logo

DEBATT

Förslag på reform av FN blir imperialism

2017-02-23

Hans Corell, före detta ambassadör och rättschef i justitiedepartementet, utrikesdepartementet och FN, skriver i Svenska Dagbladet den 28 december 2016 om behovet att reformera FN:s säkerhetsråd. De frågor han reser är aktuella just nu, när Sverige har intagit sin ordföranderoll i säkerhetsrådet. Men den ståndpunkt han förordar är imperialismens, och den går på tvärs mot FN-stadgans grundprinciper och den alliansfria rörelsens hållning.

Hans Corell lyckas med konststycket att ge Kina, Ryssland och USA gemensamt skulden för kriget i Syrien. ”Problemets kärna”, menar han, är att de fem permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet, som alla har vetorätt, inte kan enas när behovet är som störst. 

”Ett annat allvarligt problem”, påpekar han, är att de permanenta medlemmarna ibland själva flagrant bryter mot FN-stadgan. Han ställer dock inte detta i relation till frågan om vetorätten. 

Men när vetorätten används för att förhindra eller försvåra en stormakts brott mot folkrätten, är det själva brottet som är problemets kärna, inte de permanenta medlemmarnas bristande stöd för den brottsliga handlingen.

”Ställer man frågan varför konflikter uppstår, blir svaret alltid detsamma: demokratin och rättsstaten saknas”, påstår Hans Corell.
Det är inte ett självklart svar. Den sedermera brutalt skändade och mördade libyske statschefen Muammar Gaddafi, hade en helt annan förklaring:

”Principen om icke-inblandning i staters interna angelägenheter är förankrad i Förenta Nationernas stadga. Inget land har därför rätt att blanda sig i någon regerings angelägenheter, oavsett om den är demokratisk eller diktatorisk, socialistisk eller kapitalistisk, reaktionär eller progressiv. Detta är varje samhälles ansvar. Det är en intern angelägenhet för det berörda landets folk.”

”Vi anslöt oss till Förenta nationerna för att vi ansåg att vi var jämlikar, bara för att finna att ett land kan invända mot alla beslut som vi fattar. Vem gav de permanenta medlemmarna denna status i säkerhetsrådet? Fyra av dem gav sig själva denna status. Det enda land som vi i denna församling valde till säkerhetsrådet är Kina. Det gjordes demokratiskt, men de andra platserna påtvingades oss odemokratiskt, genom en diktatorisk procedur genomförd mot vår vilja och vi bör inte acceptera den.”

”Vi bör fokusera på att uppnå demokrati baserad på medlemsstaternas jämlikhet. Det bör råda jämlikhet bland medlemsstater och säkerhetsrådets makt och mandat bör överföras till generalförsamlingen.”

Gaddafis språkbruk har utformats av länder och folk som kämpat mot kolonialismen och imperialismen för sin suveränitet. Språket klargör att det inte i första hand är avsaknaden av demokrati och rättsstat som orsakar konflikter, utan bristen på respekt för FN-stadgans princip om icke-inblandning i staters interna angelägenheter.

Det är denna verklighet vi har att förhålla oss till, oavsett hur vi benämner den.

Hans Corell förordar en ”uppförandekod” innebärande att FN:s medlemsstater åtar sig att stödja åtgärder från säkerhetsrådets sida som syftar till att förhindra eller sätta stopp för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser, och att inte rösta emot motsvarande resolutioner från säkerhetsrådet. Frankrike, Storbritannien och Sverige tillhör de länder som stödjer en sådan ”uppförandekod”, nu gäller det att förmå de tre återstående permanenta medlemmarna att ansluta sig. ”Om inte, är det tyvärr bara att vänta på nästa Syrien.”

Även här företrädde Muammar Gaddafi en uppfattning motsatt den som Hans Corell förespråkar:

”Generalförsamlingens medlemmar är Förenta nationernas lagstiftande medlemmar och deras resolutioner bör vara bindande. Det sägs att generalförsamlingen bör göra vad säkerhetsrådet rekommenderar. Tvärtom, säkerhetsrådet bör genomföra det som generalförsamlingen beslutar! Detta är Förenta nationerna, församlingen som innefattar 192 länder, inte säkerhetsrådet som innefattar bara 15 av medlemsländerna. Hur kan vi ha någon global säkerhet om hela världen kontrolleras av endast fem länder?”
Kriget i Syrien orsakades inte av säkerhetsrådets oförmåga att enas och ingripa, utan av bristen på respekt för Syriens suveränitet från vissa av säkerhetsrådets permanenta medlemmar och andra medlemsländer, däribland Sverige. Syriens regering är enligt deras uppfattning misshaglig därför att den är sekulär och icke-sekteristisk, pro-palestinsk och anti-sionistisk, anti-kolonialistisk och anti-imperialistisk, står för samhälleligt ägande av de viktigaste ekonomiska områdena och avvisar nyliberalismen. För att störta landets ledare och undanröja denna misshagliga regering organiserade och stödde de terrorister, vilka under fem år har bedrivit ett brutalt krig mot Syriens befolkning. Att Obama inte lyckades vinna detta krig ser de som ett skamligt misslyckande.

Även detta har vi att förhålla oss till.

Christer Lundgren

DEBATT

Majoriteten ansluter sig till antinationalistisk politik

Benny Gustafsson

2018-01-11

Kurdisk nationalism ingen modell för folken i Mellanösternskriver Christer Lundgren i nr 12 av FiB, som ett svar på Erling Folkvords kunniga analys av situationen i regionen, i nr 11. Det är nog det enda i hans artikel som jag skriver under på. Den politik som majoriteten i den kurdiska rörelsen ansluter sig till är nämligen just antinationalistisk!

DEBATT

Kurdisk nationalism är ingen modell för folken i Mellanöstern

Christer Lundgren

2018-01-03

Kriget mot terrorismen i Irak och Syrien går mot sitt slut; IS och andra terroristorganisationer är på väg att besegras. Ur västmaktsperspektiv är de förbrukade som redskap för regimskifte i Syrien. I stället seglar kurdfrågan upp som instrument för söndring och herravälde. Den bild av denna etniska konflikt som Erling Folkvord ger i sin artikel (FiB/K 11/2017) är falsk, menar Christer Lundgren i detta debattinlägg.

DEBATT

Ett påpekande

Jan Myrdal

2017-12-28

Från bland andra Clarté har på nätet i ond avsikt spridits att arrangörerna och/eller Nya Tider skulle betalat för min resa till mötet i Moldavien. Det skriver Jan Myrdal.

DEBATT

So long, president Mugabe

Hans Öhrn

2017-12-27

Få statsmän har uppväckt så starka känslor som Zimbabwes mångårige ledare och förre president Robert Gabriel Mugabe. Vid makttillträdet 1980 fanns en viss samsyn om den nye ledaren. I Afrika och i andra delar av världen  hyllades han som befrielsehjälte medan Västvärlden i honom trevande såg en försoningsman.