logo

KULTUR

Film: Dundrande dystopideckare

2017-11-23

Blade Runner 2049
Regi: Denis Villeneuve

Den omtalade fortsättningen på Ridley Scotts ikoniska filmatisering av Philip K. Dicks roman Do androids dream of electric sheep? har äntligen nått biograferna. Originalet från 1982, som döptes till Blade Runner, var tonsättande inom den genre som skulle bli ”tech noir”. Den gamla filmen utspelas ungefär nu, 2019, och den nya inträffar som namnet avslöjar 30 år senare.

Uppföljare brukar i de flesta fall lämna mig med en besk besvikelse, och jag trädde motvilligt in i Blade Runners värld igen. Väl där blev jag överraskad och överväldigad. Filmen visade sig vara originell och samtidigt nostalgisk i stället för att vara en urvattnad kopia. Framtidsångesten och den dyngsura dystopiska dimman vilar tungt över ett ruskigt Los Angeles. Neonskyltar kastar blöta mörka skuggor på kolossala skyskrapor. Undergångsstämningen är trogen ursprungsfilmen, men tar den ett steg längre. Klimatkollapsen är ett faktum och samhället har knappt hunnit repa sig efter ett domedagsscenario. Replikanter, syntetiska människor avsedda att utgöra slavar för mänskligheten, är numera förfinade och mer fogliga. Ryan Gosling spelar replikanten ”K”, vars uppgift som Blade Runner är att jaga och ”pensionera”, det vill säga avrätta, förra generationens replikanter. Under ett sådant uppdrag upptäcker han på en proteinfarm en nedgrävd hemlighet som hotar att omkullkasta världsordningen. Ledtrådarna för honom till maffiga miljöer, rostiga soptippar och dammiga ruiner, men också till hans egna minnesbilder och mardrömmar. Så småningom stöter han ihop med sin legendariska föregångare Rick Deckard (Harrison Ford) och konfronteras med genretypiska och tidlösa existentiella frågor: vad utgör egentligen en människa?

Det blir en fängslande färd ackompanjerad av en dyster färgpalett, suggestiv detaljrikedom och mäktiga, dånande ljudbilder. Scenerna är långdragna, förtvivlat snygga och estetiskt träffsäkra. Trots nästintill visuell perfektion blir det inte fulländat. Den långsamma klippningen bidrar till att filmen blir väldigt utdragen, och det tar tid innan handlingen tar vid. Intrigen ger tyvärr företräde åt specialeffekterna och saknar ett mångbottnat djup. Även skådespeleriet är mindre häpnadsväckande. Ryan Gosling är sammanbiten men trovärdig när han tvivlar på rätt och fel. Ana de Armas märkliga biroll som hologram, hushållerska och persondator i ett är lysande, men känns malplacerad. Jared Leto framställer däremot en ytlig standardskurk, medan hans hantlangare Luv (Sylvia Hoeks) är en mer nyanserad och komplex antagonist. 

Det blir ett mellanting av klassikern och storvulen biofilm som ändå ligger väl i tiden.

Teckna en prenumeration här

KAMPANJ! 3 NUMMER FÖR 50 KR! 
SWISHA 50 KR TILL 1232240356, SKRIV "KAMPANJ" OCH ADRESS

Roger von Bonsdorff

KULTUR

Illusion – sant eller falskt?

Eva Wernlid

Än lever det gamla järnbruket i Avesta, ett semestertips som står sig i alla väder. I år visar Avesta Art utställningen Illusion, en samlingsutställning med tretton konstnärer. Fotografen Eva Wernlid har besökt utställningen. Här återger hon den i ett kortare referat.

KULTUR

Bokrecension: Populistiska manifestet

Stefan Estby

"Populistiska manifestet behövs verkligen nu när det är valår och förhoppningsvis kommer de 151 teserna med ibland långa, ibland korta kommentarer bli lästa och reflekterade över. Bra att både höger- och vänsterpopulism granskas på detta genomgripande sätt." Det skriver recensenten Stefan Estby.

KULTUR

Pale Rider: Jan Aghed 1934-2018

Carl Henrik Svenstedt

"I mitt liv stegade Jan Aghed in som Gary Cooper i High Noon. Sheriffen som skulle skapa struktur i den svenska filmkritikens förvirring. Året var 1964 och han kom över dynerna vid Venedigs Lido, en stadig bit på lite krumma fotbollsben men med trampet långt fram på fotsulan som en boxare, redo för fight. Och fight skulle det bli." Det skriver filmkrönikören Carl Henrik Svenstedt.

KULTUR

Jag är vitter och Bellmansk

Jan-Erik Back

Nu är det så här! Jag är inte bitter! Men lite sur blir jag allt efter alla turer i en kunglig akademi där ”snille och smak” ska vara ledord och ändå lyckas ledamöterna köra hela tillställningen i botten. Snillet har således bara gett en bitter eftersmak där den talang som ”snille” ska beskriva uppenbarligen inte omfattar det salig Ribbing kallade ”vett och etikett”. Det skriver FiB/K:s Backstugusittaren.