logo

KULTUR

Film: Dundrande dystopideckare

2017-11-23

Blade Runner 2049
Regi: Denis Villeneuve

Den omtalade fortsättningen på Ridley Scotts ikoniska filmatisering av Philip K. Dicks roman Do androids dream of electric sheep? har äntligen nått biograferna. Originalet från 1982, som döptes till Blade Runner, var tonsättande inom den genre som skulle bli ”tech noir”. Den gamla filmen utspelas ungefär nu, 2019, och den nya inträffar som namnet avslöjar 30 år senare.

Uppföljare brukar i de flesta fall lämna mig med en besk besvikelse, och jag trädde motvilligt in i Blade Runners värld igen. Väl där blev jag överraskad och överväldigad. Filmen visade sig vara originell och samtidigt nostalgisk i stället för att vara en urvattnad kopia. Framtidsångesten och den dyngsura dystopiska dimman vilar tungt över ett ruskigt Los Angeles. Neonskyltar kastar blöta mörka skuggor på kolossala skyskrapor. Undergångsstämningen är trogen ursprungsfilmen, men tar den ett steg längre. Klimatkollapsen är ett faktum och samhället har knappt hunnit repa sig efter ett domedagsscenario. Replikanter, syntetiska människor avsedda att utgöra slavar för mänskligheten, är numera förfinade och mer fogliga. Ryan Gosling spelar replikanten ”K”, vars uppgift som Blade Runner är att jaga och ”pensionera”, det vill säga avrätta, förra generationens replikanter. Under ett sådant uppdrag upptäcker han på en proteinfarm en nedgrävd hemlighet som hotar att omkullkasta världsordningen. Ledtrådarna för honom till maffiga miljöer, rostiga soptippar och dammiga ruiner, men också till hans egna minnesbilder och mardrömmar. Så småningom stöter han ihop med sin legendariska föregångare Rick Deckard (Harrison Ford) och konfronteras med genretypiska och tidlösa existentiella frågor: vad utgör egentligen en människa?

Det blir en fängslande färd ackompanjerad av en dyster färgpalett, suggestiv detaljrikedom och mäktiga, dånande ljudbilder. Scenerna är långdragna, förtvivlat snygga och estetiskt träffsäkra. Trots nästintill visuell perfektion blir det inte fulländat. Den långsamma klippningen bidrar till att filmen blir väldigt utdragen, och det tar tid innan handlingen tar vid. Intrigen ger tyvärr företräde åt specialeffekterna och saknar ett mångbottnat djup. Även skådespeleriet är mindre häpnadsväckande. Ryan Gosling är sammanbiten men trovärdig när han tvivlar på rätt och fel. Ana de Armas märkliga biroll som hologram, hushållerska och persondator i ett är lysande, men känns malplacerad. Jared Leto framställer däremot en ytlig standardskurk, medan hans hantlangare Luv (Sylvia Hoeks) är en mer nyanserad och komplex antagonist. 

Det blir ett mellanting av klassikern och storvulen biofilm som ändå ligger väl i tiden.

Teckna en prenumeration här

KAMPANJ! 3 NUMMER FÖR 50 KR! 
SWISHA 50 KR TILL 1232240356, SKRIV "KAMPANJ" OCH ADRESS

Roger von Bonsdorff

KULTUR

Alex Schulman far med osanning i nya boken!

Mats Parner

Alex Schulman har gått för långt i den nya boken Bränn alla mina brev anser litteraturkritikern Mats Parner. Han ändrar datum på viktiga händelser så att det blir förtal av avlidna. Och frågan man ställer sig är vad som är sant i boken om hans morfar Sven Stolpe och mormor Karin?

KULTUR

Så stöttade DN:s kulturredaktion Kulturprofilen!

Idag inleds rättegången mot Kulturprofilen i hovrätten i Stockholm. Det är inte bara Svenska Akademien som stöttat honom. Även några av landets största kulturredaktioner har krattat manegen åt honom. Här skriver en person som har haft stor insyn i det outtalade samarbetet mellan Kulturprofilens Forum och landets största kulturredaktioner. Läs om hur redaktionerna "sponsrat" Kulturprofilen och hans scen Forum. 

KULTUR

Fanny å Farmor

Ett inlägg under pågående valrörelse av Kristina Eriksson och Hans-Magnus Meincke.

KULTUR

Musikaliskt mirakel

Margareta Zetterström

När Bach gjorde det inledande preludiet i Das Wohltemperierte Klavier spelbart för alla gläntade han på dörren till musikens underbara värld. Det menar författaren och översättaren Margareta Zetterström.