårt land. 250-årsjubileet för Tryckfrihetsförordningen, TF, firades på många platser och på olika sätt under 2016. FiB-juristernas och Folket i Bild/Kulturfronts bidrag till firandet var bland annat en utställning med ett tjugotal av Annika Elmqvists och Pål Rydbergs underbara teckningar om TF:s historia och striderna om tryckfriheten efter 1766.

TIDNINGEN

Sex punkter: Om årets Folk och försvarskonferens

Torbjörn Wikland

Som vanligt i januari var det Folk och försvarskonferens i Sälen i lyxig fjällhotellsmiljö. Som vanligt backades också konferensen upp av etablerade medier med full bevakning och väl intajmade utspel från politiker, ÖB och godkända journalister. Men den vanliga hallelujastämningen vill inte riktigt infinna sig.