logo

DEBATT

Hemmasittare är föräldrarnas ansvar

2017-04-05

Ena dagen läser vi att 1.700 elever inte går i skolan. Nästa dag är siffran 20.000 elever. Gruppen kallas hemmasittare och avser elever som, utan giltig anledning, är helt frånvarande från skolan minst tre till fyra veckor i rad. 
Hemmasittarna ska skiljas från skolk, då ofta barnet försöker dölja från föräldrarna att det inte går till skolan. I den första gruppen vet föräldrarna att barnet är hemma, men avsvär sig ansvaret att konsekvent se till att det är i skolan. 
Ansvaret läggs huvudsakligen på skolan och de sociala myndigheterna eftersom man resonerar att denna frånvaro kan kopplas till att barnet inte mår bra, vilket inte alls behöver innebära att samverkansarbetet mellan skola och sociala myndigheter, eller andra aktörer, brister. 
Per automatik tycks man tänka att eleven inte getts tillräckligt med stöd och att inte fått den hjälp den har rätt till.

Stöd tycks förstärka problemet
Min erfarenhet är att man snarare ger massor av stöd, vilket bara tycks förstärka problemet ytterligare eftersom man konstaterar att hemmasittarna blir fler för varje läsår. 
Skolverket menar till och med att antalet elever som är hemma hela läsår ökar. Är inte det tillräckligt bevis för att man är helt fel ute? Man ägnar sig alltså åt fokusförskjutande verksamhet och lägger ansvaret där det inte hör hemma, nämligen i skolan. Det är som om själva ansvarsbiten också har blivit ”hemmasittare”. 
Oavsett antal hemmasittare förkunnas fenomenet med en säkerhet som om det vore något att oroas över. Något som man från skolans sida måste utreda och åtgärda. Det man i stället kan behöva fundera över är om det över huvud taget kan finnas något som kan kallas ”hemmasittare” i skolan. Eller om det bara är ett uttryck för ytterligare en fokusförskjutande aktivitet i skolans värld? 
Att vara hemmasittare måste per definition vara en paradox. Man kan väl inte vara en hemmasittare i skolan lika lite som man kan vara en ”skolsittare” hemma. Vad vi ”vuxna” ständigt hittar på! 

En avvikelse som inte alls finns
På våren 2016 lyftes ämnet hemmasittare fram på en konferens där problemet belystes utifrån en mängd olika teoretiska och praktiska synvinklar. Skolpersonal fick ”träffa landets samlade expertis på området”. Vilket område? Vilken expertis? Man är väl inte expert bara för att man går med på och söker intressegöra och hantera en avvikelse som inte alls finns. 
Problemet med så kallade hemmasittare är snarare en konstruktion, ett uttryck för vuxen fåfänga och fokusförskjutning. Möjligen kan man här också tala om en oproffsig medberoendeproblematik eftersom det snarare tycks öka än minska. Om man således inte låter föräldrar och berörd elev ta ansvar för att den senare uteblir från sin undervisning, utan överlämnar det till skolpersonal att lösa genom olika underminerande åtgärder kan det vara fråga om ett medberoende. 
Ett medberoende som inte får blandas ihop med skolpersonalens pedagogiska och yrkesmässiga kompetens, en association som felaktigt får oss att tro att skolan missat sitt ansvar om eleven mår så pass dåligt så att den inte lyckas uppnå målen. 

Beteendet är helt oacceptabelt
Om man därför inte omedelbart konfronterar elev och föräldrar med att beteendet är helt oacceptabelt, så tydliggör det skolpersonalens vanmakt. Och då ska man tala om den vanmakten och inte intressegöra en avvikelse som inte finns eftersom det faktiskt är allmän obligatorisk skolplikt i Sverige. 
Har man glömt bort det privilegiet med därtill hörande elev- och föräldraansvar?! 
Har man inte det i ständigt fokus, som motiverande drivkraft, kommer detta fokusförskjutande fenomen bara accelerera nedåt i fortsatt negativ spiral. Det vill säga öka i omfattning, något vi redan ser tydliga bevis på. 

Förvärrar situationen ytterligare
Till och med Skolverket konstaterar alltså att antalet elever som är hemma hela läsår ökar. Det är ungefär lika många flickor som pojkar som är hemmasittare. Att tjänstvilligt därför bjuda på en massa ”nya” teoretiska och metodanpassade förhållningssätt, visavi en ofrånkomlig plikt som inskränkts till en avvikelse, förvirrar och förvärrar bara situationen ytterligare. Man kommer längre och längre bort från att med auktoritet tala om vad som faktiskt gäller med tanke på elevens närvaro och dennes skyldighet att leva upp till de skolplikt- och kunskapsmässiga förväntningar och krav som rättmätigt kan, och ska, ställas på honom eller henne i vetgirighetens namn. 
Att vara följsam och bjuda på att ta lite tillrättavisningar från skolpersonal är nog inget som föräldrar allmänt viker undan för med tanke på deras barns oemotståndliga behov att vilja lära, utvecklas och vara med sina skolkamrater under hela den obligatoriska skoldagen/tiden. 
Tveklöst kan man därför bara instämma i Horace Engdahls visdomsord att: ”Det finns ingenting så buffligt som bristande auktoritet”.
 

Thomas Silfving

DEBATT

De nordiska länderna, kärnvapenhotet och de pågående krigen

Jan Myrdal

2018-05-29

När jag talade i Degerfors inledde jag på förekommen anledning med att säga: ”Också på den kant som kan kallas vår finns sådana som liksom Henry Ford menar att ’History is bunk’. Alltså att det förflutna vore skräp och skit och utan intresse. Dels vill de inte inse att den lilla härskande klassen inte bara styrs av sina profitintressen utan därtill är ständigt splittrad - inte utgör en enda svart liten massa, dels innebär detta att vi på vår kant ständigt måste analysera dessa motsättningar och utnyttja dem i det arbetande folkets intresse. Så till exempel när det gäller akuta krigsfaror.” Det skriver Jan Myrdal.

DEBATT

En accelererande ojämlikhet

Hans Isaksson

2018-05-02

Huliganer mordbränner, skjuter varandra och kastar handgranater i tre större städer. Och angriper offentliga myndighets- och servicepersonal. Kriget är här. Det säger Kristersson och Åkesson i Riksdagen.

DEBATT

Hög tid att se kriget i Syrien för vad det egentligen är

2018-04-26

Kriget i Syrien har pågått i snart sju år efter den späda början i form av det så kallade upproret 2011. Sedan dess har hundratusentals dödats, miljoner drivits på flykt och ett av FN:s medlemsländer slitits sönder. Tiotusentals ton vapen har vräkts in i landet – och fortfarande är det många som inte ser vad detta krig är, utan klamrar sig fast vid föreställningen att det är ett krig (eventuellt en ”revolution”) ”mot diktatorn Assad”. Har de någon gång försökt tänka igenom varifrån dessa tiotusentals ton vapen kommer? Kan de inte känna igen ett imperialistiskt krig genom ställföreträdare när de ser det?

DEBATT

En hedersam begravning

Peo Österholm

2018-03-08

Den 27 november 2006 sköts den amerikanske stridspiloten Troy Gilbert ner några mil norr om Baghdad. Han hade från sitt flygplan skjutit ihjäl fiendesoldater och därmed räddat livet på några landsmän som befann sig i strid. Planet slog i marken. Hans kropp, illa tilltygad, togs om hand av fiendesoldater, rullades in i en matta och sedan var kroppen försvunnen.