logo

KULTUR

Finna sig

2017-06-12

Finna sig
Agnes Lidbeck
Norstedts

Jag läser Agnes Lidbecks roman Finna sig och stör mig på olika saker: på bokens förvirrande anspråk, på den emellanåt lite ironiska tonen och på ”kvinnan” i berättelsen som uttryckligen ska göra si och så. Allt eftersom inser jag att det är jag som är otålig och romanen som är snyggt konstruerad. Den blir bara starkare och starkare, och det är mycket tack vare kraften i de vardagsskildringar som avlöser varandra. Det finns sidor i boken, alltså fysiska boksidor, som är mer reflexiva, och det är de som i början gör ett störande dogmatiskt intryck på mig, men romanfigurerna som gör och tänker en massa saker är inte speciellt kontemplativa – om än självupptagna. Det är en naken och osentimental bok: what you see is what you get,  en attityd som avspeglas i språket och den litterära stilen. Boken kan läsas som en manual, även om det aldrig blir som man har tänkt sig, men hopplösheten i att jämka ideal mot realitet föder aldrig besvikelse eller bitterhet i långa loppet. Möjligen viss resignation. Den sammanbitna stoltheten i vardagen kontrasterar mot en livssyn som präglas av pragmatism, och när jag läser förstår jag att det inte är ödet som gör att det blir som det blir i den här boken; det snarare bara blir så. Jag tänker att detta är livet, och klassisk litteratur. Det är i fågelperspektiv som den eventuella strukturen framträder. Resten är bara dagar.

Bland romanens många förtjänster finns trovärdigheten – intrycket av känslomässig förtrogenhet – i skildringen av händelseförloppet under några decenniers tid i en gissningsvis ganska genomsnittlig familj ur den svenska medelklassen. Jag har sällan läst något som på ett så övertygande sätt skildrar den mördande monotonin och själens lidande under småbarnsåren; inte minst föräldraledigheten. Boken är skriven ur ett kvinnligt perspektiv: det är ”mamman”, ”kvinnan”, ”älskarinnan” och andra kvinnliga urtyper som enligt spelets regler (konventionen) måste agera och känna på ett givet sätt. Att finna sig – alltså inte riktigt att ”gilla läget”, men nästan – är visserligen en överlevnadsstrategi, men också att leva i överensstämmelse med samhällsnormen. Anna, bokens huvudperson, är djupt påverkad av olika stereotypa föreställningar. Vi läser exakt hur hon ska göra, och hon spelar väldigt medvetet sina roller därefter. Hon vet vad som förväntas av henne. Anna lider på ett klädsamt sätt, eller i tysthet, och ger akt på hur omgivningen uppfattar hennes ansträngningar.

Som man kan jag känna igen mig i mycket – tankar, funderingar – och köper resten, det som kanske kunde kallas ”kvinnliga erfarenheter”, eftersom framställningen är så klar. Visst finns det saker att reta sig på även i Agnes Lidbecks roman, men det är i så fall varken författarens eller romanens fel, som tecknar av personligheter och fenomen på ett så exakt sätt att resultatet mest blir naturligt. Texten befolkas av olika rollkaraktärer: föräldrarna, älskarinnan och den bedragne äkta mannen, kulturjournalisten med flera. Alla är beroende av varandra. På vissa av dem blir man både arg och trött.

Det känns på något vis som en stor liten roman, eller vad man ska säga. Det händer egentligen inte så förskräckligt mycket – och boken blir som sagt bara bättre och bättre efter hand – men det är summan av romanfigurernas upplevelser och det helhetsintryck som läsningen gör på i alla fall mig som är det finaste med Agnes Lidbecks debutroman Finna sig. Jag vill läsa den snart igen och kliva in i en värld som är nära men ändå sluten – en viss socioekonomiskt betingad miljö, ja, men också ”barnkammarvärlden” och det trånga utrymme som vissa småbarnsföräldrar lever i.
 

Mattias Arreborn

KULTUR

Omdebatterad Bok- och Biblioteksmässa

Stefan Estby

2017-10-20

Årets bokmässa i Göteborg föregicks av debatter i media under flera månader på grund av den kritiserade tidskriften Nya Tiders medverkan. Ett antal utställare och författare hade därför valt att inte delta i årets bokmässa.

FiB/K frågade en författare som valde att delta och en författare som stannade hemma om deras ställningstagande. 

KULTUR

Arundhati Roy: ”Det vore idiotiskt att inte vara rädd”

Sigge Andersson

2017-10-18

Hur känns det att vara en stjärna kvittrar DN-tanten från scenen som dominerar FiB/K:s flygel av bokmässan, där FiB mittemot slagit upp sin monter och som en påminnelse om att hegemonin utmanas med en vepa där av en mun igenstängd med blixtlås öppnas upp. 
- Är jag en stjärna, det vill jag inte vara. Om jag är en stjärna vill jag att folk ser upp - man ska inte lita på stjärnor, svarar Arundhati Roy.

DN-tanten pratar mod och känslor, pratar rädsla - frågar om Roy är rädd, rädd för hatare, rädd för att framträda.
- Det vore idiotiskt att inte vara rädd, säger Roy lågmält.

KULTUR

Konstauktion: lägg ett bud på linoleumsnitt av Gun Kessle

Agnes Käll

2017-10-12

Varje månad auktionerar vi ut ett konstverk, som kan förvärvas genom budgivning på auktionssajten Tradera. Samtliga försäljningsintäkter går till tidningens nya bildfond. Därmed kommer konstverken ut ur förråden och tidningen kan fyllas med ny konst.

Konstverket som under oktober ligger ute till försäljning är är ett signerat linoleumsnitt med titeln ”De landsteg i gryningen” (med motiv från Indien) av Gun Kessle (1926-2007).

KULTUR

”Det är skimmer i molnen och glitter i sjön …”

Bengt Berg

2017-10-04

Gustaf Fröding tillhör de i bästa mening klassiska svenska diktarna. Trots hans relativt korta levnad (1860–1911) och den mycket begränsade skaparperioden kunde han ändå åstadkomma så många både till form och innehåll vitt skilda dikter. Ibland folkligt humoristiska på rimmad värmländska, ibland sökande, filosofiska eller helt enkelt galna dikter, som tillkom under hans sjukdomsperiod. Bland Frödings dikter finns också dikter med stort socialt och politiskt patos, till exempel den skoningslösa Den gamla, goda tiden.