logo

REPORTAGE

Hjärnspöken - ryska hot mot Sverige

2018-01-19

Intervju med Mattias Göransson:

HJÄRNSPÖKEN - Ryska hot mot Sverige

Vi träffas i lobbyn till Göranssons hotell på Östermalm. Han är i Stockholm för att prata med ännu en pensionerad militär. Sen han 2016 skrev ett långt reportage om det osakliga och farliga utmålandet av Ryssland som fiende är de många som hört av sig. Flera av dem finns med i den nya boken Björnen kommer!.
 
Bokens tes är djärv. Samtliga de ryska hot mot Sverige som fått uppmärksamhet i svenska medier och i den svenska politiska debatten är resultat av hjärnspöken. De är med Göranssons egna ord ”kollektiva vanföreställningar”. Styrkan i den typen av grupptänkande har han mött tidigare – det var Göransson som avslutade det grävjobb om Tomas Quick som Hannes Råstam inlett.

För Göransson var det tydligt att den lilla grupp som utrett Quick (idag Sture Bergwall) drabbats av en kollektiv vanföreställning. De var övertygade om Quicks skuld och tog till allt mer fantasifulla metoder för att få bevisen att passa deras slutsats. Utredningen hängdes upp på mycket vaga tekniska bevis och när de ett efter ett föll förklarades de oviktiga.

När Försvarsmakten 2014 rapporterade om en främmande ubåt i Stockholms skärgård ringde något därför mycket välbekant. En mängd osäkra observationer hölls samman av ett foto, en observation, ett sensorutslag och ett bottenspår. Fotot var inte taget där det sagts, observationen innehöll flera frågetecken, sensorutslaget var ett misstag och bottenspåret kom inte från en ubåt. En senare siktad ubåt var bevisligen arbetsbåten Time Bandit.

- Just vanföreställningar vad gäller ubåtar är så vanligt förekommande att de fått en egen beteckning: periscopitis eller periskopsjuka. Den svenska periskopsjukan är förhållandevis unik, eftersom den omfattar så många människor under så lång tid.

Menar du att det råder periskopsjuka i Sverige nu?
- Den kommer uppenbarligen i vågor. 300 personer rapporterade misstänkta fenomen kring Kanholmsfjärden under ubåtsjakten 2014.

Återfallet ser Göransson trots allt inte som förvånande. I arbetet med Björnen kommer! har han gått igenom alla liknande, svenska fall sen Andra världskrigets slut. När Ryssland eller Sovjetunionen beter sig aggressivt ökar rädslan också i Sverige. 2014 hade Ryssland nyligen annekterat Krim och väpnade strider blossat upp i östra Ukraina.

När Sovjetunionen i efterdyningarna av andra världskriget ockuperade Östeuropa var rädslan än större och vanföreställningarna fler. I Sverige observerades våren 1946 ett ljusfenomen som tolkades som raketer – ett vapen som då var i den tekniska utvecklingens yttersta framkant. Observationerna återgavs i pressen och snart inkom rapporter från hela landet. Av sammanlagt 997 raketincidenter beskrevs nästan 100 som direkta nedslag. Inget av dem kunde efter utredning styrkas med teknisk bevisning.

80-talets motsvarighet till 40-talets spökraketer var polska tavelförsäljare. Fattiga polacker utgav sig för att vara konststuderande och sålde genom ihärdig dörrknackning tavlor de i själva verket köpt in från Asien. Bland de hem som fick påhälsning fanns flera stridspiloter. Misstanken att tavelförsäljarna var spioner från Sovjet med uppdrag att kartlägga – och vid anfalla eliminera – för svenskt flygvapen avgörande personer var född. Vid en rundringning visade det sig att knappt hälften av piloterna fått besök av en tavelförsäljare.

Trots intensivt spaningsarbete hittade Säpo aldrig några bevis för att tavelförsäljarna var annat än just polska medborgare i Sverige för att tjäna svarta pengar på nasande. Statistiken visade sig däremot säga något helt annat än vad som först påståtts. En stor undersökning av SCB visade nämligen att piloterna var underrepresenterade. Bland vanliga svenskar hade sex av tio fått besök av tavelförsäljarna.

- Alla de gamla militärerna, även de vettiga, som jag har intervjuat i boken har trott på tavelförsäljarna. Jag har haft det nästan som ett partytrick att i slutet av intervjuerna fråga om det.

En servitris kommer med mer kaffe. Vi har pratat en halvtimme redan. Så här långt har samtalet mest kretsat kring det som boken tar upp. En av bokens få svagheter är att den bara är granskande. Den saknar en tydlig framtidsvision, så jag frågar om det. Hur ska vi kunna undvika att samma sak händer igen?

- Det är tydligt att det i princip är otänkbart att en militär organisation ska husera en djävulens advokat. Den enda lösningen är att det finns en fungerande granskningsmakt: politikerna och medierna måste ta sina roller på allvar. 

Han stannar upp ett ögonblick och Evas kamera smattrar i ett försök att fånga det där lågmälda uttrycket som trots förmågan till skarp kritik karaktäriserar hans person.

- Jämför det militära klustret med andra jämförbar enheter, sjukvårdsindustrin eller transportnäringen. Kan du då komma på något annat kluster som har haft fel så många gånger? Som visat sig ha sagt saker som inte stämmer, förstorat hotbilder eller spridit rent falska uppgifter? Ibland för att man inte vetat bättre, men några gånger mot bättre vetande. Just det här klustret borde vi vara mer källkritiska mot än andra. Det kan man, tycker jag, ändå objektivt slå fast med tanke på deras historia. Sen tittar vi då på vilka vi är källkritiska emot. Jag menar att det är dem vi är minst källkritiska emot. Vi tar deras ord för sanning. Det är en paradox. En paradox som är jävligt tråkig.

Under den period Göransson studerat har socialdemokraterna varit det främsta statsbärande partiet. Deras förhållande till det Göransson kallar det militära klustret eller pansartriangeln är därför särskilt intressant. Erlander, Palme och Carlsson stod ju med varierande framgång emot trycket i vanföreställningarna. Men trots att Göransson beskriver deras misslyckanden är han inte beredd att döma ut dem. 

- Då var man ändå något av en lärande organisation. Det var svårt, men de hade i alla fall ambitionen att vara en motmakt. Deras ambition var aldrig att släppa militären fri. Deras ambition var alltid att granska och ifrågasätta. Den ambitionen känner jag är helt väck nu. Idag är det ett så brett konsensus att till och med MP som ska vara ett fredsparti har kastat allt överbord. Det gäller även V. Det finns en debatt om hur mycket man ska öka anslagen. Men ingen ifrågasätter den helt stolliga ubåtsjakten 2014.

- Också bland journalister finns det en bred tradition av att tappa huvudet i det här ämnet. Svårigheten är så klart hemlighetsmakeriet. Man har bara det militären rapporterar. I stället för att söka andra röster skriver man vad de påstår. Under arbetet med boken visade det sig inte alls vara svårt att hitta andra människor, framför allt civila experter som kan kommentera exempelvis bottenspår. En av de bästa i världen finns i Sverige.

Han drar fingret längs lusekoftans krage. Utanför fönstret har det hunnit bli så ljust som det blir en dag i december.

- Vad gäller drönare och den påstådda incidenten vid Utö så får man väl fundera. Har de haft rätt tidigare? Vad kan det vara? De har sett något i luften. För mig var det ingen långsökt tanke att ringa en ornitolog. Då visar det sig att han har tänkt samma sak. Det är klart att det var örnar. Det fanns tio häckande par på Utö. Så börjar han prata om hur örnar beter sig, att de lika gärna flyger på natten och att de när de blir störda sticker upp och lägger sig på tusen meter och spanar. Alltså exakt det som rapporterats. Det var inte rocket science. Det handlar om inställning som journalist. Man måste ha inställningen att faktauppgifter ska granskas.

Göransson ska iväg med ett tåg till Göteborg och före det ska vi hinna med en fotografering. Så även om det finns mycket mer att prata om vill jag fråga om det där som många FIB/K-läsare antagligen undrar.

Hur var det med ubåtarna från Nato egentligen?
Natokonspirationen bygger på samma dåliga bevisning som Försvarsmaktens egen analys, i vissa fall ännu sämre. Det finns några komponenter som den kretsar kring. Den första är Kvimans uppgifter.

Sven Olof Kviman var en av befälhavarna vid ubåtsjakten i Hårsfjärden 1982. Bland annat hade han ansvar för något som kallades minlinjen. Det var en då helt ny utrustning. Under jakten gav den utslag femton gånger och ett antal minor sprängdes. Eftersom de inte gav något resultat och kunde vara potentiellt farliga förbjöds sprängningar nattetid. Så var det alla nätter utom en. Natten efter det gav minlinjen utslag och Kviman begärde tillstånd att spränga. Det fick han inte. Från det har han dragit slutsatsen att han tvingades släppa ut en ubåt för att undvika en diplomatisk kris.

- Det var en sak jag fick veta igår. Det är känt att minorna indikerade fel vid ett antal tillfällen. Nu fick jag tidigare hemlig statistik. De indikerade 29 gånger bara där Kviman fanns. 14 av de 29 gångerna var efter att ubåtsjakten var avbruten. Därmed är det fullständigt vetenskapligt bevisat att det var ett materialfel.

Det är sällan det dyker upp nya uppgifter i en 35 år gammal fråga. I samtalets sluttamp bjuder Göransson plötsligt på två sådana.

- Dessutom fick jag igår veta vad den här granaten som Borgnäs och Tunander har hängt upp sig på var för något…

Ola Tunander är professor vid fredsforskningsinstitutet PRIO och Lars Borgnäs är journalist. De är de främsta företrädarna för slutsatsen att Sveriges vatten kränktes av ubåtar från natoländer. En del av deras slutsats bygger på uppgifter om en transponder av natomodell som ska ha hittats i Hårsfjärden.

- Vad det var ska jag tyvärr sitta på tills jag ska skriva om det här nästa gång, men så mycket kan jag säga att det inte var en Natotransponder.


Teckna en prenumeration här

Pelle Sunvisson

REPORTAGE

Striden i Göteborgs hamn – Det nya hotet mot fackföreningsrörelsen

Mårten Färlin

2018-01-17

Den svenska fackföreningsrörelsen vilar tungt på ett starkt bärande ben: hotet om strejk. Men vad händer om det benet amputeras? Regeringens ambition att begränsa strejkrätten väcker frågor som kan få grundvalarna för den fackliga rörelsen att skaka – allt för att klämma åt några hamnarbetare på västkusten.

Kvällens TV-program Uppdrag Granskning tar upp konflikten. Därför kan du redan nu läsa FiB/K:s reportage, som publiceras i morgondagens utgivning av årets första nummer.

REPORTAGE

Mellan den traditionella vägen och den industriella gränslösheten

Becky Garcia Acuna

2018-01-09

Tre och en timmes bilfärd utanför Guadalajara, huvudstaden i den mexikanska delstaten Jalisco, ligger Zapotitlán de Vadillo. Becky García Acuña, skribent, och Maj Lindström, fotograf med fjorton år i Guadalajara, var på plats i Zapotitlán de Vadillo för att berätta hur de små producenterna av den traditionella, handgjorda spritdrycken mescal pressas av de stora producenternas starka organisationer. Hur de stora vill befästa sin kommersiella makt på de smås bekostnad.

REPORTAGE

Myller av liv i ett slumrande brukssamhälle

Agnes Käll

2017-12-15

En lördagskväll i den sörmländska bruksorten Hälleforsnäs visas Metropolitans uppsättning av Trollflöjten på bio. Operalivekonceptet, som förvandlar Folkets hus till en scen i föreställningen, drar fullt hus nästan varje gång. Hur kommer det sig att den folkliga kulturen har överlevt förlusten av det bruk som tjänade samhället i över trehundra år? En önskan att fånga ”bruksandan” slutar i en mindre odyssé när Agnes Käll och Eva Wernlid utforskar lokalsamhället.