logo

KULTUR

Film: Lyser med sin frånvaro på svensk biografscen

2018-01-15

Ännu lyser den Oscarsnominerade haitiske Raoul Pecks film om de unge Karl Marx, Le jeune Karl Marx (Den unge Karl Marx) med sin frånvaro på den svenska biografscenen. Att filmen i huvudsak diskuterar Kommunistiska manifestets (Manifest der Kommunistischen Partei, 1848), tillblivelsehistoria verkar inte så intressant trots att det i år har gått 170 år sedan Karl Marx och Friedrich Engels, efter Kommunisternas förbunds beslut, inledde arbetet med denna klassiker. Att det dessutom har gått 100 år sedan ryska revolutionen slutligen populariserade Marx och Engels idéer, som elegant formulerades i Manifestet borde kanske ha ökat intresset för Raoul Pecks film.

Men vid sidan av enstaka recensenter som såg filmen i Berlin då den visades vid festivalen, har det i Sverige varit knäpptyst.
Filmen Den unge Karl Marx tar sin början då polisen står i begrepp att storma Rheinische Zeitung i mars 1843. Med polisen bultande på redaktionens dörr diskuterar några unghegelianer och det unga stjärnskottet, den ständigt grälsjuke Karl Marx (August Diehl) högljutt hur de ska hantera den reaktionära polisens anstormning. Preussiska poliser har med sina vanliga drakoniska metoder just misshandlat och dödat fattigbönder för att de har samlat nedfallet virke i skogen till bränsle. De blir straffade fastän inget brott har begåtts, och häri finns en av filmens starkaste poänger.

Då den inledande scenen avslutas med att Marx ilsket fräsande förs ut till den väntande fångtransporten, så har filmens samtliga konflikter etablerats: striderna inom den unghegelianska rörelsen, striden mellan arbete och kapital och solidariteten med arbetarklassen, etablerats. Därifrån tar filmen ett jättekliv över Engelska kanalen till Manchester och till spinneriet Ermen & Engels Mill, där iriska kvinnor har lagt ned arbetet. Samtidigt träffar ägaren Engels son Friedrich Engels (Stefan Konarske) för första gången Mary Burns (Hannah Steele), som just har fått sparken från fabriken  och som skulle bli hans livskamrat. Sedan känner de flesta till bromansen mellan Engels och Marx, som först träffas i Berlin, och filmen tar sig an inledningen av deras extremt inflytelserika vänskap.
Det här är en ensamblefilm, välspelad med ganska liten budget. Fotot är anslående och träffar rätt. Diskussionen i filmen mellan personer som Michail Bakunin (Ivan Franek)

och Pierre-Joseph Proudhon (Olivier Gourmet) är närmast akademisk i sitt anslag och noggrannhet, och häri finns filmens svaghet. Mycket som sägs hade kunnat gestaltats i stället. Men å andra sidan, mycket av det som sades i den allra tidigaste socialismen var förvisso teori. Beyruths unghegelianer pratade, i Berlin gjordes det tidningar och pratades, samma sak i Paris och London. Innan Kongressen samlades ansåg Marx och Engels att anarkisterna var de minst pratsaliga, och mest handlingskraftiga och därför drogs Marx och Engels inledningsvis till dem. Det fanns förstås polisspioner parkerade utanför Karls och hustrun Jennys (Vicky Krieps) hem, liksom utanför Engels arbetsplats.

Brottet med den utopiska socialismen handlar till en del om pratandet, eller som Marx själv formulerade saken: ”Die Philosophen haben die Welt nur verschieden interpretiert, es kömmt drauf an, sie zu verändern” (Filosoferna har tidigare endast tolkat världen, nu gäller det att förändra den). Genom samarbetet mellan Karl Marx och Friedrich Engels kom socialismen att distansera sig från pratmakarna; skrivandet av Kommunistiska manifestet innebar att den socialistiska politiken blev handgriplig, den fick ett politiskt program.
Det här tankegodset är förstås extra intressant för den haitiska regissören Raoul Peck: den del av kapitalismen som Peck gestaltar i de iriska kvinnornas strejk, mot de tyska fabriksägarna i England är en kolonial relation, där iriska kvinnor är kolonialiserade i flera led. Irland var vid den här tiden den fattigaste engelska kolonin i Europa. Den iriska kvinnan är, som Frantz Fanon mycket senare skulle se det, kolonialiserad även av tyska, iriska och engelska män. Att Engels inte är en irisk eller engelsk man och dessutom en internationalistisk socialist gör honom extra intressant för Mary Burns.

Men även i andra avseenden är den Karl Marx som Peck diskuterar i sin film antikolonialist och antiimperialist, en internationalist som arbetar i Berlin, Paris och London i linje med den marxistiska idétradition Raoul Peck själv ingår i: Immanuel Wallersteins och André Gunder Franks Världssystemteori (se min tidigare artikel i FiB/K om Peck).

Naturligtvis kan flera invändningar resas. Några anser att Peck i stället borde skildrat en annan del av Karl Marx författarskap, andra anser att filmens tonvikt borde ha legat någon annanstans. Svaret torde bli att filmen skulle blivit opersonlig, och därför inte lika bra.
För faktum är att Kommunistiska manifestet skulle bli den internationellt sett mest inflytelserika bok som skrivits, och att den spelade en nyckelroll i 1917 års oktoberrevolution, men även i Dublin i april 1916, och i de flesta befrielserörelser, revolutioner, folkliga uppror och frihetskrig sedan dess gör Pecks internationalistiska perspektiv viktigt, och insiktsfullt.
 

Teckna en prenumeration här

Joacim Blomqvist

KULTUR

Illusion – sant eller falskt?

Eva Wernlid

Än lever det gamla järnbruket i Avesta, ett semestertips som står sig i alla väder. I år visar Avesta Art utställningen Illusion, en samlingsutställning med tretton konstnärer. Fotografen Eva Wernlid har besökt utställningen. Här återger hon den i ett kortare referat.

KULTUR

Bokrecension: Populistiska manifestet

Stefan Estby

"Populistiska manifestet behövs verkligen nu när det är valår och förhoppningsvis kommer de 151 teserna med ibland långa, ibland korta kommentarer bli lästa och reflekterade över. Bra att både höger- och vänsterpopulism granskas på detta genomgripande sätt." Det skriver recensenten Stefan Estby.

KULTUR

Pale Rider: Jan Aghed 1934-2018

Carl Henrik Svenstedt

"I mitt liv stegade Jan Aghed in som Gary Cooper i High Noon. Sheriffen som skulle skapa struktur i den svenska filmkritikens förvirring. Året var 1964 och han kom över dynerna vid Venedigs Lido, en stadig bit på lite krumma fotbollsben men med trampet långt fram på fotsulan som en boxare, redo för fight. Och fight skulle det bli." Det skriver filmkrönikören Carl Henrik Svenstedt.

KULTUR

Jag är vitter och Bellmansk

Jan-Erik Back

Nu är det så här! Jag är inte bitter! Men lite sur blir jag allt efter alla turer i en kunglig akademi där ”snille och smak” ska vara ledord och ändå lyckas ledamöterna köra hela tillställningen i botten. Snillet har således bara gett en bitter eftersmak där den talang som ”snille” ska beskriva uppenbarligen inte omfattar det salig Ribbing kallade ”vett och etikett”. Det skriver FiB/K:s Backstugusittaren.