logo

DEBATT

Hemmasittare är föräldrarnas ansvar

2017-04-05

Ena dagen läser vi att 1.700 elever inte går i skolan. Nästa dag är siffran 20.000 elever. Gruppen kallas hemmasittare och avser elever som, utan giltig anledning, är helt frånvarande från skolan minst tre till fyra veckor i rad. 
Hemmasittarna ska skiljas från skolk, då ofta barnet försöker dölja från föräldrarna att det inte går till skolan. I den första gruppen vet föräldrarna att barnet är hemma, men avsvär sig ansvaret att konsekvent se till att det är i skolan. 
Ansvaret läggs huvudsakligen på skolan och de sociala myndigheterna eftersom man resonerar att denna frånvaro kan kopplas till att barnet inte mår bra, vilket inte alls behöver innebära att samverkansarbetet mellan skola och sociala myndigheter, eller andra aktörer, brister. 
Per automatik tycks man tänka att eleven inte getts tillräckligt med stöd och att inte fått den hjälp den har rätt till.

Stöd tycks förstärka problemet
Min erfarenhet är att man snarare ger massor av stöd, vilket bara tycks förstärka problemet ytterligare eftersom man konstaterar att hemmasittarna blir fler för varje läsår. 
Skolverket menar till och med att antalet elever som är hemma hela läsår ökar. Är inte det tillräckligt bevis för att man är helt fel ute? Man ägnar sig alltså åt fokusförskjutande verksamhet och lägger ansvaret där det inte hör hemma, nämligen i skolan. Det är som om själva ansvarsbiten också har blivit ”hemmasittare”. 
Oavsett antal hemmasittare förkunnas fenomenet med en säkerhet som om det vore något att oroas över. Något som man från skolans sida måste utreda och åtgärda. Det man i stället kan behöva fundera över är om det över huvud taget kan finnas något som kan kallas ”hemmasittare” i skolan. Eller om det bara är ett uttryck för ytterligare en fokusförskjutande aktivitet i skolans värld? 
Att vara hemmasittare måste per definition vara en paradox. Man kan väl inte vara en hemmasittare i skolan lika lite som man kan vara en ”skolsittare” hemma. Vad vi ”vuxna” ständigt hittar på! 

En avvikelse som inte alls finns
På våren 2016 lyftes ämnet hemmasittare fram på en konferens där problemet belystes utifrån en mängd olika teoretiska och praktiska synvinklar. Skolpersonal fick ”träffa landets samlade expertis på området”. Vilket område? Vilken expertis? Man är väl inte expert bara för att man går med på och söker intressegöra och hantera en avvikelse som inte alls finns. 
Problemet med så kallade hemmasittare är snarare en konstruktion, ett uttryck för vuxen fåfänga och fokusförskjutning. Möjligen kan man här också tala om en oproffsig medberoendeproblematik eftersom det snarare tycks öka än minska. Om man således inte låter föräldrar och berörd elev ta ansvar för att den senare uteblir från sin undervisning, utan överlämnar det till skolpersonal att lösa genom olika underminerande åtgärder kan det vara fråga om ett medberoende. 
Ett medberoende som inte får blandas ihop med skolpersonalens pedagogiska och yrkesmässiga kompetens, en association som felaktigt får oss att tro att skolan missat sitt ansvar om eleven mår så pass dåligt så att den inte lyckas uppnå målen. 

Beteendet är helt oacceptabelt
Om man därför inte omedelbart konfronterar elev och föräldrar med att beteendet är helt oacceptabelt, så tydliggör det skolpersonalens vanmakt. Och då ska man tala om den vanmakten och inte intressegöra en avvikelse som inte finns eftersom det faktiskt är allmän obligatorisk skolplikt i Sverige. 
Har man glömt bort det privilegiet med därtill hörande elev- och föräldraansvar?! 
Har man inte det i ständigt fokus, som motiverande drivkraft, kommer detta fokusförskjutande fenomen bara accelerera nedåt i fortsatt negativ spiral. Det vill säga öka i omfattning, något vi redan ser tydliga bevis på. 

Förvärrar situationen ytterligare
Till och med Skolverket konstaterar alltså att antalet elever som är hemma hela läsår ökar. Det är ungefär lika många flickor som pojkar som är hemmasittare. Att tjänstvilligt därför bjuda på en massa ”nya” teoretiska och metodanpassade förhållningssätt, visavi en ofrånkomlig plikt som inskränkts till en avvikelse, förvirrar och förvärrar bara situationen ytterligare. Man kommer längre och längre bort från att med auktoritet tala om vad som faktiskt gäller med tanke på elevens närvaro och dennes skyldighet att leva upp till de skolplikt- och kunskapsmässiga förväntningar och krav som rättmätigt kan, och ska, ställas på honom eller henne i vetgirighetens namn. 
Att vara följsam och bjuda på att ta lite tillrättavisningar från skolpersonal är nog inget som föräldrar allmänt viker undan för med tanke på deras barns oemotståndliga behov att vilja lära, utvecklas och vara med sina skolkamrater under hela den obligatoriska skoldagen/tiden. 
Tveklöst kan man därför bara instämma i Horace Engdahls visdomsord att: ”Det finns ingenting så buffligt som bristande auktoritet”.
 

Thomas Silfving

DEBATT

Tolv år av dimridåer och halvsanningar

Lars-Gunnar Liljestrand

Utredningen Sverige i Afghanistan 2002–2014 presenterades av ensamutredaren Tone Tingsgård den 2 mars på Utrikesdepartementet. Resultaten av tolv års krig med svenskt deltagande under Natos ledning är förödande. På de flesta områden har det blivit sämre. 

DEBATT

Intressant men märklig och väsentligen oriktig

Anders Romelsjö

Pierre Gillys diskussion är intressant – men märklig och väsentligen oriktig. Låt mig bara uppehålla sig vid de två exemplen han anger, skriver Anders Romelsjö.

DEBATT

Propagandakritik som propaganda

Pierre Gilly

Tim Andersons bok, “Det smutsiga kriget mot Syrien”, som Jan Bergsten anmält på den här sidan tycks vara ett annat exempel på hur propagandakritik kan används som propaganda. Det är väl belagt att ett antal stater, däribland USA, blandat sig i det Syriska inbördeskriget.