logo

DEBATT

Fördjupa det nordiska samarbetet!

2018-11-24

För en liten nation i en värld med alltmer tillspetsade motsättningar är det lärorikt att återvända till de principer som den alliansfria rörelsen samlades kring. Dess program förenar nationellt oberoende mot stormaktsdominans med ökat internationellt samarbete.

I den indonesiska staden Bandung hölls i april 1955 en konferens som blev upptakten till en ny internationell era. Ett trettiotal länder från Asien och Afrika enades om ett fördjupat samarbete för att hävda sina intressen mot stormaktsdominans, kolonialism och rasism. Principerna från Bandung innebär att demokrati och rättvisa ska råda i internationella relationer och att alla former av kolonialt styre och utländsk dominans måste avskaffas. Bandungmötet krävde förbud mot produktion, testning och användning av kärnvapen och enades om tio principer för mellanstatliga relationer, däribland respekt för suveränitet och territoriell integritet, jämställdhet mellan raser, jämlika relationer mellan stora och små nationer, att avstå från inblandning i andra länders inre angelägenheter och fredlig lösning av konflikter.

I Belgrad antogs i september 1961 en deklaration, baserad på principerna från Bandung sex år tidigare, som blev den alliansfria rörelsens plattform. Konferensen leddes av Jugoslaviens president Tito. Ordförandeskapet har därefter roterat mellan medlemsländerna. Under perioden 1999 - 2003 var först Nelson Mandela och därefter Thabo Mbeki organisationens generalsekreterare. African National Congress (ANC), som var observatör på Bandungmötet, har framhållit den alliansfria rörelsens stora betydelse för det demokratiska Sydafrika. Ett aktuellt exempel är att Sydafrika som värd för BRICS-ländernas möte i Johannesburg i år valde Afrikas industrialisering och ekonomiska samarbete som huvudtema.

Förenta Nationernas generalförsamling antog 1974 en resolution om en ny ekonomisk världsordning, som fördjupade Bandungdeklarationen på det ekonomiska området. FN-resolutionen syftar till att bryta stormakternas och de transnationella monopolens ensidiga dominans och betonar internationellt samarbete för allsidig och balanserad ekonomisk utveckling av alla regioner i världen. ASEAN i Sydostasien och SADC i södra Afrika är idag exempel på framgångsrika regionala samarbeten.

Flyktingfrågan, som dominerat valrörelsen i Sverige och andra europeiska länder, visar tydligt behovet av en demokratisk alliansfri rörelse. Det råder en obehaglig tystnad om väsentliga orsaker till flyktingvågen: anfallet mot Libyen 2011 som banade väg för etnisk splittring, kaos och flyktingbåtar över Medelhavet; att ledande NATO-länder och feodala regimer i regionen försöker förvandla Syrien till ett nytt Libyen; och inte minst de förödande konsekvenserna av invasionen och ockupationen av Irak. Däremot har flyktingvågen utnyttjats för att elda på fördomar och antipatier mot andra kulturer, nationaliteter och religioner. Under förespegling att värna nationens intressen har inskränkta, fördomsfulla och rasistiska krafter pekat ut flyktingar och andra kulturer som hot och belastning. Fientliga stämningar mot invandrare, särskilt från länder utanför Europa, underblåses även av stormaktsintressen. Den statsägda ryska nyhetskanalen RT utpekade under valrörelsen socialdemokraterna och regeringen som ansvariga för det kaos som enligt RT migrationspolitiken lett till. Sverigedemokraternas och mer högerextrema krafters politik lyftes fram som en räddning för Sverige.

Den alliansfria rörelsen bildades för att motverka och avskaffa kolonialt styre och stormaktsdominans. De historiska erfarenheterna visar att etniska, religiösa, kulturella och sociala konflikter gör små länder och regioner sårbara för stormaktsinblandning och krig, vilket forna Jugoslavien, Irak, Afghanistan, Libyen och Syrien bittert fått erfara. Mottot för den alliansfria rörelsen har varit att nationer ska lita till egna krafter och samarbeta mot stormaktsdominans. Det kan Sverige och Norden lära av idag.

Några angelägna frågor, i alliansfria rörelsens anda, för nationellt oberoende, alliansfrihet, fred, fördjupad demokrati och välfärd:

  • fördjupat nordiskt samarbete för att stärka ländernas välfärd och självständighet;
  • bryta den regionala obalansen i Sverige med en ny ekonomisk ordning för allsidig utveckling av hela landet och ökad självförsörjningsgrad;
  • en alliansfri utrikes- och säkerhetspolitik mot stormaktsdominans;
  • stärka försvarsförmågan, återinföra allmän värnplikt som bas för det svenska försvaret och vidareutveckla försvarssamarbetet med Finland och andra nordiska länder;
  • förbud mot kärnvapen, kärnvapenmakterna ska förbinda sig att inte vara först att använda kärnvapen och att inte angripa kärnvapenfria länder;
  • avskaffa diskriminering och segregation, lika rättigheter oberoende av ras, etnicitet, språk, religion och kön;
  • stärka de nationella minoriteternas rättigheter, en demokratisk språkpolitik i ett mångspråkigt Sverige och Norden, värna svenska språkets ställning gentemot ensidig anglosaxisk dominans;
  • att samhället ska återta huvudansvaret för grundläggande samhällsfunktioner, att levnads- och arbetsvillkor för breda befolkningslager förbättras, inte minst i utsatta områden och eftersatta landsändar.

Thomas Lindh

DEBATT

Vad händer i Elitfabriken?

Torbjörn Wikland

Gapet mellan ”vanligt folk” och makteliten växer. Så aldrig har väl en bok om Handelshögskolan varit mer aktuell än nu. FiB/Kulturfronts Torbjörn Wikland har läst den omdiskuterade boken om sin gamla skola Handels – där mycket har förändrats sedan han gick där.

DEBATT

Vem var egentligen Khashoggi?

Lars Drake

En av de mest omtalade händelserna de senaste veckorna i internationell press är mordet på Jamal Khashoggi på det saudiarabiska konsulatet i Istanbul. Khashoggi beskrivs som en journalist och det är korrekt eftersom han varit  skribent på Washington Post det senaste året. Det är trots det inte en adekvat beskrivning. För att förstå varför han mördats bör man ta reda på vem han var i relation till makthavarna i Riyadh. Vad har han gjort de övriga åren av sitt 59 åriga liv?

DEBATT

Varför ska SVT få håna kineser?

Torbjörn Wikland

Komikern Jesper Rönndahl har i SVT fått håna kineser. Han och och de programansvariga på SVT får nu finna sig i att kallas tvättäkta rasister av kineserna. Och varken etablerade massmedia eller politiker verkar förstå att Sverige och "Västerlandet" inte längre är världens "kungar i baren" skriver FiB/Kulturfronts Torbjörn Wikland i ett träffsäkert debattinlägg. Missa det inte!