logo

DEBATT

Greklands vatten privatiseras – i EU-kapitalets intresse

Photo by CEphoto, Uwe Aranas

2017-07-18

I Grekland fortsätter vågen av privatiseringar. Nu är vattentillgångarna till salu – under EU:s översyn, men i strid med konstitutionen och mot befolkningens rättigheter. 

En ny privatiseringsfond, Grekiska holding- och fastighetsbolaget, har bildats enligt parlamentsbeslut i maj 2016. Alla större statliga tillgångar har överförts till fonden för att förvaltas av det nybildade företaget, vars styrelse kontrolleras av EU-kommissionen och Europeiska Stabilitetsmekanismen, ESM. Under överinseende av EU ska de statliga tillgångarna säljas ut.

Inte mindre än 71 500 tillgångar fördes över till den nya fonden, däribland allmännyttiga tjänster som järnväg, postkontor, buss- och spårvagnslinjer. Atens och Thessalonikis vattenbolag har ställts under fondens kontroll. 

Den enda del av samhällsekonomin som befolkningen har någon verklig andel i är statsskulden. Den har tagits till förevändning för en politik som har tömt landet på dess gemensamma tillgångar. 

I utbyte mot nödlån från ”trojkan” – EU, Europeiska centralbanken (ECB) och Internationella valutafonden (IMF) – har grekiska regeringar slaktat pensions- och sjukförsäkringsfonder och sålt ut statlig egendom bit för bit. Makt och egendom har fråntagits den grekiska allmänheten och koncentrerats hos företagsjättar och utländska stater.

Ändå är långivarna inte nöjda. Privatiseringarna har inte drivits igenom tillräckligt snabbt, anser de. Den byråkratiska försäljningsprocessen har gett tid till mobilisering av protester och anmälningar till författningsdomstolen. I flera fall har åtal väckts för ekonomisk brottslighet.

Syftet med den nya privatiseringsfonden är att undvika dröjsmål och kringgå de juridiska hindren. Fonden lyder inte under de bestämmelser som gäller för offentlig verksamhet. Dess styrelse har full immunitet för sina handlingar, liksom varje expert som fonden anlitar.

Tidigare försök att privatisera vattentillångar har stoppats genom folkligt motstånd. I Thessaloniki hölls 2014 en folkomröstning om planerna på att privatisera stadens vatten. Trots att myndigheterna hotade att fängsla valorganisatörerna röstade 218 000 personer, över 98 procent var mot privatiseringsplanerna. 

I Aten lyftes frågan till högsta domstolen, som förklarade att planerna på privatisering strider mot konstitutionens krav på att garantera medborgarnas hälsa och välfärd. Tidigare vattenprivatiseringar har lett till sämre utbud och stigande priser. I praktiken skulle privatisering innebära begränsad tillgång till vatten för stora delar av det grekiska folket, ansåg domstolen.

Trots de senaste årens åtstramningspolitik har statsskulden ökat – från 120 procent av BNP år 2010, till 179 procent (runt 315 miljarder euro, cirka 3 000 miljarder kronor) i dag. Ingenting tyder på att den kommer minska med de nuvarande metoderna. 

Grekland kan inte på egen hand finansiera återbetalningen av landets förfallna lån och obligationer. Det gör det svårt att låna upp pengar på marknaden. Anslutningen till euron gör att landet inte kan devalvera eller ställa in betalningar på sina lån. Därför återstår bara ett alternativ – att ta ytterligare lån från IMF och ECB.

Kravet att statsskulden ska betalas tillbaka är orealistiskt. Den står inte i rimlig proportion till framtida intäkter och ekonomins värdeproduktion. Privatiseringarna ger snabba intäkter och åtstramningarna minskar statens belåning, men på sikt försvagas landets produktionskapacitet och statens intäkter minskar. En nedbetalning av skulden blir därmed alltmer avlägsen.

Åtstramningarna motiveras med att skuldkrisen är folkets ansvar, men de som orsakade krisen var främst privata aktörer ur den ekonomiska eliten. Europeiska banker lånade ut pengar till banker, företag och rika hushåll till räntor över EU-genomsnittet. De var medvetna om riskerna med utlåningen, men litade på att bli undsatta av IMF i händelse av betalningssvårigheter. När krisen utbröt, överfördes ansvaret på landets befolkning. Den huvudsakligen privata skuldsättningen omvandlades till en statlig skuld. Bankerna räddades genom att kostnaderna fördes över på allmänheten.

Statsskulden har använts som hävstång för att driva igenom åtstramningar och ekonomiska omstruktureringar. Dessa åtgärder kommer inte att hjälpa Grekland att betala av sin skuld – och har aldrig varit avsedda att göra det. De är helt och hållet politiskt motiverade, ett uttryck för kapitalistklassens strävan efter att utöka sin makt och egendom. Denna strävan känner inga gränser. Den bestämmer det politiska beslutsfattandet inom EU. Därför kommer krisen enbart att fördjupas. För de europeiska folken innebär det ständigt större lidande. 

Det som krävs är en helt annan politik, där tillgångar och arbetskraft omfördelas för samhällsnyttiga, snarare än spekulativa, verksamheter. En sådan politik kan enbart utgå från den europeiska arbetarklassen.

Jonatan Fahlén

DEBATT

Om sexuella kränkningar i skolan

Jan Myrdal

2017-12-07

Metoo-rörelsens berättelser bör tas på allvar. Det som nu berättas från skolan om hur flickor kränks är ruggigt. Men för att dra några slutsatser bör det som redovisas ställas mot egna erfarenheterna från skoltiden. Det skriver Jan Myrdal.

DEBATT

Nils Funcke: Bokmässan stod inte pall

Nils Funcke

2017-12-01

Bokmässan stod inte pall. Genom att porta Nya Tider från att delta som utställare överger mässan den policy som under viss möda och noga överväganden drar gränsen för vilka som ska få hyra utställningsplats. Det skriver Nils Funcke.

DEBATT

Jan Myrdal: Två påpekanden apropå Metoo

Jan Myrdal

2017-11-28

Det många kvinnor nu berättar i reportage och med upprop rör inte något allmänt gatuvåld utan specifikt sådana sexualbrott från överordnade som står i särskild strid med den rättsuppfattning som under folklig kamp utformats i vår kultur och som vår svenska brottsbalk därmed i 6 kap, § 3 tar på stort allvar.

DEBATT

Angående recensionen av boken "Terroristen i Toulouse"

Ann Zetherlund

2017-11-21

Christer Lundgren skriver i sin recension av boken "Terroristen i Toulouse" av Alice Petrén i nr 10/17 bland annat att fransmännen dvs pieds noirs, fransmän/spanjorer födda i Algeriet tvingades lämna sina hem vid Algeriets självständighet 1962. De tvingades inte alls lämna Algeriet, men de kunde inte längre leva lyxliv på algeriernas bekostnad. Det skriver Ann Zetherlund.