logo

KULTUR

Film i ögonvrån

”The Nile Hilton Incident” med Fares Fares i huvudrollen fick bland annat priset som Årets film på Guldbaggegalan. Fares är värd entrébiljetten alla dar i veckan. Foto Wikimedia Common

2018-03-27

Min sergeant var en hårding. Han hade varit i ett riktigt krig och dödat ryssar. Vid varje tillfälle då vi rekryter skulle göra livsfarliga saker, som kast med skarp granat och nattskjutningar, kallades han in. Det var då han lärde mig något för livet: Vill du se skarpt i mörker ska du titta vid sidan av målet! Verkligheten utspelas i ögonvrån. Gäller också mentala mörker. 

Den erfarenheten gör sig påmind i två av sportlovets märkligaste filmer, Tarek Salehs ”Nile Hilton Incident” och Sean Bakers ”The Florida project”. (Snart finns det väl inga svenska filmtitlar. The Åsa-Nisse Project?) Båda filmarna är ganska unga män med en säker professionell erfarenhet - som de nu väljer att sätta på spel. Båda driver en samhällskritik, men blir inte riktigt skarp förrän  man tittar lite vid sidan av bilden och lyssnar till undertonerna.

NILE HILTON INCIDENT är annars en klassisk film noir, mästerligt genomförd på många plan: story, dialog, skådespel, scenografi. Fast filmen är ”svensk” så utspelas den helt och hållet i en ”egyptisk” miljö (Kairo iscensatt i Casablanca) med ”arabiska” skådespelare fast huvudpersonen är ”svensk libanes”, Fares Fares. Citattecknen här signalerar att inget riktigt ”är” vad det ser ut att vara.

Saleh iscensätter en fenomenalt ”äkta arabisk” stadsmiljö som utmärks av bokstavliga kulisser och lönndörrar. Mördaren står bakom det uppenbara tvättstrecket, den rostiga dörren till skomakaren döljer ingång till ett luxuöst porrpalats; mutor och korruption har betalt bygget, och det är maktens män som slinker in genom dörrförhänget.

I denna skenvärld verkar en uttråkad och lättmutad polisofficer, Noreddin Mostafa, som en dag snubblar över mordet på en vacker tunisisk sångerska. Det enda vittnet råkar vara en liten sudanesisk hotellstäderska. Båda invandrare i Kairo, som nästan alla filmens offer.

Affären kan lätt fixas till med några feta sedelbuntar; den misstänkte gärningsmannen är en rik magnat och släkting till president Mubarak. Eftersom Noreddin är till salu får han utredningen och är plötsligt överste. Men något går snett, och så dyker den beryktade egyptiska säkerhetstjänsten upp. Folk får stryk för att hålla käften, mördas eller försvinner spårlöst om inte det räcker.

Allt kan så bli något annat, och en överlevare som Noreddin måste se vid sidan av det uppenbara, avlyssna det icke utsagda, och ”camouflera sitt skott”. Skildringen är underbart annorlunda än Hollywoods casbah-scenerier där allt väntar på att en vit superfigur med ännu större pistoler ska ta över. Den här antihjälten är en given loser i sak, att han ändå hänger kvar beror på att han är en del av samma värld som skurkarna. Polis Noreddin arbetar från insidan. Och det fungerar, som film. Ett storverk av Tarek Saleh är att han nu får svensk publik att köa för att se en film där alla talar arabiska, och det med dubbel tunga.

Det är också ett konststycke att låta den stora historien, upproret, revolutionen och ”den arabiska våren”, ideligen dränka den lilla historien i mäktiga flodvågor. Som om gatorna spolas rena och gränderna öppnar sig mot havet.

THE FLORIDA PROJECT är på samma sätt en film med paradoxala förlorare i en utsiktslös white trash-värld utanför Orlando, Florida, bokstavligen i skuggan av Disneyworlds kulisser. Där på baksidan drar sig folk fram i ett nergånget motell som sköts av manager Bobby, precis lika trött som polis Noreddin i Kairo. 

I ett av lägenhetsbåsen häckar en totalt oansvarig mamma, Halley, och hennes sexåriga energiknippe Moonee. Allt går ut på att överleva dagen, men eftersom båda är ständigt uppkäftiga och stökiga minskar hela tiden svängrummet och den unga morsan drivs till alltmer vågade kupper och allt skummare karlkontakter. 

Bobby är mest? trött överseende och balanserar på förordningarnas gränser för att baxa det lilla paret vidare. Inget blir bättre av att Moonee och hennes förslagna små kumpaner till slut lyckas sätta eld på stället. Då kommer socialen för att hämta. Moonee sticker, för att gömma sig i Disneys kulisser. Sens moral?

Det finns absolut inget projekt i The Florida Project, annat än att folk vill klara sig för dagen. Det finns heller ingen struktur i filmen, inget manus, inga linjer, till synes. Den första halvtimmen, innan man hittar en läsart, är allt bara en slumpartad dokumentär från ett kvarter av människor som inte är utslagna, bara uppenbart vid sidan om just alla projekt. Men tittar man en gång till, i ögonvrån,  blir den iskalla sanningen om underklassens villkor uppenbar, i den amerikanska låtsasvärlden. 

Och enbart Willem Dafoes porträtt av manager Bobby, och Fares Fares av snut Noreddin, är värda entrébiljetten alla dar i veckan.

Tittar man på ”The Florida project” i ögonvrån blir den iskalla sanningen om underklassens villkor uppenbar i den amerikanska låtsasvärlden. Foto Wikimedia Common

Teckna en prenumeration på FiB/K här

Carl Henrik Svenstedt

KULTUR

Fanny å Farmor

Ett inlägg under pågående valrörelse av Kristina Eriksson och Hans-Magnus Meincke.

KULTUR

Musikaliskt mirakel

Margareta Zetterström

När Bach gjorde det inledande preludiet i Das Wohltemperierte Klavier spelbart för alla gläntade han på dörren till musikens underbara värld. Det menar författaren och översättaren Margareta Zetterström.

KULTUR

Illusion – sant eller falskt?

Eva Wernlid

Än lever det gamla järnbruket i Avesta, ett semestertips som står sig i alla väder. I år visar Avesta Art utställningen Illusion, en samlingsutställning med tretton konstnärer. Fotografen Eva Wernlid har besökt utställningen. Här återger hon den i ett kortare referat.