logo

KULTUR

Film: Klinisk tolkning av klassisk tragedi

2018-01-15

The Killing of a Sacred Deer
Regi: Yorgos Lanthimos

 
Man bör räkna med att bli överrumplad när man ser Yorgos Lanthimos nya film. Efter den hårresande debuten Dogtooth och den dystopiska The Lobster borde man som biobesökare ha lärt sig att förvänta sig det värsta, men samtidigt att inget går att förutsäga. Trots det skakas man ändå av The Killing a sacred Deers absurda vändningar, kliniskt avskalade människoporträtt och groteskt vridna relationsskildringar. Man lämnas vilsen och med avsmak – vilket antagligen är regissörens avsikt.
 
Den här gången får tittaren en grekisk tragedi i modern tappning, löst baserat på Euripides verk. Colin Farrell spelar Steven, som bokstavligen ansvarar för liv och död i sin yrkesroll som hjärtkirurg. Han har en privilegierad och till synes städad tillvaro i förorten med pragmatiska frun Anna (Nicole Kidman) samt barn. Efter sina pass på sjukhuset ägnar han sig också åt någon sorts möten med en tonårspojke vid namn Martin (Barry Keoghan). Deras odefinierade träffar skaver från början, då de verkar hållas i smyg och vara nedtyngda av pliktskyldighet. Bilden klarnar inte ens när Martin blir bjuden på familjemidag. Därefter blir han allt mer påträngande och obehaglig, nästintill skuldbeläggande och manipulativ. Plötsligt insjuknar Stevens barn mystiskt och upplösningen blir en intensiv och bisarr tvist om moral och ansvar, om hämnd och uppoffring med dödlig utgång.
 
I öppningsscenen bultar ett naket hjärta i en öppen bröstkorg till dånande körsång. Scenerna som följer är övergripande rena, stilistiska sjukhusmiljöer. Kameran filmar ofta i vidvinkel, vilket speglar de distanserade relationerna mellan rollfigurerna. Dessa framställs nästan som avhumaniserade och förhåller sig till varandra på en sorts rationellt avstånd. Detta bryter mot märkligt närgångna dialoger om kroppsbehåring och menstruation som återges mekaniskt av uttryckslösa skådespelare. Mest minnesvärd är Barry Koeghans efterhängsna och otäckt sakliga gestaltning av Martin, vars slätstrukna ansiktsdrag kommer göra mig obekväm långt framöver. Olusten trappas även upp av den horrorinspirerade och knivskarpa musiken som skär både i öronen och psyket. Detta i kombination med avsaknaden av detaljer gör att upplevelsen blir klaustrofobisk och djupt obehaglig i sin kompakthet.
 
Handlingen rör sig i ett övernaturligt gränslandskap som passerar utan att kommenteras. I stället hänvisas det till den myt filmen utgår ifrån, som en sorts metakommentar. Symboler, allegorier och liknelser duggar tätt, ibland nästan övertydligt. Att filmen skall tolkas metaforiskt poängteras till och med i ett replikskifte. Det gör att även Lanthimos mest steriliserade människoskildringar ändå träffar rakt i hjärtat.
 

Teckna en prenumeration här

Roger von Bonsdorff

KULTUR

Alex Schulman far med osanning i nya boken!

Mats Parner

Alex Schulman har gått för långt i den nya boken Bränn alla mina brev anser litteraturkritikern Mats Parner. Han ändrar datum på viktiga händelser så att det blir förtal av avlidna. Och frågan man ställer sig är vad som är sant i boken om hans morfar Sven Stolpe och mormor Karin?

KULTUR

Så stöttade DN:s kulturredaktion Kulturprofilen!

Idag inleds rättegången mot Kulturprofilen i hovrätten i Stockholm. Det är inte bara Svenska Akademien som stöttat honom. Även några av landets största kulturredaktioner har krattat manegen åt honom. Här skriver en person som har haft stor insyn i det outtalade samarbetet mellan Kulturprofilens Forum och landets största kulturredaktioner. Läs om hur redaktionerna "sponsrat" Kulturprofilen och hans scen Forum. 

KULTUR

Fanny å Farmor

Ett inlägg under pågående valrörelse av Kristina Eriksson och Hans-Magnus Meincke.

KULTUR

Musikaliskt mirakel

Margareta Zetterström

När Bach gjorde det inledande preludiet i Das Wohltemperierte Klavier spelbart för alla gläntade han på dörren till musikens underbara värld. Det menar författaren och översättaren Margareta Zetterström.