logo

KULTUR

Film: Dundrande dystopideckare

2017-11-23

Blade Runner 2049
Regi: Denis Villeneuve

Den omtalade fortsättningen på Ridley Scotts ikoniska filmatisering av Philip K. Dicks roman Do androids dream of electric sheep? har äntligen nått biograferna. Originalet från 1982, som döptes till Blade Runner, var tonsättande inom den genre som skulle bli ”tech noir”. Den gamla filmen utspelas ungefär nu, 2019, och den nya inträffar som namnet avslöjar 30 år senare.

Uppföljare brukar i de flesta fall lämna mig med en besk besvikelse, och jag trädde motvilligt in i Blade Runners värld igen. Väl där blev jag överraskad och överväldigad. Filmen visade sig vara originell och samtidigt nostalgisk i stället för att vara en urvattnad kopia. Framtidsångesten och den dyngsura dystopiska dimman vilar tungt över ett ruskigt Los Angeles. Neonskyltar kastar blöta mörka skuggor på kolossala skyskrapor. Undergångsstämningen är trogen ursprungsfilmen, men tar den ett steg längre. Klimatkollapsen är ett faktum och samhället har knappt hunnit repa sig efter ett domedagsscenario. Replikanter, syntetiska människor avsedda att utgöra slavar för mänskligheten, är numera förfinade och mer fogliga. Ryan Gosling spelar replikanten ”K”, vars uppgift som Blade Runner är att jaga och ”pensionera”, det vill säga avrätta, förra generationens replikanter. Under ett sådant uppdrag upptäcker han på en proteinfarm en nedgrävd hemlighet som hotar att omkullkasta världsordningen. Ledtrådarna för honom till maffiga miljöer, rostiga soptippar och dammiga ruiner, men också till hans egna minnesbilder och mardrömmar. Så småningom stöter han ihop med sin legendariska föregångare Rick Deckard (Harrison Ford) och konfronteras med genretypiska och tidlösa existentiella frågor: vad utgör egentligen en människa?

Det blir en fängslande färd ackompanjerad av en dyster färgpalett, suggestiv detaljrikedom och mäktiga, dånande ljudbilder. Scenerna är långdragna, förtvivlat snygga och estetiskt träffsäkra. Trots nästintill visuell perfektion blir det inte fulländat. Den långsamma klippningen bidrar till att filmen blir väldigt utdragen, och det tar tid innan handlingen tar vid. Intrigen ger tyvärr företräde åt specialeffekterna och saknar ett mångbottnat djup. Även skådespeleriet är mindre häpnadsväckande. Ryan Gosling är sammanbiten men trovärdig när han tvivlar på rätt och fel. Ana de Armas märkliga biroll som hologram, hushållerska och persondator i ett är lysande, men känns malplacerad. Jared Leto framställer däremot en ytlig standardskurk, medan hans hantlangare Luv (Sylvia Hoeks) är en mer nyanserad och komplex antagonist. 

Det blir ett mellanting av klassikern och storvulen biofilm som ändå ligger väl i tiden.

Teckna en prenumeration här

KAMPANJ! 3 NUMMER FÖR 50 KR! 
SWISHA 50 KR TILL 1232240356, SKRIV "KAMPANJ" OCH ADRESS

Roger von Bonsdorff

KULTUR

Klassiker-tipset: Per Anders Fogelström

Mattias Arreborn

2017-12-13

I augusti i år var det 100 år sedan Per Anders Fogelström föddes i Matteus församling i Stockholm. Större delen av sitt liv bodde och verkade han dock på Södermalm i samma stad, och det är denna stadsdel som spelar en viktig roll som fond för flertalet av de händelser som skildras i Fogelströms mest populära romaner; från Mina drömmars stad (1960) till Stad i världen (1968).

KULTUR

Bokrecension: Sidonie & Nathalie: Från Limhamn till Lofoten

Solveig Giambanco

2017-12-12

Sigrid Combüchens senaste roman pendlar mellan två tidsplan; nutid och krigsåren 1944-45. De unga kvinnorna Sidonie och Nathalie kommer ofrivilligt att göra sällskap på flykten från norra Frankrike under andra världskriget. En flykt till Sverige över Öresund, på osäkra båtar, i mörker och ovisshet.

KULTUR

En historisk utblick på temat ord och inga visor

Mattias Arreborn

2017-12-12

Recensionsansvarige Mattias Arreborn tar en titt på tre titlar under temat ord och inga visor. De tre han sätter under sin lupp är Léon Bloy: Otrevligheter,  August Strindberg: Det nya riket samt Mary Wollstonecraft: Till försvar för kvinnans rättigheter.

KULTUR

Ryska revolutionen i Berlin

Margareta Zetterström

2017-12-11

Förra säsongen visades på Deutsches Historisches Museum i Berlin en utställning som, i ett inhemskt tyskt perspektiv, måste betecknas som banbrytande. Utställningen hette kort och gott "Tysk kolonialism" och skildrade Tysklands framfart som kolonialmakt vid 1800-talets slut och 1900-talets början, framför allt i Tyska Sydvästafrika. I oktober i år öppnade samma museum portarna för en lika stort upplagd utställning om Ryska revolutionen. Den heter "1917. Revolution. Ryssland och Europa" och är en både bred och djupgående skildring av revolutionens orsaker, förlopp och följdverkningar. Det skriver Margareta Zetterström.