logo

REPORTAGE

“Försvarsministern är oroad över den växande rörelsen mot värdlandsavtalet! ”

Foto: Eva Wernlid

STIG HENRIKSSON (V) är känd som kommunalrådet som styrde Fagersta i sexton år – med egen majoritet i fullmäktige. När partiet 2014 backade till näst största parti efter Socialdemokraterna med 29,5 procent av rösterna avgick han för att i stället bli riksdagsledamot och försvarspolitiker. Ett stort steg, kan man tycka. 

Stig Henriksson håller med när fotografen Eva Wernlid och jag träffar honom i riksdagshusets reception för en intervju om Vänsterpartiets försvarspolitik: 

– Steget från kommunalråd till Vänsterpartiets talesperson i försvarspolitiska frågor var stort, jag fick läsa in mig på ämnet från början. Ny var också min position i samhället. Från att ha varit en mycket stor groda i en liten damm blev jag en mycket liten groda i en stor damm, säger han med ett stänk av ironi och fortsätter: 

– Men det är spännande och det finns fördelar när man är ny på ett ämnesområde och upptäcker sådant som den som har varit med länge kanske blundar för. Fisken ser ju inte vattnet, sägs det, men jag kunde göra en del iakttagelser om försvarspolitiken mot bakgrund av min kommunalpolitiska erfarenhet. Framför allt att försvarsmakten är extremt detaljstyrd. Jag trodde att jag var ensam om den iakttagelsen, men det visade sig att Riksrevisionen i en serie rapporter har granskat försvarsmakten och funnit att den är landets mest detaljstyrda myndighet. När riksdagen i juni förra året bestämde att vi ska ha 150 man på Gotland, ett beslut på kompaninivå, var det lika absurt som om socialförsäkringsministern skulle ha synpunkter på antalet anställda på Försäkringskassans kontor i Vilhelmina. Det är både dyrt och ineffektivt.

Vänsterpartiet står väl lite på sidan om i försvarsfrågan. Är det här nåt som du hoppas kunna påverka? 

– Det finns nu en försvarsuppgörelse med tre allianspartier och Socialdemokraterna, och så Miljöpartiet som får lov att sitta still i båten när de ingår i regeringen. Så vårt inflytande är rätt begränsat, men när det handlar om att effektivisera för att kunna minska försvarskostnaderna finns kanske vissa öppningar. 

Vill du beskriva Vänsterpartiets linje i försvarspolitiken? 

– Tre saker skulle jag vilja framhålla: Det första och kanske viktigaste är att försöka återinföra någon form av allmän, lika och könsneutral värnplikt. Där finns minst tre verkligt stora finesser: att vi skapar en mycket bättre försvarsmakt, att vi får en starkare folklig förankring och att vi sparar en hel del pengar. 

– Det andra handlar om att hålla oss utanför Nato och helst också värdlandsavtalet om det går nu när det är underskrivet, eftersom medlemskap och medverkan där inte ökar utan istället minskar vårt lands säkerhet. Ökad säkerhet är ju vad försvarspolitiken egentligen går ut på. 

– Det tredje är kampanjen mot detaljstyrningen. Vi kan klara oss gott med en försvarsbudget på 45 miljarder kronor, vilket den är i dag, men då behöver vi både värnplikten och en effektivare organisation och då duger inte detaljstyrningen – den kostar alltför mycket pengar.

Du och Vänsterpartiet deltar mycket aktivt i kampanjen för att väcka opinion mot värdlandsavtalet med Nato och Natomedlemskap. Vilka är dina viktigaste argument? 

– Alliansfriheten, som regeringen påstår sig värna om, töms på innehåll, om Sverige ansluter sig till värdlandsavtalet. I den senaste regeringsförklaringen nämns inte ens ordet alliansfrihet. Däremot framhålls det att den ensidiga svenska så kallade solidaritetsförklaringen från år 2009 – att vi ska rycka ut och hjälpa våra grannar om de råkar illa ut – intar en ”central position i Sveriges säkerhetspolitik”. Ingenstans analyseras de säkerhetspolitiska konsekvenserna av avtalet. Vad innebär det till exempel att ”det är avsett att användas över hela skalan av situationer då Sverige kan komma att ta emot Natos militära stöd, det vill säga såväl i fredstid (till exempel för övningar) som vid kriser och krig i Sverige eller i närområdet”? Det sistnämnda betyder att Nato skulle kunna angripa ett annat land från svenskt territorium. 

– Dessutom är Nato en kärnvapenallians och har till och med en doktrin om ”first use”, det vill säga att Nato tar sig rätten att använda kärnvapen även om inte motståndaren har försökt använda dem. Ingenstans i avtalet finns något undantag för Sverige att kunna förbjuda kärnvapen på svensk mark. Om riksdagen godkänner värdlandsavtalet riskerar Sverige att betraktas som en faktisk, om också inte formell, medlem av Nato. Därmed dras vi in i Natos konflikt med Ryssland, som kommer att räkna in Sverige bland sina fiender. 

Försvarsministern har avfärdat avtalets kritiker i mycket hårda ordalag. De beskylls för att ljuga och gå Putins ärenden. Varför, tror du? 

– Det är klart att han blir pressad när tunga socialdemokratiska personligheter som Pierre Schori, Thage G Peterson och Maj Britt Theorin uttalar sig mot värdlandsavtalet. Dem kan man inte utan vidare vifta bort som opålitliga eller okunniga. Ändå uttalar han sig mycket grovt och upprepar till och med beskyllningarna flera gånger. Helt klart är han oroad över den växande rörelsen mot avtalet. Det blir allt större fart på debatten ser jag när jag reser runt i landet. Tyvärr är det kort om tid för att hinna få igång en stor folkrörelse. 

Den alternativa natoutredningens delbetänkande släpptes i början av februari. De tar bland annat upp förhållandet mellan säkerhets- och försvarspolitik. Hur ser du på det? 

– Jag håller med om att det är en otroligt viktig fråga som nästan har försvunnit i debatten. Programmet på Folk och försvars rikskonferens i Sälen i januari var mycket brett och innehöll även säkerhetspolitik, men diskussionen smalnade av och handlade bara om försvarspolitik, som i sin tur enbart handlade om den militära delen. Civilförsvar och annat nämndes i förbigående. Om värdlandsavtalet har regeringen skrivit ihop ett dokument på runt 139 sidor, men där finns ingen som helst säkerhetspolitisk analys. Det borde väl vara grundbulten – på vilket sätt ökar värdlandsavtalet vår säkerhet? Vad har vi för andra instrument förutom militärt våld – diplomati, handel, mellanfolkliga förbindelser, kustbevakning, det finns inte med i debatten. Där försöker jag och även Miljöpartiets representant i Utrikesnämnden och Försvarsutskottet att lyfta de här frågorna, men ”it takes two to tango”, vi får inget gensvar. Det är en svårartad brist när säkerhetspolitik reduceras till militärt försvar.

Ser du Natos utvidgning och Rysslands upplevelse att vara inringat som ett hot mot säkerheten i vårt närområde? 

– Ja, absolut. Diplomater framhåller att man måste försöka förstå hur Ryssland tänker och agerar. Det betyder inte att man accepterar vad de gör. Men om vi inte försöker förstå den ryska synen kommer vi inte att bemöta Ryssland på ett korrekt sätt. Att som Peter Hultqvist helt bortse ifrån alla ryska säkerhetsintressen är gravt felaktigt. Utan att försvara Rysslands aggressioner mot Krim och Ukraina borde vi minnas att Ryssland har varit utsatt för invasioner västerifrån av Napoleon, Karl XII, ententen under första världskriget och Tyskland under det andra. 

– Förut var Östersjön närmast ett Warszawapaktens innanhav och Sovjetunionen en militär supermakt. Allt det där är borta. Nu är Östersjön snarast ett Natoinnanhav. Ryssland upprustar jättemycket. Det är värt att kritisera. Militärutgifterna har fyrdubblats under 2000-talet. Men vad man inte nämner är Sipris (Stockholms internationella fredsforskningsinstitut) siffror, som visar att Rysslands militärutgifter från Sovjetunionens fall till år 2000 minskade med 93 procent. En fyrdubbling därifrån säger inte så mycket. Och Rysslands militärutgifter är bara 10 procent av USA:s, vilket man faktiskt måste kunna medge utan att bli kallad för vare sig Putinagent eller förrädare, vilket ligger nära till hands i dagens debattklimat. Det är fakta.

Hur ska man få en balanserad bild när det bara talas om vad den ena parten, Ryssland, gör? 

– Ryssland är medlem i Partnerskap för fred, fastän medlemskapet är vilande. Det talades till och med om att Ryssland skulle bli medlem i Nato, förutsatt att Nato skulle finnas kvar. Vad har hänt sedan dess? Ryssland upplevde sig ha fått auktoritativa löften, inte folkrättsligt bindande men från ledande politiker, att när Östtyskland blev en del av ett enat Tyskland skulle Natos gräns dras där. Men sedan har Nato utvidgats med de baltiska staterna, Polen, Rumänien och flera andra stater i Rysslands närhet. Visst, varje stat bestämmer själv om medlemskap i Nato. Men det är inte så underligt om Ryssland känner sig inringat. S:t Petersburg, som är Rysslands viktigaste import- och exporthamn, ligger till exempel väldigt oskyddad i dag. Det är nog inte Putin som har blivit galen, utan saker har hänt som gör det begripligt om man upplever en fara. Libyen har hänt, man lurade skjortan av ryssarna genom att inrätta en flygförbudszon som snabbt blev ett anfallskrig. Nato har fört krig på flera håll i världen de senaste tio till femton åren, som i Afghanistan och nu senast i Syrien och Libyen, liksom i Irak även om det skedde under USA-flagg. 

Kan man säga att Putin provoceras av Natos agerande? 

– Alltså, jag har extremt lågt förtroende för Putinregimens ambitioner. Det är bara att titta på vad man gör inrikes: press- och yttrandefrihet dras åt, homosexuella förtrycks med mera. 

– Sedan ska man veta att Ryssland är ett land med stora problem – enorma ekonomiska problem med sjunkande oljepriser och effekter av sanktionerna, säkerhetsproblem i söder och öster, en korrupt regim, dålig tillväxt med mera. Vad älskar en auktoritär regim i det läget? Jo, en yttre fiende att förenas emot. Ska vi hjälpa Putin med det? Nej, om vi samlas kring en freds- och avspänningspolitik blir det svårare för honom att motivera varför man ska stå ut med umbäranden för att rusta upp militärt. Det är inte en regim som jag har stor förståelse eller sympati för. Men det är den som finns där, och Ryssland finns där, och det måste vi förhålla oss till. Det är ju inte med dem vi älskar som vi behöver anstränga oss för att skapa förståelse och avspänning. Tvärtom, det är dem vi har svårt för, motståndare av olika slag, som vi behöver samtala med och påverka för att inte motsättningarna ska eskalera till krig. 

Problemet är väl för närvarande att motsättningarna hela tiden trappas upp med USA som främsta pådrivare? 

– Man kan alltid tvista om vem som startade slagsmålet på skolgården, vem som var först med att sätta igång det ena och det andra. Men vi har en rustningsspiral, en övningsspiral och en spiral av aggressiva beteenden från bägge håll idag. Och i den situationen kan man förstås fråga sig om värdlandsavtalet skulle bidra till att konflikterna trappas ner. Nej, tvärtom, det höjer spänningsnivån i vårt närområde. Och det är ett viktigt skäl för oss att hålla oss utanför.

Du har anmält förre utrikesministern Carl Bildt och förra försvarsministern Karin Enström till Konstitutionsutskottet. Varför det? 

– Hela hanteringen av värdlandsavtalet, som den förra regeringen skrev på några dagar före valet 2014, när bara några få personer utanför Rosenbad kände till det, utan debatt, och sedan presenterade avtalet som en formalitet där riksdagen skulle behandla momsfrågor och vem som skulle betala utländska militärers tandläkarräkningar. Insmugglat fanns också en del annat, som straffrihet för utländsk militär personal i Sverige och så vidare. Det var en ohederlig hantering. Så gör man inte. Det är den politiska kritiken. 

– Dessutom den formella sidan, som att viktiga utrikespolitiska frågor ska förankras i Utrikesnämnden. Det gjorde man inte. Men Moderaterna anmälde Margot Wallström för att inte ha informerat Utrikesnämnden i frågan om stöd till Frankrike efter terrorattacken, som ändå hade diskuterats på fyra fem möten mellan regeringen, V och alliansen. Där passerades toleransgränsen för hyckleriet. Och följden blev en KU-anmälan i sista stund för alliansregeringens smusslande med värdlandsavtalet inför valet 2014. 

Artikeln publicerades i Folket i Bild/Kulturfront nummer 3 2016

Britta Ring

REPORTAGE

Vilhelm Moberg – omstridd fredsvän

Christer Lundgren

Författaren Vilhelm Moberg är aktuell och omstridd. Det visade sig då moderattidningen Barometern i Kalmar den 9 december i polemik mot ”den lokalt kände Växjöprofilen Ulf Nilsson” ryckte ut för att i en ledare lägga Mobergs ord till rätta.

REPORTAGE

Med avslaget i Sverige försvann hoppet

Hanna Strid

Mustafa har kvar kortet som visar att han har varit asylsökande i Sverige. I matkön vid barackerna i Belgrad visar han upp LMA-kortet från Migrationsverket som gick ut i oktober. Sedan fick han inte vara kvar längre. Nu tänker han stanna i Serbien och vänta på att något ska ändras.

REPORTAGE

Så länge det finns liv finns det hopp

Jan Bjerkesjö

I februari kallade Barnombudsmannen till akut krismöte med flera myndigheter sedan uppgifter hade gjort gällande att ensamkommande barn planerat att ta sina liv tillsammans. En som har träffat dessa barn är psykoterapeuten Ulf Gustavsson i Uppsala, under många år verksamhetsledare vid Röda Korsets behandlingscentrum.

REPORTAGE

Insamlingsbössa i ena handen och plakat i den andra

Hans O Sjöström

Varje fredag eftermiddag står hon i myllret av människor vid Resecentrum eller Uppsala C, som det också heter, med en insamlingsbössa i ena handen och ett plakat i den andra med Ship to Gazas emblem – en båt med segel i de palestinska färgerna – och swishnumret till insamlingen för nästa båt.