logo

KULTUR

Film: Klinisk tolkning av klassisk tragedi

2018-01-15

The Killing of a Sacred Deer
Regi: Yorgos Lanthimos

 
Man bör räkna med att bli överrumplad när man ser Yorgos Lanthimos nya film. Efter den hårresande debuten Dogtooth och den dystopiska The Lobster borde man som biobesökare ha lärt sig att förvänta sig det värsta, men samtidigt att inget går att förutsäga. Trots det skakas man ändå av The Killing a sacred Deers absurda vändningar, kliniskt avskalade människoporträtt och groteskt vridna relationsskildringar. Man lämnas vilsen och med avsmak – vilket antagligen är regissörens avsikt.
 
Den här gången får tittaren en grekisk tragedi i modern tappning, löst baserat på Euripides verk. Colin Farrell spelar Steven, som bokstavligen ansvarar för liv och död i sin yrkesroll som hjärtkirurg. Han har en privilegierad och till synes städad tillvaro i förorten med pragmatiska frun Anna (Nicole Kidman) samt barn. Efter sina pass på sjukhuset ägnar han sig också åt någon sorts möten med en tonårspojke vid namn Martin (Barry Keoghan). Deras odefinierade träffar skaver från början, då de verkar hållas i smyg och vara nedtyngda av pliktskyldighet. Bilden klarnar inte ens när Martin blir bjuden på familjemidag. Därefter blir han allt mer påträngande och obehaglig, nästintill skuldbeläggande och manipulativ. Plötsligt insjuknar Stevens barn mystiskt och upplösningen blir en intensiv och bisarr tvist om moral och ansvar, om hämnd och uppoffring med dödlig utgång.
 
I öppningsscenen bultar ett naket hjärta i en öppen bröstkorg till dånande körsång. Scenerna som följer är övergripande rena, stilistiska sjukhusmiljöer. Kameran filmar ofta i vidvinkel, vilket speglar de distanserade relationerna mellan rollfigurerna. Dessa framställs nästan som avhumaniserade och förhåller sig till varandra på en sorts rationellt avstånd. Detta bryter mot märkligt närgångna dialoger om kroppsbehåring och menstruation som återges mekaniskt av uttryckslösa skådespelare. Mest minnesvärd är Barry Koeghans efterhängsna och otäckt sakliga gestaltning av Martin, vars slätstrukna ansiktsdrag kommer göra mig obekväm långt framöver. Olusten trappas även upp av den horrorinspirerade och knivskarpa musiken som skär både i öronen och psyket. Detta i kombination med avsaknaden av detaljer gör att upplevelsen blir klaustrofobisk och djupt obehaglig i sin kompakthet.
 
Handlingen rör sig i ett övernaturligt gränslandskap som passerar utan att kommenteras. I stället hänvisas det till den myt filmen utgår ifrån, som en sorts metakommentar. Symboler, allegorier och liknelser duggar tätt, ibland nästan övertydligt. Att filmen skall tolkas metaforiskt poängteras till och med i ett replikskifte. Det gör att även Lanthimos mest steriliserade människoskildringar ändå träffar rakt i hjärtat.
 

Teckna en prenumeration här

Roger von Bonsdorff

KULTUR

Illusion – sant eller falskt?

Eva Wernlid

Än lever det gamla järnbruket i Avesta, ett semestertips som står sig i alla väder. I år visar Avesta Art utställningen Illusion, en samlingsutställning med tretton konstnärer. Fotografen Eva Wernlid har besökt utställningen. Här återger hon den i ett kortare referat.

KULTUR

Bokrecension: Populistiska manifestet

Stefan Estby

"Populistiska manifestet behövs verkligen nu när det är valår och förhoppningsvis kommer de 151 teserna med ibland långa, ibland korta kommentarer bli lästa och reflekterade över. Bra att både höger- och vänsterpopulism granskas på detta genomgripande sätt." Det skriver recensenten Stefan Estby.

KULTUR

Pale Rider: Jan Aghed 1934-2018

Carl Henrik Svenstedt

"I mitt liv stegade Jan Aghed in som Gary Cooper i High Noon. Sheriffen som skulle skapa struktur i den svenska filmkritikens förvirring. Året var 1964 och han kom över dynerna vid Venedigs Lido, en stadig bit på lite krumma fotbollsben men med trampet långt fram på fotsulan som en boxare, redo för fight. Och fight skulle det bli." Det skriver filmkrönikören Carl Henrik Svenstedt.

KULTUR

Jag är vitter och Bellmansk

Jan-Erik Back

Nu är det så här! Jag är inte bitter! Men lite sur blir jag allt efter alla turer i en kunglig akademi där ”snille och smak” ska vara ledord och ändå lyckas ledamöterna köra hela tillställningen i botten. Snillet har således bara gett en bitter eftersmak där den talang som ”snille” ska beskriva uppenbarligen inte omfattar det salig Ribbing kallade ”vett och etikett”. Det skriver FiB/K:s Backstugusittaren.