logo

DEBATT

Hur lönsam kommer tyckarrollen vara i framtiden?

2017-07-28

I och med realsocialismens kollaps var vänstern inte längre bunden till ett dysfunktionellt och förtryckande system, utan hade möjlighet att utforma nya, antiauktoritära visioner för en framtid som på många sätt såg ganska ljus ut; ungefär samtidigt som muren föll också apartheid, en triumf för vänsterns stora samvetsprojekt under 80-talet, och i Europa fanns alla möjligheter att mobilisera ett brett, folkligt motstånd mot krisårens nyliberala nedskärningar.

Men vänstern var vilsen och splittrad, och slets mellan trenderna på idéernas marknad. Anti-rasismen var det hetaste under det tidiga nittiotalets nazistvåg, anti-globalisering kring sekelskiftets toppmötesprotester, anti-imperialismen vid Irakkrigets utbrott, anti-övervakning vid tiden för Pirate Bay-rättegången, anti-bankirer efter den senaste finanskrisen och så tillbaks till anti-rasism när SD kom in i riksdagen.

Mycket “anti” har det blivit, och det bjuder förstås in till reaktionär raljans, “ni är bara emot allt, törs ni inte stå för något” och så vidare. Men det är bara naturligt att en rörelse som solidariserar och identifierar sig med underheten i första hand är motståndare till saker och ting. Det mesta som händer politiskt initieras, stöds eller drivs ju av överheten, de som sitter på den ekonomiska och politiska makten.

Sedan demokratins genombrott och välfärdens utbyggnad har vänsterns största problem varit att identifiera dessa motpoler, underhet och överhet. På 1800-talet, när den socialistiska vänstern samlades till kamp, pågick utsugningen inför öppen ridå på gator och fabriker. Överheten utgjordes av ett fåtal mäktiga män i cylinderhatt som skodde sig på den enorma underhetens dagliga och synliga lidanden i kolgruvor, fabriker och brödköer.

Idag har arbetarklassen det ganska bra ställt relativt sett, och har så haft i mannaminne. Därmed har arbetarklassen blivit allt mer konservativ, och allt mindre attraherad av den radikala vänsterns ambitioner. Vänstern måste därför söka sig sin underhet bland de grupper som på olika sätt marginaliserats från det samhälle arbetaren är så nöjd med: homosexuella, invandrare, muslimer, kvinnor, transpersoner, handikappade, narkomaner, fångar och så vidare.

Gemensamt för dessa grupper är att de egentligen inte har något gemensamt, förutom den grupp de marginaliserats ifrån: majoriteten, gärna utpekad som den “vite heterosexuelle cis-mannen”. Men saken var förstås inte riktigt så enkel. För en homosexuell utgör kvinnor och invandrade muslimska heteromän delar av den majoritet de marginaliseras från, för en transperson ingår även homosexuella i den exkluderande majoriteten, för en funktionsnedsatt alla som har kroppens funktioner i behåll och så vidare.

Intersektionalismen var ett försök att reda ut denna härva av marginalisering och förtryck. Idén var att man som medveten vänsterperson allra ödmjukast skulle begrunda sina privilegier i mötet med andra exkluderade grupper: en transperson skulle till exempel visa hänsyn till funktionsnedsatta utifrån sin egen roll som funktionell och så vidare. Men i praktiken ledde detta till ett evinnerligt käbbel, inte sällan inför öppen ridå på sociala media, med ett hat som tidvis överträffade det man riktade mot sina faktiska motståndare. 

Rent maktpolitiskt brottades intersektionalismen med sin interna logik, som innebar att de grupper som fick mest utrymme var de mest marginaliserade, och i regel de minsta. De frågor som betonades blev i hög grad sådana som berörde en försvinnande liten minoritet, som könsneutrala toaletter och pronomen.  I teorin utgör visserligen intersektionalismen en grogrund för en stabil majoritet, då de flesta tillhör en marginaliserad grupp på ett eller annat sätt: kvinna, utländsk, homosexuell, av annan religion. Till och med jag, som vit, medelålders heterosexuell cis-man, har min intersektionella roll som ekonomisk underklass. Ur varje enskild grupps subjektiva perspektiv ställs emellertid deras frågor hela tiden på undantag till förmån för frågor som rör andra medlemmar av regnbågskoalitionen. 

Att intersektionalismen under första halvan av 10-talet fick så stort utrymme i debatten var inte för att den var en framgångsrik strategi rent politiskt. Dess framgång var rent klickonomisk, förkroppsligad i den gestalt som på många sätt var arvtagare till 00-talets dokusåpastjärnor: det twitterbaserade tyckaren.

Denna tyckare hade en tydlig nyvänsterprofil, gärna grundad i sin egen identitet; homosexuell, trans-kön, rasifierad och så vidare. Hen twittrade, bloggade och skrev gärna krönikor som utmanade “normen”, en norm som inte var föränderlig över tid eller sammanhang, utan förblev en vit, heterosexuell medelklassman. En evig monolit som representerade det samhälle tyckaren växt upp i under 80- och 90-talet, ofta någon håla på landet.

Sommaren 2015 nådde normkritiken sin peak, när generalsekreteraren i Svensk Biblioteksförening försökte spela det normkritiska kortet under en diskussion om rån, mobbning och misshandel på förortsbibliotek, genom att påtala en förtryckande “tysthetsnorm”. Det ledde till ett gatlopp på Twitter från både vänster och höger, och hans rop på hjälp klingade ohörda även hos den intellektuella vänster som han inspirerades av. De som ägnade sig åt normkritik var ju framförallt intellektuella. Läsare som vill läsa sina böcker i tystnad. Många av dem hade egna erfarenheter från en uppväxt som mobbad boktönt, med biblioteket som en fristad undan glåpord och skalpgnuggningar. 

Andra kanske insåg hur denna ryggradslösa normkritik framförallt drabbade en av de svagaste grupperna i samhället: intellektuella nördar i förorten, som redan saknade läsro i ett trångbott hem och i en stökig klass. Men förhoppningsvis insåg också en växande grupp hur själva tanken på att landets bibliotek ska vara någon slags allmän “mötesplats” i själva verket är värsta sortens kapitalism i sin allra lömskaste form. Istället för att fullgöra sin funktion som läsesal och lånebank för litteratur, ska man bredda sig och försöka attrahera en större publik för att motivera sin existens. Om spektaklet sedan stöter bort de ursprungliga kunderna, så mycket bättre: boknördarna får väl köpa sina jävla böcker som alla andra! Varför ska deras föredragna kultur ges företräde framför World of Warcraft eller hårdporr? Produkt som produkt liksom.

Det här är bara ett av flera områden där intersektionalismen lever i en fullständig symbios med en kapitalism som praktiserar den mest förödande normkritik. Redan Marx och Engels noterade ju i “Det kommunistiska manifestet” hur “allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras”. Få inom den normkritiska vänstern var emellertid beredda att erkänna kapitalismens enorma bidrag inom normkritikens område. Tvärtom ville man hellre sätta likhetstecken mellan kapitalism och reaktionära uttryck som rasism, sexism och homofobi, i regel utan att ange några som helst belägg.  

Men kapitalismen förstås likgiltig till faktorer som kön, ras och sexualitet. Däremot är kapitalismen en svuren motståndare till alla identiteter som inte befrämjar konsumtion, och alla strukturer som står i vägen för produktion. För att ta några exempel på de frågor som engagerar dagens vänstern: Kvinnans frigörelse är framförallt en effekt av hennes inträde i produktionen, men innebär också att hon ökar sin konsumtion. När homosexuella frigör sig så kan identiteten stärkas med lämplig konsumtion. Migrationen från fattiga länder i syd till rika i norr innebär att konsumtion och produktion ökar, samtidigt som välfärden pressas så att privata alternativ blir allt mer attraktiva för medelklassen.  

Symbiosen mellan kapitalism och intersektionalism fulländades i den intersektionella vänsterns praktik, där man framförallt arbetade med konsumentmakt och att inskränka arbetsrätten: varor ska bojkottas, personer ska ha sparken. Perfekt för en kapitalism vars självbild bygger på att marknadens rationella aktörer “röstar med plånboken” även moraliskt. För att inte tala om en anställningstrygghet som inte sträcker sig längre än till nästa twitterdrev. 

De konkreta kraven på kapitalismen sträckte sig sällan bortom fler konsumtionsvaror: hudfärgade plåster för rasifierade, veganska alternativ på skolbespisningen, tv-serier med transpersoner i huvudrollerna och så vidare. Krav kapitalismen mer än gärna tillmötesgår så fort plånbokens röst ljuder tillräckligt stark.

Twittertyckaren var alltså intersektionalismens främsta megafon, dels på grund av att intersektionalismens härva av förtryck var en så användbar verktygslåda för åsiktsproduktion, men också tack vare att intersektionalistiskt innehåll fick så bred spridning. Inledningsvis spreds twittertyckarens alster i första hand av tyckarens sympatisörer (“X skriver bra om Y”). Men riktigt viral blev hen först när alstren hat-spreds av motståndare, på Flashback och i ilskna Facebook-länkningar. En process som blev så förutsägbar att digitala entreprenörer började exploatera den, med fejk-sidor som “Storkens Nyheter”, som rapporterade falska nyheter om att Gudrun Schyman vill förbjuda skägg, och “Vindögat”, som publicerade falska krönikor av påhittade radikalfeminister som argumenterade för att undernära spädbarn av manligt kön i jämställdhetens namn.

Hatspridningen skedde nästan uteslutande från vänster till höger, då vänstern hade lärt sig att inte sprida sina motståndare överhuvudtaget. Att tillrättavisa folk som delar material från ej godkända källor är en typisk vänstertaktik. En framgångsrik taktik så länge vänstern dominerade de forum som var godkända att diskutera och sprida: kultursidor, radio, TV och så vidare. 

Den lite förnämare högern hade sina dyngspridare, främst på ledarsidorna, medan den radikala högern nästan uteslutande förekom på forum som man inte sprider alls i bättre sällskap. Högertyckarna tyckte förstås att detta var orättvist, och gav ofta uttryck för det i sina krönikor: dels att vänsterns dominans inom kultursfären var så förkrossande, men också att de kom undan med sådant som skulle leda till inofficiellt publiceringsförbud och åtal om motsvarande sades från andra hållet, en retorisk figur som vi kan kalla för “byt ut mot”-greppet. Och det måste förstås varit surt att hänvisas till förnumstiga och skäggmumlande ledarkrönikor medan vänstern kunde trycka plattan i botten hela vägen in i det revolutionära kaklet i radions sommarprogram.

Men politiskt var det inte till vänsterns fördel att hela tiden förknippas med klickjagande provokationer. För även om “vänstern” i bredare bemärkelse till större delen fortfarande utgörs av fackarbetande tråkmånsar, så var det klickhororna som lästes, eftersom de var just klickhoror. Detta skapade och spred en bild av vänstern som blåhåriga bråkmakare med nosring och diagnos. Det som var lönsamt för enskilda tyckare var helt enkelt inte gynnsamt för deras politiska grupp.

Frågan är hur lönsam tyckarrollen kommer vara i framtiden. Lite pengar finns förstås kvar att klämma ur delar av den kultursfär som vänstern dominerar. I och med internets utveckling sinar dessa källor snabbt, och inom en snar framtid kommer den enda lönen för ens twittermöda vara det rena erkännandet. Erkännandet är förstås sin egen belöning i klickonomin. I politiska frågor följs det emellertid av en lång svans med förolämpningar och dödshot, samtidigt som den materiella basen är fortsatt relevant även för åsiktsproduktion. Anders Lindberg och Ivar Arpi producerar ju inte sina texter för sakens eller sitt höga nöjes skull, utan för att de får betalt. Detsamma gäller i olika mån mindre framgångsrika tyckare, hela vägen ned till den frilansade ETC-krönikören. 

När jag var som mest i ropet efter utgivningen av “Recension” gjorde jag ett allvarligt försök att försörja mig som frilansskribent. Försöket varade några månader och min sammanlagda frilansinkomst landade under tiotusen spänn, fördelat på en artikel för Darling och två kortare texter åt Expressen. Redan på sommaren 02 var jag tillbaks i vården, en värdefull erfarenhet rikare; nämligen att frilansskribentens tillvaro är fattig, hård, och minst av allt “fri”. 

Varje dag måste redaktörer förföljas och förföras för att ens få möjlighet att skriva en text, som sedan kommer höra till det sämsta man skrivit. Frilanstexten skrivs ju alltid i spekulativt syfte, där den drivande frågan inte blir “är detta bra?”, eller ens “kommer detta locka läsare?”, utan “kommer redaktören tro att detta lockar läsare?”. 

Problemet är alltså gammalt och har sin grund i rollens prestige. Betydligt fler vill skriva än spalterna har plats för, vilket innebär kronisk uppdragsbrist och lönedumpning. Idag har frilansarens tillvaro blivit ännu fattigare och hårdare. Digitaliseringen har inneburit ett kraftigt ras i tidningarnas inkomster, på grund av minskade inkomster från både kunder och annonsörer. Dagens frilansskribent har därför sämre betalt, färre tillgängliga uppdrag och ännu mindre hopp om att få en fast anställning. Yrket har till stor del prekarierats. 

Ändå fortsätter folk att flockas till yrket. Pengar och arbetsvillkor är uppenbarligen inte allt. Den rena uppmärksamheten är en nästan lika stark drivkraft, som gör skribentens fattiga och otrygga tillvaro fortsatt attraktiv. Många skriver gärna klickvänliga krönikor på Nyheter24 med chansen att stärka varumärket som enda betalning. Det kulturella arbetet reduceras till en ständigt pågående marknadsföringskampanj, där inkomsten ständigt hägrar bakom nästa krön. Varje framträdande blir en audition, i hopp om att till sist få de enorma mängder uppmärksamhet som krävs för att generera profit.

Minns ni 2012 års främsta svenska nätfenomen Hanna Widerstedt? Hon var årets mest googlade svensk, som skapade enorm uppmärksamhet med sina primitiva trollningsfilmer på Youtube. Hon verkar ha tagit bort sin mest sedda film, en attack på den svenska mannen, men hennes mest sedda egna klipp som ännu finns uppe har 288 000 visningar. En Youtube-video med reklam genererar ungefär en dollar för 1000 visningar. En av hennes mest framgångsrika filmer hade med andra ord ett direkt marknadsvärde kring 288 dollar. 

Hanna Widerstedt är inte den enda som haft svårt att omsätta sin internetpopularitet i större inkomster. Avpixlat har länge hört till landets mest populära sidor, men de gör fortfarande mest reklam för sig själva. Få vill annonsera på Avpixlat och liknande sidor, framförallt på grund av deras rent politiska innehåll. Men även i en framtid där Avpixlats generella världsbild vore mainstream blir det svårt att sälja annonsutrymme bredvid foton av våldtäktsmän.

Detta problem gäller alla försök att söka uppmärksamhet bortom den sociala acceptansens gränser. Två av 00-talets mest framgångsrika underhållnings-fenomen var TV-serien “Jackass” och gratistidningen “Vice”. Båda byggde på störigt, äckligt och kontroversiellt innehåll. Jackass-konceptet var att teamet utsatte sig själva och varandra för farliga och äckliga spratt och stunts av olika slag, medan Vice-upplägget var cyniskt skrivna texter, ofta med politiskt inkorrekt vinkel eller innehåll. 

Idag är Vice en politiskt korrekt tidning i mängden, medan dagens efterföljare till “Jackass” kallar sina spratt för “sociala experiment”, för att gömma sig bakom ett socialt engagemang. Man skulle kunna tolka detta som att människor helt enkelt tröttnat på äckel och cynism. En annan tolkning är att det beror på att dagens innehåll är gratis, vilket lämnar skaparen helt i annonsörernas inskränkta våld. Då duger det inte att äckla sina tittare och provocera sina läsare. 

En tredje tolkning handlar om de sociala mediernas struktur, och hur den styr våra beteenden. Det har uppstått en viral logik som innebär att det stora flertalet inte bara delar saker de helt enkelt tycker är kul, tankeväckande och intressant - det som delas ska även vara socialt acceptabelt.

Här finns en intressant spänning mellan den sociala acceptansens krav och kontrovers som ett medel att nå spridning genom att initiera samtal. För konventionellt innehåll innebär att ingen kommenterar, och att materialet inte lyfter i flödet.  Men alldeles för kontroversiellt betyder att ingen vågar dela och sprida, utom i avståndstagande syfte, eller för att man vill “lyfta frågan” och “skapa debatt”, som fortfarande är en godtagbar ursäkt. Det kontroversiella materialet måste hanteras med ett uppblåst allvar för att stimulera till debatt. Vad vi har är två separata men besläktade processer, som leder till olika resultat: utslätad underhållning och politiska borderline-utspel. Den ena processen utmynnar i viralsidor som Lajkat och Nyheter24, den andra i partier som Sverigedemokraterna och Feministiskt initiativ. 

Länk till Johannes Nilssons bok Tyckonom

Johannes Nilsson

DEBATT

John Pilger: “Faller Venezuela, faller mänskligheten”

Dick Emanuelsson

2017-08-16

Den legendariske australienske reportern och dokumentärfilmaren John Pilger karaktäriserar i en intervju till den latinamerikanska TV-kanalen Telesur, med anledning av att Donald Trump ”inte utesluter en militär lösning mot Venezuela”, som ett ”oansvarigt” men ett ”typiskt” agerande för USA-presidenter. Det skiver Dick Emanuelsson.

DEBATT

Segern i Mosul – vem är segraren?

Sigyn Meder

2017-08-08

Efter nio månaders strider i Mosul har IS besegrats, förklarade Iraks premiärminister Haider al-Abadi den 9 juli. Några dagar senare firades segern med militärparader i Bagdad. Men Mosul är ödelagt och dess befolkning fördriven. Minst 40 000 civila uppges ha dödats. Vem är egentligen segraren? Det skriver Sigyn Meder.

DEBATT

Sopstrejken ett försök att rädda ackorden och lokala lönesystem

Martin Viredius

2017-08-07

När sopstrejken i Stockholm började klinga av har vi förmodligen kommit till en slutpunkt på en närmare 30 år lång process. Den handlar om renhållningsarbetarnas rätt att kräva ackordslöner, men också om konfliktmetoder, offentlig upphandling och effekterna av rikstäckande kollektivavtal. Det skriver Martin Viredius, tidigare vu-ledamot i Transport och fd redaktör för Transportarbetaren.

DEBATT

Socialismens ekonomiska och sociala system

Ulf Modin

2017-08-03

Socialismen blir negationens negation av den nyliberala finanskapitalismen. Möjligheten att införa ett socialistiskt system är emellertid begränsad till de gamla liberala industriländerna i Europa och möjligen också i Förenta staterna. Det skriver Ulf Modin.