logo

DEBATT

Hemmasittare är föräldrarnas ansvar

2017-04-05

Ena dagen läser vi att 1.700 elever inte går i skolan. Nästa dag är siffran 20.000 elever. Gruppen kallas hemmasittare och avser elever som, utan giltig anledning, är helt frånvarande från skolan minst tre till fyra veckor i rad. 
Hemmasittarna ska skiljas från skolk, då ofta barnet försöker dölja från föräldrarna att det inte går till skolan. I den första gruppen vet föräldrarna att barnet är hemma, men avsvär sig ansvaret att konsekvent se till att det är i skolan. 
Ansvaret läggs huvudsakligen på skolan och de sociala myndigheterna eftersom man resonerar att denna frånvaro kan kopplas till att barnet inte mår bra, vilket inte alls behöver innebära att samverkansarbetet mellan skola och sociala myndigheter, eller andra aktörer, brister. 
Per automatik tycks man tänka att eleven inte getts tillräckligt med stöd och att inte fått den hjälp den har rätt till.

Stöd tycks förstärka problemet
Min erfarenhet är att man snarare ger massor av stöd, vilket bara tycks förstärka problemet ytterligare eftersom man konstaterar att hemmasittarna blir fler för varje läsår. 
Skolverket menar till och med att antalet elever som är hemma hela läsår ökar. Är inte det tillräckligt bevis för att man är helt fel ute? Man ägnar sig alltså åt fokusförskjutande verksamhet och lägger ansvaret där det inte hör hemma, nämligen i skolan. Det är som om själva ansvarsbiten också har blivit ”hemmasittare”. 
Oavsett antal hemmasittare förkunnas fenomenet med en säkerhet som om det vore något att oroas över. Något som man från skolans sida måste utreda och åtgärda. Det man i stället kan behöva fundera över är om det över huvud taget kan finnas något som kan kallas ”hemmasittare” i skolan. Eller om det bara är ett uttryck för ytterligare en fokusförskjutande aktivitet i skolans värld? 
Att vara hemmasittare måste per definition vara en paradox. Man kan väl inte vara en hemmasittare i skolan lika lite som man kan vara en ”skolsittare” hemma. Vad vi ”vuxna” ständigt hittar på! 

En avvikelse som inte alls finns
På våren 2016 lyftes ämnet hemmasittare fram på en konferens där problemet belystes utifrån en mängd olika teoretiska och praktiska synvinklar. Skolpersonal fick ”träffa landets samlade expertis på området”. Vilket område? Vilken expertis? Man är väl inte expert bara för att man går med på och söker intressegöra och hantera en avvikelse som inte alls finns. 
Problemet med så kallade hemmasittare är snarare en konstruktion, ett uttryck för vuxen fåfänga och fokusförskjutning. Möjligen kan man här också tala om en oproffsig medberoendeproblematik eftersom det snarare tycks öka än minska. Om man således inte låter föräldrar och berörd elev ta ansvar för att den senare uteblir från sin undervisning, utan överlämnar det till skolpersonal att lösa genom olika underminerande åtgärder kan det vara fråga om ett medberoende. 
Ett medberoende som inte får blandas ihop med skolpersonalens pedagogiska och yrkesmässiga kompetens, en association som felaktigt får oss att tro att skolan missat sitt ansvar om eleven mår så pass dåligt så att den inte lyckas uppnå målen. 

Beteendet är helt oacceptabelt
Om man därför inte omedelbart konfronterar elev och föräldrar med att beteendet är helt oacceptabelt, så tydliggör det skolpersonalens vanmakt. Och då ska man tala om den vanmakten och inte intressegöra en avvikelse som inte finns eftersom det faktiskt är allmän obligatorisk skolplikt i Sverige. 
Har man glömt bort det privilegiet med därtill hörande elev- och föräldraansvar?! 
Har man inte det i ständigt fokus, som motiverande drivkraft, kommer detta fokusförskjutande fenomen bara accelerera nedåt i fortsatt negativ spiral. Det vill säga öka i omfattning, något vi redan ser tydliga bevis på. 

Förvärrar situationen ytterligare
Till och med Skolverket konstaterar alltså att antalet elever som är hemma hela läsår ökar. Det är ungefär lika många flickor som pojkar som är hemmasittare. Att tjänstvilligt därför bjuda på en massa ”nya” teoretiska och metodanpassade förhållningssätt, visavi en ofrånkomlig plikt som inskränkts till en avvikelse, förvirrar och förvärrar bara situationen ytterligare. Man kommer längre och längre bort från att med auktoritet tala om vad som faktiskt gäller med tanke på elevens närvaro och dennes skyldighet att leva upp till de skolplikt- och kunskapsmässiga förväntningar och krav som rättmätigt kan, och ska, ställas på honom eller henne i vetgirighetens namn. 
Att vara följsam och bjuda på att ta lite tillrättavisningar från skolpersonal är nog inget som föräldrar allmänt viker undan för med tanke på deras barns oemotståndliga behov att vilja lära, utvecklas och vara med sina skolkamrater under hela den obligatoriska skoldagen/tiden. 
Tveklöst kan man därför bara instämma i Horace Engdahls visdomsord att: ”Det finns ingenting så buffligt som bristande auktoritet”.
 

Thomas Silfving

DEBATT

John Pilger: Signal för kärnvapenkrig

John Pilger

2017-09-18

John Pilger erkänner i denna essä Nevil Shutes roman På stranden från 1957 som ett bortglömt mästerverk – en Hollywoodfilm baserades på den – och som en angelägen varning om hur nära vi är ett kärnvapenkrig 2017. 

DEBATT

Stoppa Aurora: Tyvärr har våra farhågor besannats!

Pelle Sunvisson

2017-09-15

Kampanjen Stoppa Aurora står inför sin kulmen – aktionshelgen i Göteborg. Även om vi inte lyckas hejda krigsövningen är kampanjen att betrakta som framgångsrik.

Den kanske största framgången är att vår kritik tack vare ett envetet arbete nått ut. Det handlar om i storleksordningen hundratusen utdelade flygblad, tiotusen samtal på stan, tusen inlägg i sociala medier, insändare och debattartiklar, hundra intervjuer och tio större evenemang. Det skriver Pelle Sunvisson.

DEBATT

Brasilien: En legal kupp...

Arthur Grandi Neto

2017-08-30

För ett år sedan bytte Brasilien president. Dilma Rousseff ersattes med sin vice, Michel Temer. Övergången har kallats en legal kupp. Landet har befunnit sig i kaos i nästan tre år, efter drygt tolv år av lovande framsteg. Hur kunde detta hända?

DEBATT

En del av USA:s inringning av Ryssland: Fast bas på norsk jord

Per-Gunnar Skotåm

2017-08-23

Per-Gunnar Skotåm från partiet Rødt i Norge anser att Ryssland har satt ned foten inför en västlig expansion mot landets gränser efter 1991. Här är hans analys av vad fast stationerade USA-trupper vid Værnes, Trondheims flygplats, innebär.