logo

DEBATT

En hedersam begravning

Foto Wikimedia Commons

2018-03-08

EN HEDERSAM BEGRAVNING
Den 27 november 2006 sköts den amerikanske stridspiloten Troy Gilbert ner några mil norr om Baghdad. Han hade från sitt flygplan skjutit ihjäl fiendesoldater och därmed räddat livet på några landsmän som befann sig i strid. Planet slog i marken. Hans kropp, illa tilltygad, togs om hand av fiendesoldater, rullades in i en matta och sedan var kroppen försvunnen. 

En bit av hans skalle hittades dock av amerikanarna och den lilla biten var tillräcklig för att ge honom en officiell hjältebegravning med alla tänkbara hedersbetygelser på Arlingtonkyrkogården i Washington. Han hade fem barn men bara hans hustru visste att bara en procent av hans kropp fanns i kistan.

Den amerikanska militären fortsatte att leta efter resten av hans kvarlevor. En grupp med 20 pensionerade soldater ur Special Forces genomsökte området minutiöst. ”Never to leave a comrade behind” lyder mottot i den amerikanska militären. 

Sex år senare, 2012, hittade en irakier på området några ben. Efter undersökningar som gjordes senare visade det sig vara Gilberts tåben, samtliga tåben från hans högra fot. Fyndet sändes till Washington där nu också hans högra tår sammanfördes på Arlington med den redan befintliga biten av skallen. Gilbert förärades alltså en andra begravning. Fyndet medförde också att letandet efter resten av kroppen intensifierades. Tiden höll dock på att rinna ut. USA ville bli kvitt Irak och soldater skickades hem. 

Då kom det fram att hans kropp hade flyttats som en trofé mellan olika stamledare. En irakier avslöjade för amerikanerna att en stamledare nära Fallujah vara den som senast hade haft hand om Gilberts kropp. Stamledaren lämnade över ett ben av kroppen så att man kunde bestämma om den kom från Gilberts kropp. När man fann att så var fallet vägrade dock stamledaren att lämna ut kroppen. En sådan trofé som en amerikansk krigsförbrytare lämnar man inte ifrån sig.

Senare reste en tungt beväpnad amerikansk delegation ut till byn och berättade att stamledaren inte hade något val. Kroppen skulle lämnas över. Den grävdes upp och i graven låg Gilberts kropp, med uniformen och med fallskärmen på.

Tio år efter nedskjutningen i Irak, 2016, begravdes Troy Gilbert för tredje gånger på Arlington. Efter att ha deltagit i ett illegalt krig mot en i stort sett försvarslös befolkning.

Hur många irakier har dött?
Hur många irakier har dött under krigen de senaste decennierna? Och har myndigheter överhuvudtaget haft möjligheter att ta hand om alla lik och ge anhöriga möjlighet att ge dem en hedersam begravning enligt sina egna begravningsseder? Ledningen i staden Najaf uppgav 2007 att 40 000 personer hade begravts oidentifierade sedan krigets början.  

Hundratusentals dödade irakier är inte ens återfunna eller också alltför lemlästade för att kunna identifieras. De hedersbetygelser stridspiloten Troy Gilbert fick vid sina tre begravningar hanns helt enkelt inte med när det gäller alla hundratusentals döda irakier.- de flesta kvinnor, barn och gamla. De slängdes i massgravar, där de kanske fortfarande ligger utan att deras anhöriga vet var.

Knappast något krig har skapat en så intensiv debatt när det gäller antalet döda. Det finns olika institutioner som räknar, alla gör det på olika sätt och alla kritiseras utifrån olika politiska eller metodologiska utgångspunkter. Ett försök till summering kan därför bli svåröverblickbar. Krigshändelser i avlägsna områden av landet kanske aldrig kommer till kännedom. I vissa provinser är det för farligt att skicka ut folk. Till kännedom kommer däremot krigshändelser nära huvudstaden Baghdad, nära medier och myndigheter. Det påverkar efterforskningarna.

Från mars 2003 till hösten 2006 hade 654 000 dödats, enligt den amerikanska John Hopkins Bloomberg School of Public Health, tillhörigt universitetet i Baltimore. Det betyder 15 000 döda per månad.  Undersökningen gick till på följande sätt - 1 850 irakiska hushåll på 50 olika ställen i landet motsvarande 13 000 personer utfrågades om antalet anhöriga döda under krigets första 40 månader. Trots att det brittiska försvarsdepartementet inte hade några invändningar mot tillvägagångssättet och ansåg att undersökningen följde akademisk standard avvisades undersökningen av de flesta brittiska medier som överdriven och spekulativ.

John Hopkins-universitetet samarbetar med den brittiska medicintidskriften The Lancet, vilkas artiklar kommer just kommer därifrån. De blodigaste åren var 2006-2008. 2006 intensifierades kriget och det spreds massförstörelsevapen som utarmat uran, klusterbomber, senapsgas med mera samtidigt som många sjukdomar spreds över landet och 2008 uppskattades antalet dödade till strax över en miljon av det brittiska Opinion Research. 

Enligt den amerikanska militären sändes under de fyra första åren 1000 patruller per dag in fientliga områden med syftet att ta till fånga eller döda "terrorister." 2007 ökades sedan antalet patruller till 5000 per dag (medräknat irakiska regeringspatruller). År 2008 hade även enligt John Hopkins-The Lancet antalet dödade ökat till en miljon.

1,46 miljoner döda
Den amerikanska organisationen Just Foreign Policy uppgav en siffra för 2011 - 1,46 miljoner döda. Man hade då extrapolerat Lancetsiffrorna från 2006, en något oprecis metod men plausibel. Dödstalen bygger till stor del på journalistiska rapporter från slagfältet. Men ju längre kriget pågick, desto fler medier tröttnade och åkte därifrån vilket försvårar arbetet.

Den brittiska Iraq Body Count, IBC, den institution som det officiella USA brukar använda, har angivit avsevärt lägre dödssiffror. Men dessa siffror anger bara antalet civila döda i direkt krigsrelaterade attacker, inte de som dör av svält, förorenat dricksvatten eller obefintlig sjukvård på grund av sönderbombade sjukhus. I de flesta krig dör flera av ovan nämnda skäl än antalet dödade i direkta attacker.  Den totala siffran för antalet döda civila i Irak uppgår därför enligt IBC till blott cirka 180 000 och tillsammans med antalet döda soldater till blott 268 000.

IBC har kritiserats av Physicians for Social Responsibility, PSR, en grupp bestående av amerikanska vetenskapsmän. En del provinser var inte medräknade. Medan IBC faktiskt under hela kriget bara noterar vart tolfte dödsfall men glömmer bort alla indirekt dödade är man desto vaksammare när det gäller olika terrorgruppers attacker med lastbilar som kör rakt in på marknadstorg och liknande med många dödade som följd. Sådana attacker uppmärksammas omgående i medierna medan de indirekt dödade helt glöms bort.  I John Hopkins-The Lancet-rapporterna uppgav intervjuade irakier att dödade släktingar till 30 procent dödats av ockupationssoldater, varav 13 procent genom flygattacker medan IBC uppger motsvarande 10 respektive 7 procent.

Antalet döda grundades till stor del på medierapporter. Journalister som begivit sig iväg till dagens stridsområden stoppades ofta av ockupationsstyrkorna. ”Problemet är att många militärer - särskilt de amerikanska - inte vill ha oss här,” uppgav BBC-reportern Nik Gowen, som menade att deras rapportering kunde leda till att militären ansåg det legitimt att journalister helt enkelt dödades. Irakiska journalister uppgav att de kunde hotas om de publicerade artiklar som den amerikanska militären inte gillade.

5 000 - 10 000 döda per månad
Hur man än räknar torde mellan 5000 och 10000 irakier ha dödats per månad.

När man närmar sig 2011, dvs det år då Irakkriget åter deklarerades som "slut" uppgår de flesta beräkningar över antalet döda till en miljon. Ovan nämnda PSR är en av dem.  Organisationen påpekar att denna siffra är en försiktig beräkning men ändå tio gånger högre än vad många medier, politiker och experter angivit. Men kanske det ändå inte räcker, denna bisarra räkning av antalet döda irakier.  Den brittiska Opinion Research Business, ORB, nämnde antalet dödsoffer redan 2003-2007 till 1,2 miljoner, en siffra som senare modifierades till 1,03 miljoner. Men då saknades tre av de 18 provinserna, på grund av säkerhetsläget eller för att de lokala myndigheterna inte ville medverka.

En sajt kallad Ikraam Center for Human Rights uppgav 2010 2,35 miljoner döda sedan invasionen men utan att gå in på hur man fått fram siffrorna.

Hur man är räknar, 3-5 procent av befolkningen döda. Men eftersom det fanns andra alternativa, lägre siffror så höll sig politiker och medier till dem. Under de här åren hade västliga medier och politiker också turen att dölja iraksiffrorna bakom kriget i Darfur i Sudan, där antalet döda civila uppgavs i storleksordningen 200 000 , något som upprörde många i väst.

Dirk Adriaensens från Brusseltribunalen uppgav 2010 i Stockholm att han var ganska pessimistisk om Iraks framtid och fler döda var att räkna med, en förutsägelse som dessvärre besannades med råge efter Islamiska statens inträde på krigsscenen. Några siffror - tillförlitliga eller ej - har inte publicerats för denna period. 

Siffror finns dock för perioden för FN:s sanktioner och Kuwaitkrisen 1991-2003, den period vars avsikt var att ”mjuka upp” och försvaga Baath-regimen inför det slutliga övertagandet. Beräkningarna varierar från 1,3 miljoner till 2,6.

Man brukar särskilja antalet döda under sanktionskriget 1991-2003 och invasionskriget 2003-2011. Ska man lägga ihop dessa båda krig hamnar man på ungefär samma nivåer som under Vietnamkriget, då uppskattningsvis tre miljoner vietnameser fick sätta livet till (antalet döda i Laos och Kambodja ej medräknande). 

Ibland ges siffror för en begränsad del av krigen. I samband den irakiska arméns flykt från Kuwait 1991 - för att ge ett exempel - dödades tusentals soldater på ett bräde. De gavs ingen chans, har amerikanska soldater som var med själva berättat. Irakierna nere på marken viftade förgäves med armarna om nåd när de amerikanska planen gav eld.

Sanktionerna drabbade Irak
”Sanktionerna drabbade Irak nästan värre”, hävdar bland andra Dirk Adriaensens.  Den amerikanska krigsmakten bombade vad som kunde bombas - kraftstationer, vattenledningar. Vattnet blev förorenat och många dog därav. Brist på mediciner och mat förorsakade massdöd. FN-tjänsteman har uppgivit att sanktionerna kan ha förorsakat 2,6 miljoner irakierns död, varav en tredjedel barn. Siffran vad gäller antalet dödade barn föranledde en fråga till USA:s dåvarande utrikesminister Madeleine Albright om siffran, närmare bestämt 576 000 mellan 1991-95 tyckte att "det var värt" det priset - ett svar som skulle gå till historien. Hon svarade ja. 2017 kunde man läsa i tidningen att Albright konverterat till islam. Ett sent men ångerfullt sätt att blidka den muslimska opinionen?

De krigförande staterna uppgav uttryckligen att de struntade i hur många civila som dödades och som dödades indirekt som en följd av sjukdomar kriget skapade. Det framgår inte klart i vilken utsträckning eller på vilket sätt de ovan nämna institutionerna har tagit sådant med i beräkningarna. Det gör det däremot i australiensiska biokemiforskaren och människorättsaktivisten Gideon Polyas beräkningar av det totala antalet döda i de båda Irakkrigen, 1991 och 2003. Hans siffror ger en än mer skrämmande bild av krigets offer, beräkningar där det blir ofrånkomligt att använda begreppet folkmord. Hans beräkningar från sanktionernas början fram till 2009 ser ut så här:
x 1, 6 miljoner döda i strid 
x  2,8 miljoner civila dödade som en följd av striderna
x 1,9 miljoner barn under 5 år dödade (i sjukdomar, brist på mediciner etc).

Det blir sammanlagt 6,3 miljoner döda och då är man uppe på Holocaust-nivån. Förintelsen av den judiska befolkningen under andra världskriget anger Polya till 5-6 miljoner. 

Den amerikanska allmänheten
Men vilken uppfattning fick den amerikanska allmänheten av kriget. Nyhetsbyrån AP gjorde 2007 en opinionsundersökning och fann att amerikanen trodde att antalet dödade i Irak  uppgick till, i genomsnitt, 9900. President Bush uppgav 2005 själv 30 000. 

De högre, och sannolikt mer verklighetsanknutna siffrorna, figurerade sällan i medierna. De har ansetts som alltför kontroversiella för att kunna ges till allmänheten. Eller som Tariq Ali skrev i Guardian: ”Det är bara i nord som drygt hundratusen dödade civila irakier i samförstånd ignoreras av det politiska och mediala etablissemanget. Irakiska liv betyder inget för västerlandets människorättsbrigader. Det är detta som bidrar till att underblåsa vreden mot västvärlden som helhet.”

Den amerikanska nonchalansen mot alla dödsoffer i Irak, vad beror den på? USA har aldrig invaderats av främmande makter, har inte haft några långvariga krig på egen mark, inga höga dödstal. Antalet dödsoffer under ”elfte september” var väl inte mer än 2-3 dagars dödsranson i Irak. Frånvaron av egna offer (frånsett några tusen egna soldater) har skapat en okänslighet vilket möjliggjort rena folkmord med miljoner döda - Korea. Vietnamn, Irak. Folkrätten och FN-stadgan har ignorerats, (utom när man kan utnyttja den till egen fördel.)

Denna nonchalans inför gigantiska dödstal sår under kriget frön till vad som komma skall - Islamiska staten. Den skall bli ökänd för sin brutalitet och beslutsamheten hos världens politiker och allmänhet när det gäller att bekämpa den är icke att ta miste på. Men handen på hjärtat, antalet offer för Islamiska staten ligger långt under offren för de amerikanska krigen i Irak. Några siffror som visar Islamiska Statens offer lär vi inte få se för då kommer de att jämföras med de irakiska offren och även offren för proxykriget i Syrien.

Vad som binder USA:s och Storbritanniens Irakkrig samman med IS är det blinda raseriet, känslokylan inför dödandet, nonchalansen inför förstörelsen av infrastruktur och historiska kulturarv, kort sagt - beslutsamheten att tillfoga så mycken skada som någonsin går. Hur många liv som då går till spillo är av mindre betydelse. Eller spelar ingen roll alls.
 

Peo Österholm

DEBATT

Varför ska SVT få håna kineser?

Torbjörn Wikland

Komikern Jesper Rönndahl har i SVT fått håna kineser. Han och och de programansvariga på SVT får nu finna sig i att kallas tvättäkta rasister av kineserna. Och varken etablerade massmedia eller politiker verkar förstå att Sverige och "Västerlandet" inte längre är världens "kungar i baren" skriver FiB/Kulturfronts Torbjörn Wikland i ett träffsäkert debattinlägg. Missa det inte!

DEBATT

Be om ursäkt, det är nationaldag!

Ingemar Folke

Ingemar Folke har genom Katarina Kyrkas kyrkokör förundrats över den för vänstern och många liberaler känsliga frågan om den svenska nationen.

DEBATT

Tag Hindutva på allvar!

Jan Myrdal

Jan Myrdal skickade på onsdagen (29 augusti) en text till SVT Opinion om gripandet i Indien av fem framstående rättighetsaktivister. Han bad om svar med vändande post, men fick inget, vilket han uppfattade som de facto en refusering beroende på att kritik mot Hindutva var ”för svensk exportindustri taktiskt olämplig”. Därför har han skrivit följande skarpare inlägg för FiB/K och vidare spridning.