logo

KULTUR

Det svenska hatet

2017-04-04

Det svenska hatet
Gellert Tamas
Natur & Kultur

Bokomslaget är svart, men innanför är själva boken vit. Det ska säkert symbolisera något, men jag vet inte riktigt vad. Lite så är det också med boken. Gellert Tamas säger sig ha “valt ett antal skärvor och bilder av vår verklighet”. I ordet ”valt” ligger problemet.

Tamas är fixerad vid sverigedemokraten Kent Ekeroths judiska bakgrund. Den utgör stommen i berättelsen. Han medger att många nationella ser med tvekan på Kent Ekeroth, just på grund av hans bakgrund, som alltså ändå utgör bokens grund. Varför? Varför ska analysen av en hatares mekanismer fokusera på något som tydligen splittrar just hatarna? Är därmed inte själva frågeställningen tveksam? 

Missförstå inte: ambitionen att förklara hatet hos högerextremisterna är bra och Tamas har lagt ner ett enormt arbete. Men grävande journalistik måste mycket precist kunna leverera anklagelsepunkter. Här grävs det i personers barndom enbart för att skildra ett stämningsläge. Om flera anonyma personer till exempel säger att den tonårige Kent Ekeroth var en dålig festfixare, så måste du som journalist kunna motivera varför sådant skvaller ska publiceras.

Hatpredikanten Ekeroths uppväxt buntas ihop med massmördares. Men att sprida hat är ändå inte detsamma som att utföra mord. Ekeroths egen officiella historia är tillräckligt otrevlig i sig själv. Ska en granskande journalist ägna sig åt att genomföra karaktärsmord eller diskutera sakfrågor? Det blir en sorts psykoanalys utan huvudpersonens medverkan. Och följdriktigt beklagar sig Tamas över Kent Ekeroths ovilja att delta. Detta beklagande är i sig lite konstigt, eftersom normal journalistisk granskning av makthavare inte borde behöva deras medverkan. Men den underliggande psykoanalytiska tonen gör att läsaren börjar undra över vad Ekeroth själv anser om alla påståenden?

Alice Miller skrev böcker där hon diskuterade bland annat huruvida barnuppfostran i Tyskland lade grunden för nazisterna. Hon pekade på faktorer liknande dem som Tamas nämner. Men frågan är om hat generellt kan förklaras genom att fokusera på enskilda personer. Behövs det i så fall en särskild analys av alla medlöpare och dem som tiger? Den verkligt intressanta frågan är ju varför många människor lyssnar på hatarna, inte att det finns ett litet antal foliehattar.

Olof Rydström

KULTUR

En elitism som förargar

Jan-Erik Back

2017-09-22

Det finns en elitism som förargar och så finns det elitism som den elit man själv tror sig tillhöra. Den förargande elitismen hittar du hos åsiktsmotståndare, din egen elittillhörighet uppfinner du själv. Här pratar vi Johan Hakelius!

KULTUR

Konstauktion - lägg ett bud på träsnitt av Mats Eriksson

Agnes Käll

2017-09-15

Varje månad auktionerar vi ut ett konstverk, som kan förvärvas genom budgivning på auktionssajten Tradera. Samtliga försäljningsintäkter går till tidningens nya bildfond. Därmed kommer konstverken ut ur förråden och tidningen kan fyllas med ny konst.

Konstverket som under september ligger ute till försäljning är Mats Erikssons Sundsvallsstrejken (1979), ett trä- och linoleumsnitt som skapades till 100-årsjubileet 1979.

KULTUR

En urusel poet av mycket hög klass

Mats Parner

2017-09-13

Skickliga imitatörer är typiska snyltgäster, låt vara snyltare som förtjänar såväl respekt som beundran. Pianisten Victor Borge, Bosse Parnevik och Olof Buckard är klassiska namn i genren. Men deras artisteri stod och föll, törs jag hävda, med värddjurens – de efterapades – lyskraft och publika anseende. För så är det ju: aldrig så lyckade imitationer av ”icke-kändisar” ger tyvärr inga skrattpoäng eller några poäng över huvud taget. Nils Adolf Elias Hasselskog (1892–1936) från Broddetorps komministerbostad någon mil från Hornborgasjön och lika långt från Billingen var på sin tid en väl så fullfjädrad imitatör som de nyssnämnda storheterna, kanske rent av strået vassare.

KULTUR

Second opinion: Dunkirk – en pyrrhusseger

Carl Henrik Svenstedt

2017-09-12

Om en ung man i början av en krigsfilm eller en western ljuger om sin ålder för att komma med ut i fält, och sen vid ett givet tillfälle säger att ”hemma i byn var det ingen som trodde på mig”, då vet man att han är dödens lammunge innan filmen är slut.

En klassisk kliché. Den engelske regissören Chris Nolan missbrukar minst fem av den sorten i sitt jättespektakel om det historiska slaget vid Dunquerque.