logo

KULTUR

Film: Dundrande dystopideckare

2017-11-23

Blade Runner 2049
Regi: Denis Villeneuve

Den omtalade fortsättningen på Ridley Scotts ikoniska filmatisering av Philip K. Dicks roman Do androids dream of electric sheep? har äntligen nått biograferna. Originalet från 1982, som döptes till Blade Runner, var tonsättande inom den genre som skulle bli ”tech noir”. Den gamla filmen utspelas ungefär nu, 2019, och den nya inträffar som namnet avslöjar 30 år senare.

Uppföljare brukar i de flesta fall lämna mig med en besk besvikelse, och jag trädde motvilligt in i Blade Runners värld igen. Väl där blev jag överraskad och överväldigad. Filmen visade sig vara originell och samtidigt nostalgisk i stället för att vara en urvattnad kopia. Framtidsångesten och den dyngsura dystopiska dimman vilar tungt över ett ruskigt Los Angeles. Neonskyltar kastar blöta mörka skuggor på kolossala skyskrapor. Undergångsstämningen är trogen ursprungsfilmen, men tar den ett steg längre. Klimatkollapsen är ett faktum och samhället har knappt hunnit repa sig efter ett domedagsscenario. Replikanter, syntetiska människor avsedda att utgöra slavar för mänskligheten, är numera förfinade och mer fogliga. Ryan Gosling spelar replikanten ”K”, vars uppgift som Blade Runner är att jaga och ”pensionera”, det vill säga avrätta, förra generationens replikanter. Under ett sådant uppdrag upptäcker han på en proteinfarm en nedgrävd hemlighet som hotar att omkullkasta världsordningen. Ledtrådarna för honom till maffiga miljöer, rostiga soptippar och dammiga ruiner, men också till hans egna minnesbilder och mardrömmar. Så småningom stöter han ihop med sin legendariska föregångare Rick Deckard (Harrison Ford) och konfronteras med genretypiska och tidlösa existentiella frågor: vad utgör egentligen en människa?

Det blir en fängslande färd ackompanjerad av en dyster färgpalett, suggestiv detaljrikedom och mäktiga, dånande ljudbilder. Scenerna är långdragna, förtvivlat snygga och estetiskt träffsäkra. Trots nästintill visuell perfektion blir det inte fulländat. Den långsamma klippningen bidrar till att filmen blir väldigt utdragen, och det tar tid innan handlingen tar vid. Intrigen ger tyvärr företräde åt specialeffekterna och saknar ett mångbottnat djup. Även skådespeleriet är mindre häpnadsväckande. Ryan Gosling är sammanbiten men trovärdig när han tvivlar på rätt och fel. Ana de Armas märkliga biroll som hologram, hushållerska och persondator i ett är lysande, men känns malplacerad. Jared Leto framställer däremot en ytlig standardskurk, medan hans hantlangare Luv (Sylvia Hoeks) är en mer nyanserad och komplex antagonist. 

Det blir ett mellanting av klassikern och storvulen biofilm som ändå ligger väl i tiden.

Teckna en prenumeration här

KAMPANJ! 3 NUMMER FÖR 50 KR! 
SWISHA 50 KR TILL 1232240356, SKRIV "KAMPANJ" OCH ADRESS

Roger von Bonsdorff

KULTUR

Konstauktion: lägg ett bud på signerad gravyr av Åse Marstrander

2018-02-19

Varje månad auktionerar vi ut ett konstverk, som kan förvärvas genom budgivning på auktionssajten Tradera. Samtliga försäljningsintäkter går till tidningens nya bildfond, avsedd att finansiera illustrationsjobb för FiB/K. Därmed kommer äldre konstverk ut ur förråden medan tidningen kan fyllas med ny konst.
Konstverket som under februari ligger ute till försäljning är en signerad gravyr av Åse Marstrander.

KULTUR

Tre böcker från 2017 på temat universitetet

Mattias Arreborn

2018-02-13

Trojkan är en till det yttre ganska klassisk utvecklingsroman (som i ”personlig utveckling”) med inslag av den i sammanhanget rätt obligatoriska desillusionstematik som hör genren till.

KULTUR

Klassikertipset: Thomas Mann - Doktor Faustus

Mattias Arreborn

2018-02-12

Doktor Faustus (1947) är den skönlitterära biografin om den likaledes uppdiktade tonsättaren Adrian Leverkühn. Boken kan betraktas som nobelpristagaren Thomas Manns (1871—1950) viktigaste jämte den än i dag populära släktkrönikan Buddenbrooks och den både infallsrika och torrt humoristiska (!) idéromanen Bergtagen.

KULTUR

En kvinnlig grovarbetare i humor

Bengt Berg

2018-02-08

En kvinnlig ”grovarbetare i humor” har hon kallats, Anna Fredrika Myrberg, som föddes i Norberg den 9 maj 1878 och som året därpå flyttade till Värmland med sin familj. Efter pappa veterinärens tidiga död följde för den ensamstående tvåbarnsmodern ekonomiskt bekymmersamma år. I början av 1900-talet kom Anna till Stockholm, där Västmannagatan 78 var hennes fasta adress fram till hennes död 1931.