logo

DEBATT

Fler nackdelar än fördelar med förslag till museilag

2017-03-28

Regeringens förslag till ny museilag syftar bland annat till att förhindra att klåfingriga kommunpolitiker lägger sig i museernas verksamhet. Det är positivt. Men efter 20 år på ett kommunalt museum är min erfarenhet att klåfingerheten från politiker inte är det största problemet, utan den ökande konformismen. 
Under de senaste tio åren har Sundsvalls museums självständighet blivit allt mindre och dess inkorporering i den övriga kommunala verksamheten allt starkare. Detta har sina fördelar. Museet ses som en del i kommunens strävan mot attraktivitet och tillväxt. Nerskärningskrav är numera sällsynta. 
Men nackdelar överväger. Museet engagerar sig allt mindre i viktiga samhällsfrågor. Kontroversiella utställningar och debattmöten ingår inte längre i verksamheten. Kulturvetarna blir allt färre inom museet, medan organisatörer och administratörer anställs i högre utsträckning. Museet byråkratiseras alltmer och omfattningen på verksamheten är viktigare än innehållet. Deltagande i det offentliga samtalet blir alltmer sällsynt. Kunskapsuppbyggnaden är minimal och kontaker med forskarvärlden ringa. 
En museilag som lyfter fram just det som saknas – samhällskritik, engagemang, kunskapsuppbyggnad – är ju sympatiskt. Det kan stärka dem som vill verka i den riktningen. Men en museilag kommer inte åt den kommunalbyråkratiska ideologin som dominerar i Sverige i dag. Kulturverksamheten i kommunerna, vari museerna är en del, ingår i konkurrensen om den ”den kreativa klassen”. Det räcker med att granska alla de kommunala kulturplaner som nu poppar upp som svampar ur jorden för att inse att den kontroversiella kulturen och den samhällskritiska kulturdebatten inte är något som man vill visa upp eller skryta med. 

Ambitioner faller platt
Problemet med förslaget till ny museilag är att alla de goda ambitioner som regeringen inledningsvis lyfter fram, faller platt till marken i själva lagtexten och dess kommentarer. 
Jag tänker på paragraf 3 som säger att museerna ”ska utifrån sina ämnesområden bidra till samhället och dess utveckling…” Vad innebär det i praktiken och vem ska bestämma vad som är ett bidrag till samhällets utveckling? I kommentarstexten utvecklar regeringen paragrafen något. Där skriver den att museerna ska tjäna samhället och att de ska ”bidra till en önskvärd samhällsutveckling”. 
Vad som är en önskvärd samhällsutveckling kan det råda synnerligen delade meningar om. Jag kan ta ett exempel. Under 1970-talet var det kommunens mening att den önskvärda samhällsutvecklingen var att riva två arbetarstadsdelar och bygga nytt i stället, men det växte fram en mycket stark opinion emot detta och Sundsvalls museum gick emot kommunen och ställde sig bakom opinionen. Sundsvalls museums uppfattning var att den önskvärda samhällsutvecklingen var att bevara arbetarstadsdelarna och rusta upp dem. 

Vem har tolkningsföreträde?
Vem har tolkningsföreträdet när det gäller paragraf 3? Det kommunala museet eller dess huvudman? Jag fruktar att huvudmannen, det vill säga kommunen, kan hävda att museet inte följer lagen om det i en stor och viktig fråga går emot det som kommunen anser är ett bidrag till samhällsutvecklingen. Paragrafen som säger att ”huvudmännen ska säkerställa att museerna har ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll” blir meningslös i detta fall. 
Riksantikvarieämbetet föreslås få en starkare roll gentemot de kommunala museerna.   Är det bra? Knappast. Ämbetet har länge verkat för en ökad kommersialisering av kulturarvet, där entreprenörernas roll ibland är viktigare än museernas. Dessutom har postmodernismen ett starkt inflytande inom ämbetet (vilket det självt medger i en omvärldsanalys). Detta har fått stora konsekvenser för kulturarvsarbetet. I till exempel Västernorrlands län har det länsövergripande kulturmiljöarbetet i stort sett legat nere i över ett decennium. Jag tror det är mycket bättre att de kommunala museerna får behålla sin frihet och självständighet än att Riksantikvarieämbetet ska styra och leda även dem. 

Detaljreglera inte verksamhet
Rent generellt tror jag det är en fördel att staten i så liten utsträckning som möjligt detaljreglerar verksamhet, offentlig eller privat, som har med yttrande- och tryckfrihet att göra. Tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen reglerar de grundläggande friheterna. Att, som man gör med förslaget till museilag, gå in i detalj på hur museerna ska använda de grundläggande friheterna är klåfingrighet, även om syftet är gott.  
 

Peter Sundborg

DEBATT

Tolv år av dimridåer och halvsanningar

Lars-Gunnar Liljestrand

Utredningen Sverige i Afghanistan 2002–2014 presenterades av ensamutredaren Tone Tingsgård den 2 mars på Utrikesdepartementet. Resultaten av tolv års krig med svenskt deltagande under Natos ledning är förödande. På de flesta områden har det blivit sämre. 

DEBATT

Intressant men märklig och väsentligen oriktig

Anders Romelsjö

Pierre Gillys diskussion är intressant – men märklig och väsentligen oriktig. Låt mig bara uppehålla sig vid de två exemplen han anger, skriver Anders Romelsjö.

DEBATT

Hemmasittare är föräldrarnas ansvar

Thomas Silfving

Elever som inte går i skolan kallas för hemmasittare. Ansvaret läggs huvudsakligen på skolan och de sociala myndigheterna, men borde istället konfronteras mot eleven och föräldrarna med att beteendet är helt oacceptabelt. Sverige har nämligen allmän obligatorisk skolplikt, skriver Thomas Silfving, författare och skolpsykolog.