logo

REPORTAGE

GAME OF MTR

Att söka jobb som spärrvakt i Stockholms tunnelbana är som att spela ett spel. Miriam Renting har spelat jobbansökan tre gånger och berättar om hur det är att söka en anställning 2016.

"Man måste kämpa! Man får inte ge upp! Man måste söka många gånger!”

En MTR-anställd talade till arbetssökande under företagets stora rekryteringsträff inför sommaren 2016. Det var tredje gången jag sökte jobb som spärrvakt i Stockholms tunnelbana och jag befann mig nu i en gigantisk konferenssal tillsammans med cirka 200 andra ”utvalda kandidater”. I slutändan blev jag inte en av de 50 som fick anställning, men jag lyckades i alla fall bilda mig en klar uppfattning om MTR:s förmåga att slösa med människors tid, energi och självförtroende genom en utdragen anställningsprocess. Jag ska här försöka sammanfatta hur den gick till.

Innan vi hade blivit ”utvalda” och kallade till rekryteringsträffen hade vi fått göra internetbaserade intelligens- och personlighetstester. Testerna ska, har jag senare fått veta, sålla bort personer som har svårigheter att tänka logiskt och /eller är ovilliga att följa regler. Första gången jag gjorde testerna klarade jag inte personlighetstestet, trots att jag gjort mitt bästa för att verka "service minded". Jag läste senare på internetforumet Flashback hur jag skulle svara och tog mig vidare till steg 2 – rekryteringsträffen.

Rekryteringsträffen innebar att vi fick sätta oss i långa rader i konferenssalen. Vi påmindes om att vi hade ”valts ut från 1 300 sökande” – men jag tänkte att vi bara var lika bra på att hitta information på Flashback. Efter den korta inledningen skulle vi göra ”speed-intervjuer” och fick ställa oss i en lång kö till ett rum med höga mingelbord. Konceptet för speed-intervjuerna var att man fick fem minuter på sig att förklara varför man skulle bli en bra spärrvakt och ett i princip oumbärligt tillskott för företaget.

Att prata mig varm om service har aldrig varit min starka sida, och jag var osäker på om jag hade lyckats låta tillräckligt trovärdig, men några dagar efter rekryteringsträffen fick jag ett mejl från MTR med en kallelse till en andra intervju. Den visade sig ändå gå förvånansvärt enkelt, för killen som intervjuade mig verkade tro att jag genom mitt arbete i fem olika butiker har lärt mig allt om försäljning och lyssnade ivrigt när jag pratade (han ansåg sig nämligen själv vara en dålig försäljare och hoppades att jag skulle lära honom olika knep).

Inför tredje intervjun fick jag lämna drogtest, både genom blod- och kissprov. När jag skulle lämna kissprovet stod en kvinna från vårdföretaget utanför toalettdörren och när jag kissat klart fick jag inte spola förrän hon tittat ner i stolen. Jag kände mig inte bekväm, men tänkte att det kanske var värt besväret. Min uppfattning var att drogtester bara gjordes på kandidater som man säkert skulle anställa och jag tänkte att slutintervjun mest var en form-
alitet.

Slutintervjunhölls av självaste linjechefen och jag blev kallad till hennes arbetsrum på MTR:s huvudkontor. När jag mötte henne utanför hissen fick jag en känsla av att det inte skulle bli så enkelt som jag hade trott. Hon hade en blick och ett tonfall som ifrågasatte eller hånade det mesta jag sa eller gjorde, om denna anställningsprocess hade varit ett datorspel med titeln ”Game of MTR” hade detta varit ett avgörande slutmoment för att klara en nivå. Linjechefen behöll sitt kritiska stenansikte under hela intervjun och när vi sa hej då tyckte jag att jag såg något hårt i hennes blick. Jag försökte se glad ut, men kände på mig att ”GAME OVER” blinkade med stora bokstäver på datorskärmen. Och min magkänsla stämde, för två veckor efter intervjun fick jag ett mejl från linjechefen med följande standardforumlering: ”efter ett noggrant övervägande har vi bestämt oss för att tacka nej till din ansökan”. Sedan välkomnades jag att söka jobb på MTR igen.

”Man måste kämpa”, ”man får inte ge upp”. Det verkar som om MTR tror på en idé om att krångliga anställningsprocedurer skapar en kämpande, fokuserad grupp av arbetssökande. Men det enda företaget lyckas med är att bidra till ett samhälle där människor tappar orken, lusten och tron på sig själva. Nästa gång hoppas jag att linjechefen kallar lika många personer till intervju som ska anställas, för alla vet att spärrvaktsjobbet kan skötas av vem som helst och det är på tiden att företag slutar slösa med människors tid och självförtroende i onödan

Miriam Renting

REPORTAGE

Jadens mästare

Lasse Lindström

En enda skulptur kan ta år att skapa, när jademästaren Lin Bozheng snidar sina mest detaljerade verk. På en utställning vid Kinas kulturcentrum i Stockholm visade han upp egna arbeten, men även verk som hans far och son skapat. Här berättar FiB/K:s Lasse Lindström om sitt möte med jadens mästare.

REPORTAGE

De hjälper synskadade att få sin syn åter

Jan Fredriksson

Biståndsorganisationen Vision For All hjälpte behövande i Guatemala med synundersökningar och glasögon. Jan Fredriksson ingick i en grupp på åtta svenska biståndsarbetare. Här rapporterar han om insatsen.

REPORTAGE

Iranska möten

Göran Tonström

"Ett land är dess folk. Oavsett vilket politiskt system som råder, vilka som bestämmer, har eller tar makten. Det är människan som lever där, som är kärnan. Utan henne torr och död öken, hur bördig och mjäll jorden än är." Så inleds ett fotoreportage av Göran Tonström, som reste till Iran för att skildra folket.