logo

KULTUR

Färsk Stephen King-rysare med tandagnisslande clown

2017-11-06

Film: Det
Regi: Andy Muschietti

Av Stephen Kings närmare sjuttio romaner har numera över femtio filmatiserats. De har minst sagt varierat i kvalitet. Miniserien Det från 1990 var dock en av de mer lyckade, och Tim Currys huggtandsflinande clown har sedermera uppnått ikonisk skräckclownsstatus. Fram tills nu.

I årets nyfilmatisering av Det har berättelsen förflyttats från 60-talet till det sena 80-talets olycksdrabbade Derry. Här försvinner stadens barn spårlöst, och har gjort så i hundra år. Redan i anslaget träffar huvudpersonens lillebror clownen Pennywise bland skuggorna i en kloakbrunn. Det blir ett möte med bloddrypande utgång. Den här gången är det svenske Bill Skarsgård bakom det kusliga clownsminket, med lysande lystna gyllene ögon gör han rollen lika skräckinjagande som briljant.

Ett år senare får man följa losers-gänget: sex 13-åriga killar och en tjej, när de får utstå blodtörstiga äldre tonårsmobbare, oförståndiga vuxna och våndan av att vara ung och annorlunda. Efter några allt för flyktiga inblickar i barnens eländiga bakgrund, börjar de var och en drabbas av Pennywises skräckvisioner. Den hamnskiftande clownen livnär sig nämligen på fruktan, och framkallar detta genom att dra nytta av varje enskilds fobier. Det följer en rad tätt åtföljda jumpscares, både klassiska och förutsägbara som fyndiga och överraskande. Trots att filmen utspelas i snabbare tempo lyckas den bygga upp den bekanta oroväckande känslan att just din värsta mardröm kan hemsöka dig när som helst – även mitt på ljusa dagen.

Men det mest otäcka med staden Derry är inte ens den mordiska clownen, utan de vuxna som fullkomligt struntar i barnen. Föräldrar som är oförmögna eller ovilliga att förstå sina barn, som manipulerar och ljuger, eller rentav begår regelrätta övergrepp. Huvudpersonerna har alltså ingen trygg, tillförlitlig vuxen att vända sig till när de utsätts för metafysisk terror. Därmed är inte konstigt att de får för sig att de måste ta itu med clownproblemet på egen hand.

Uppgörelsen blir snygg, dramatisk och blodig. Barnskådespelarnas insatser är enastående, det visuella är påkostat och slående och 90-talets gryniga tjockteveversion bleknar en aning i jämförelse. Men stundtals haltar skräckeffekterna lite, då det ibland är omöjligt att komma undan clownens tandrader och i andra fall busenkelt. Bristen på logiskt mönster och avsaknaden av klara regler gör att förskräckelsen inte når upp till sin fulla potential. Vad vill egentligen Pennywise med alla barn? Det ger förhoppningsvis en framtida uppföljare svar på.

Teckna en prenumeration här

KAMPANJ! 3 NUMMER FÖR 50 KR! 
SWISHA 50 KR TILL 1232240356, SKRIV "KAMPANJ" OCH ADRESS

Roger von Bonsdorff

KULTUR

Bok: Operation Barbarossa – Världshistoriens största fälttåg

Sisela Björnsson

2018-01-16

Att invadera Sovjetunionen var Hitlers huvudplan under andra världskriget, konkretiserad i ”Generalplan Ost” och ”Plan Oldenburg”. Samtliga östeuropeiska territorier fram till Uralbergen, samt Kaukasus, skulle koloniseras och 45 miljoner slaver och judar förintas eller fördrivas.

KULTUR

Bokrecension: Blixt från oklar himmel

Olof Rydström

2018-01-16

Men vad står det egentligen? Det är en i bästa mening överraskande samhällskunskapsbok av Sara Granér. Rimmen håller samman tre olika saker, begrepp eller företeelser. Du tvingas själv fundera över samband – om det alls finns.

KULTUR

Film: Lyser med sin frånvaro på svensk biografscen

Joacim Blomqvist

2018-01-15

Ännu lyser den Oscarsnominerade haitiske Raoul Pecks film om de unge Karl Marx, Le jeune Karl Marx (Den unge Karl Marx) med sin frånvaro på den svenska biografscenen. Att filmen i huvudsak diskuterar Kommunistiska manifestets (Manifest der Kommunistischen Partei, 1848), tillblivelsehistoria verkar inte så intressant trots att det i år har gått 170 år sedan Karl Marx och Friedrich Engels, efter Kommunisternas förbunds beslut, inledde arbetet med denna klassiker. Att det dessutom har gått 100 år sedan ryska revolutionen slutligen populariserade Marx och Engels idéer, som elegant formulerades i Manifestet borde kanske ha ökat intresset för Raoul Pecks film.