logo

KULTUR

Film i fjärran

2017-07-10

Säger man i utlandet att man är med i en filmstudio, så tror folk att man gör film. Men i vår filmstudio ser vi på film.
I en stad med drygt 19 000 invånare går närmare 40 filmer om året på torsdagar under rubriken ”Filmstudion visar” till priset av en biobiljett för alla månadens torsdagsfilmer. Hur är det möjligt?

Nog går det. Kiruna filmstudio borde redan från början ha kallats filmklubb för att undvika missförstånd. Men nu var det så, att när filmklubben i Kiruna startade 1954, hade Sveriges Förenade Filmstudios, SFF, bildats året innan (med s som pluralmärke, vilket man i dag suckar över). Vid den tiden såg biografbolagen filmklubbarna som konkurrenter och var högst ovilliga att släppa ifrån sig filmer. De erbjöd sisådär 25 titlar på 16 eller 35 millimeter. Och Gud nåde den som tog inträde! I stället fick man enbart visa filmerna för slutna sällskap, det vill säga sälja medlemskort i filmstudion.

I dag är samarbetet fruktbart. På SFF:s beställningslista står cirka 1 250 filmer, många väldigt nya. Tacka tekniken för det. När videon kom och skumma biografmaskininster gjorde sig en hacka på att med videokamera i maskinrummet filma av sprillans nya och spänt emotsedda filmer och sälja kopior av desamma, undergrävdes filmbolagens intäkter (trots att piratkopiorna var av undermålig teknisk kvalitet). Där började en kamp mellan filmskapare och plankare, där ett av bolagens sätt att hävda sig blev att släppa många fler kopior än som hade varit vanligt för att ett helt lands befolkning skulle få premiären samtidigt. Tidigare gjordes några få kopior för de tre stora städerna, som sedan långsamt sipprade ut i landsorten under flera år. I Sverige kunde nu Disney göra ett femtiotal kopior à 23 000 kronor av sin senaste rulle.

Därmed försvann filmerna också fortare från repertoaren. Som följd av det fick filmstudiorörelsen oftare tillgång till nya filmer året efter premiären. Så kom ”den digitala revolutionen”. Ända sedan 1800-talet hade film (”hinna av celluloid”) på remsor upprullade på hjul varit världsstandard. Efter en prövoperiod fastställdes en ny världsstandard för digitala biografpaket, DCP, och tog för bara en sådär fem år sedan över med buller och bång i och med att Svensk filmindustri genomförde en drastisk modernisering till enorma kostnader och riskerade existensen för resten av landets biografer. Ty de skulle knappast få tillgång till filmer mer, då de inte förfogade över den nya, dyra tekniken.

Men det hade landsortsbiograferna, Filminstitutet och filmstudiorörelsen förutsett. På ungefär samma sätt som staten lanserade mobiltelefonen som allmän tingest genom att satsa på att understödja infrastrukturen, gjorde staten det med digitalfilmen. När den hade slagit igenom, hade nästan samtliga landets biografer uppgraderat sig.

Nu får hela landet premiärer samtidigt med Stockholm. En filmkopia kostar en tjugondel av vad den gamla rullfilmen gjorde och fraktkostnaderna är försumbara. Varken tåg- eller bussgods behövs längre, när filmerna överförs via nätet eller via satellit. Och filmbranschen har gjort filmpaketen hart när ogenomträngliga för pirater genom att kryptera dem.

Kiruna filmstudio har som alla andra filmklubbar dragits med ryktet om att visa omöjliga filmer, som ”ingen vill se”. (Fast någon har tydligen velat det.) Men samtidigt med den senare utvecklingen minskade utbudet på Folkets hus. Stadens befolkning minskade på ett enda år med 2 000 invånare, när LKAB råkade i kris, ett drömläge att lägga ned bolaget. I dag, efter en period med ett gruvbolag som pumpat statskassan full, är stadens befolkning ändå 20 procent mindre än när vi hade två biografer med två föreställningar varje kväll hela veckan. Nu har i flera år endast visats film fem föreställningar per vecka.

Filmstudion ville fylla ut utbudet, inte i första hand se ”omöjliga” filmer – men hur skulle vi ha råd med det? En tusenlapp till film och en tusenlapp till lokalhyra med bara tjugo–trettio medlemmar? Det var då, för tio år sedan, som vi upptäckte en ny källa att ösa filmer ur. De biografiska paketen hade ännu inte kommit och därmed inte de projektorer som gjorts för dessa (även om Kiruna Folkets hus ingick i försöksgruppen med prototypen). Men för konferenser och föredrag hade utmärkta videoprojektorer monterats upp, och det visade sig, att med dem kunde man visa en dvd av god kvalitet med hyfsat resultat på bioduk – en bluray med utmärkt. Men sådana börjar ju alltid med varningstexter och hot om vite ifall man visar dem för andra än familjen. Även om folk bröt mot sådana regler i parti och minut, kunde inte filmstudion äventyra den förtroendefulla relationen med filmbolagen.

Den nya källan fann vi i Swedish film, som förr hyrde ut spelfilmer på 16 millimeter till institutioner. Numera gör de det med dvd och bluray. Och de har en licens, till vilken de flesta filmutgivare anslutit sig. Med den årslicensen (under tusenlappen för upp till femtio åskådare i ett slutet sällskap) kunde vi nu dryga ut 35 millimetersfilmerna från SFF med filmskivor vi kunde hyra för en femtiolapp.
Så gick det till att komma upp i ett fyrtiotal filmer om året, vilket var lika mycket som kommersiellt visades i stan. Förut hade vi som andra filmstudior haft en eller två serier per säsong till bra seriepriser. Ofta med ungdomsrabatt. Trots att medlemsavgiften alltid var mycket förmånlig, råkade vi då och då ut för välbeställda Kirunabor som kom och ville se en enstaka film, för ”jag är sällan hemma för mitt jobb, och jag kan bara se den här” – och så försökte de pruta.

Vårt nya upplägg blev att en serie skulle innehålla film varje torsdag under en kalendermånad. För medlemskortet tog vi (och tar ännu) en hundralapp, vilket ungefär motsvarade en biobiljett. Prutandet upphörde.

Fortfarande finns det infödda Kirunabor som undrar vad Kiruna filmstudio är för något, men i det stora hela har klubben blivit en kraft att räkna med och ombeds till exempel varje år av Rymdrådet att fixa rymdfilmer under Snöfestivalen i januari: en för barn och en för äldre (Kiruna har fullt av företag med rymdanknytning).

Undertecknad var händelsevis med på Nordiska fredssamtal i Degerfors det första året som de arrangerades. Mötet hölls i en underbar Folkets hus-biograf, och jag frågade vid sidan om, hur mycket bio de visade. ”Ingen alls”, blev svaret. Den lilla kommunen hade inte haft råd med den drastiska uppgraderingen av tekniken. Då tipsade jag om avancerade videoprojektorer och filmlicensen. Vid Nordiska fredssamtal året efter fick jag veta, att de nu hade en framgångsrik filmklubb baserad på Swedish films licens …

Genom personlig bekantskap gjorde jag i höstas ett besök på ”Geografiska” i Abisko. Den naturvetenskapliga stationen ligger mitt emellan Abisko östra (byn) och Abisko turiststation, och jag visste att de hade en föreläsningssal. Vår filmstudios nestor, som var med och startade föreningen 1954 och alltjämt är aktiv, var med på dess invigning för många år sedan. ”Den här skulle man ju kunna ha en filmklubb i”, tyckte han då. Men det fnös de dåvarande cheferna åt. Nu var bemötandet annorlunda. Nyfiken på salen hade jag med mig några filmer. Tillsammans med en kvinna från Polarforskningssekretariatet testade jag lokal och utrustning med översvallande resultat. När jag vände hem, var det överenskommet att Intresseföreningen skulle bjuda hela orten på gratis och hemlig bio någon gång senare för att visa, hur bra det skulle kunna bli. Att filmen skulle hållas hemlig var för att ingen licens ännu var köpt; de måste ju först veta om det skulle bli någon filmstudio.

Abisko ligger i Kiruna kommun men tio mil från stan. Byn har cirka 135 invånare, och med hotellpersonal och forskare är de väl dubbelt så många. Det kom 28 personer som fick se Michael Nykvist i Min så kallade pappa (med engelsk text för forskare som inte kunde svenska).

Efter detta dröjde det inte länge, förrän beslutet fattats, och Abisko filmklubb är i dag ett faktum. Liksom Degerfors har de inte anslutit sig till SFF. De har ju inte DCP-projektorer och skulle inte kunna köra de flesta filmerna på SFF:s lista, det är väl ett tungt vägande skäl.
SFF har närmare hundra filmstudior, men fler filmklubbar finns alltså. Somliga kämpar som vi med få medlemmar, andra är som Härnösands filmstudio: de annonserar att medlemskort börjar säljas på Hellstrands Tobak en bestämd dag, varpå en kö bildas och 600 kort säljs. Biografen tar inte så många, men »alla kommer ändå aldrig på samma film«.

Biografteatern skulle ta död på den lefvande teatern. Det gjorde den inte. Tv:n skulle ta död på bion. Det gjorde den inte. Videon skulle ta död på bion. Det gjorde den inte. Digitalbion skulle ta död på celluloidfilmen. Det har den nästan gjort. Men Quentin Tarantino gjorde sin senaste film, The hateful eight, på 70 millimeters celluloid. Sverige tog bara in en sådan kopia, resten fick se den något kortare digitalversionen. Kontentan för det hela är dock: biografen lever, men skrota inte alla gamla projektorer.

En avslutande anmärkning. En ung kvinna ville att Kiruna filmstudio skulle visa en serie skräckfilmer från 1930- och 1940-talen. Gjorda innan hennes föräldrar var födda. Detta till synes omöjliga projekt genomfördes på en lördag–söndag, då sex sådana klassiska svartvita filmer kördes. Det blev 65 medlemmar i den separatserien, till 90 procent ungdom som aldrig hade synts till i våra sammanhang förut. Och nog hade de sett filmerna på nätet. Men de ville se dem på bio!
 

LÄNKAR
Hos Sveriges förenade filmstudios kan man hitta sin närmaste filmklubb eller få tips om hur man startar en ny
Kiruna filmstudio
 

Björn Forseth

KULTUR

Konstauktion - lägg ett bud på träsnitt av Mats Eriksson

Agnes Käll

2017-09-15

Varje månad auktionerar vi ut ett konstverk, som kan förvärvas genom budgivning på auktionssajten Tradera. Samtliga försäljningsintäkter går till tidningens nya bildfond. Därmed kommer konstverken ut ur förråden och tidningen kan fyllas med ny konst.

Konstverket som under september ligger ute till försäljning är Mats Erikssons Sundsvallsstrejken (1979), ett trä- och linoleumsnitt som skapades till 100-årsjubileet 1979.

KULTUR

En urusel poet av mycket hög klass

Mats Parner

2017-09-13

Skickliga imitatörer är typiska snyltgäster, låt vara snyltare som förtjänar såväl respekt som beundran. Pianisten Victor Borge, Bosse Parnevik och Olof Buckard är klassiska namn i genren. Men deras artisteri stod och föll, törs jag hävda, med värddjurens – de efterapades – lyskraft och publika anseende. För så är det ju: aldrig så lyckade imitationer av ”icke-kändisar” ger tyvärr inga skrattpoäng eller några poäng över huvud taget. Nils Adolf Elias Hasselskog (1892–1936) från Broddetorps komministerbostad någon mil från Hornborgasjön och lika långt från Billingen var på sin tid en väl så fullfjädrad imitatör som de nyssnämnda storheterna, kanske rent av strået vassare.

KULTUR

Second opinion: Dunkirk – en pyrrhusseger

Carl Henrik Svenstedt

2017-09-12

Om en ung man i början av en krigsfilm eller en western ljuger om sin ålder för att komma med ut i fält, och sen vid ett givet tillfälle säger att ”hemma i byn var det ingen som trodde på mig”, då vet man att han är dödens lammunge innan filmen är slut.

En klassisk kliché. Den engelske regissören Chris Nolan missbrukar minst fem av den sorten i sitt jättespektakel om det historiska slaget vid Dunquerque.

KULTUR

Bokrecension: Medborgare

Jan Bergsten

2017-09-11

Bokens titel bär det stolta ordet Medborgare. Den färgade amerikanska författaren Claudia Rankine introduceras här på svenska med en hybridbok som är en diktsamling, essä och ett collage av röster och bilder. Jag försöker ringa in vad denna tokhyllade bok handlar om och skriver ord som avhumanisering, utradering, osynlighet och identitetens tillfälliga skal. Språket som ett rasistiskt verktyg.