logo

DEBATT

Invasionen av Irak i ett längre perspektiv

Den stora demonstrationen mot USA:s invasion av Irak 2003. Mellan fem och tio miljoner demonstrerade i mer än 600 städer runt om i världen. Foto: Eva Wernlid

2018-02-21

Tvåflodslandet Irak, med det forna Mesopotamien som kärna, är centralt i den oljerika Gulfregionen. Den USA-ledda invasion som inleddes för 15 år sedan, den 23 februari 2003, var kulmen på en långsiktig amerikansk-israelisk plan för att säkra kontroll över regionen – och splittra upp den. Då invasionen och ockupationen inleddes var Irak redan kraftigt försvagat av två krig och ett drygt decennium av förödande sanktioner.

Oljan är Iraks välsignelse – eller förbannelse, har det sagts. Irak tog 1972 kontroll över denna strategiska resurs genom att nationalisera utländska oljebolag. Intäkter från oljan lade grunden för ett välfärdssamhälle med hälsovård, bostäder, utbildning och löner på en nivå jämförbar med europeiska länder. Men så ansåg inte Washington att regionens oljeresurser borde användas. 
Dessutom hade Irak sedan 1948 erbjudit en fristad åt palestinier och var därmed en nagel i ögat på Israel.

USA såg det som nödvändigt att krossa Irak och Iran, två starka makter i Mellanöstern, och spelade därför på nationella motsättningar enligt den klassiska principen divide et impere – söndra och härska. I Irak spelade man i första hand på kurdfrågan och konflikten med grannlandet Iran. 

På 1980-talet underblåste USA Iraks åtta år långa krig med Iran, som försvagade båda de rivaliserande regionala makterna. När det kriget var över tenderade USA:s strateger att flytta fokus till Stilla havet, men vid ett möte med USA:s militärledning invände chefen för centralkommandot, Norman Schwarzkopf:

– Vad i helvete är Stilla havet utan Mellanösterns olja? För Guds skull, vi gick ju just i krig med iranierna om det fria oljeflödet!

Uttalandet visar dels att Schwarzkopf såg Iraks krig mot Iran som ett amerikanskt bulvankrig, dels att det handlade om oljan.

GRANNLANDET KUWAIT hade under kriget mot Iran stött Irak, men när kriget var över dumpade Kuwait oljemarknaden, troligen på amerikansk begäran, borrade i omstridda oljefält vid gränsen och krävde omedelbar återbetalning av de krigsskulder som Irak ådragit sig. Irak var ekonomiskt under hård press och president Saddam Hussein tog det ödesdigra beslutet att invadera Kuwait i augusti 1990. USA fick FN:s stöd för att ingripa till Kuwaits försvar och Schwarzkopf blev överbefälhavare för alla styrkor i USA-koalitionen, en internationell styrka på över 750 000 soldater och övrig personal – drygt en halv miljon från USA, de övriga från Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Sovjetunionen, Japan, Egypten, Saudiarabien och ytterligare 20 länder. Irak å sin sida stöddes av Jordanien, Algeriet, Sudan, Jemen, Tunisien och den palestinska befrielseorganisationen PLO.

Från januari till april 1991 bombade USA Irak sönder och samman. Nästan all vatten- och elinfrastruktur förstördes. Omkring 200 000 irakier dödades, ungefär lika många som under åtta års krig mot Iran. Tiotusentals retirerande och försvarslösa irakiska soldater massakrerades brutalt på motorvägen mellan Basra och Kuwait City.

FREDSVILLKOREN blev hårda för Irak. Alla massförstörelsevapen skulle förstöras under överinseende av FN innan det tidigare införda handels- och oljeembargot hävdes. Dessutom skulle kurderna i norra Irak ges utökat självstyre. (Irakiska Kurdistan hade sedan 1970 haft regional autonomi. USA:s och Israels bakomliggande vilja är att avskilja irakiska Kurdistan från Irak, men det finns motsättningar om detta. Obamas vicepresident Joe Biden var uttalad förespråkare.)

Irak utsattes för ekonomiska sanktioner, med förödande effekt för civilbefolkningen: brist på mat, rent vatten, medicin och medicinsk utrustning, skolmaterial etc. FN-organet Unicef rapporterade i juli 1999 att över 1,6 miljoner människor dittills dött på grund av sanktionerna, av svält, sjukdomar och undernäring. Drygt 500 000 av dem var barn. Madeleine Albright, som då var USA:s FN-ambassadör, fick frågan om det var värt priset. Hennes svar blev: ”Jag tycker det är ett mycket svårt val, men priset – vi tycker det är värt priset.”

INVASIONEN 2003 och den påföljande ockupationen blev kulmen på det ”krig mot terrorismen” som president George W Bush inledde med terrorattackerna i USA den 11 september 2001 som förevändning. USA invaderade först Afghanistan och utpekade sedan Irak, Iran och Nordkorea som ”ondskans axelmakter”. (Senare fördes även Syrien, Libyen och Kuba upp på listan.) 

Bush fick med sig Storbritanniens premiärminister Tony Blair för invasionen av Irak, men flera västliga regeringar, däribland Frankrikes och Tysklands, sade nej. Runt om i hela världen, även i många svenska städer, demonstrerade miljontals människor mot den väntade invasionen. De folkliga manifestationerna var viktiga markeringar till stöd för folkrätten. Sveriges statsminister Göran Persson pressades av opinionstrycket att i riksdagen klargöra att ”ett militärt angrepp på Irak utan stöd av beslut i säkerhetsrådet strider mot folkrätten. För detta ska USA och dess allierade kritiseras.” Men den uppfattningen framfördes inte officiellt till USA. Den amerikanske ambassadören sade i en intervju (Dagens industri 030322) att statsministern enligt hans uppfattning var ”mycket angelägen om att inte anklaga USA för att bryta mot folkrätten” och ”vår bild är att Sverige och svenskarna stödjer våra handlingar i Irak”.

USA:s förevändning för invasionen var att Irak hade massförstörelsevapen. Som framgår av en annan artikel i detta nummer av FiB/K hade FN:s vapeninspektörer under ledning av Hans Blix visat att det påståendet var grundlöst. 

Ockupanterna försökte framställa sig som ”befriare från Saddam Husseins diktatur”, som skulle införa demokrati, men under ockupationens första år styrdes landet enväldigt av ockupationsmaktens företrädare Paul Bremer och hans handplockade administration. De påtvingade landet ett hundratal dekret, däribland en sekteristisk författning utformad för att splittra befolkningen i ett otal regionala, religiösa och etniska grupperingar.

TROTS GULFKRIGET OCH de förödande sanktionerna var Irak före invasionen ett fungerande samhälle med högklassig undervisning och sjukvård och god bostadsstandard. Elnätet och annan förstörd infrastruktur hade byggts upp igen efter USA:s bombningar. Invasionen och ockupationen raserade definitivt den välfärd som återstod. Miljontals människor dödades i strider, fördrevs från sina hem, utsattes för grova övergrepp och total rättslöshet. Sjukhus bombades. Det tidigare styrande Ba’athpartiets hundratusentals medlemmar rensades ut från stat och förvaltning, och armén upplöstes. En hel klass av akademiskt utbildade och administrativt eller tekniskt erfarna människor – ingenjörer, läkare, lärare, akademiker, jurister, officerare etc – mördades eller drevs på flykt. Istället placerades exilirakier, varav många i åratal hade lobbat för intervention mot Saddam Hussein, på maktpositioner. Ockupanterna belönade sina trogna – och utländska företag – med kontrakt på ”återuppbyggnad”, korruption, och än mer våldsmakt. En spiral av rofferi och korruption tog fart. Staten delades upp i en mängd små shejkdömen med egna miliser och privatarméer. När den tidigare sekulära staten sekteriserades, skärptes religiösa motsättningar. Etniska och religiösa minoriteter utsattes för förföljelse. USA knöt till sig de etniska och religiösa grupper som var samarbetsvilliga.

OCKUPATIONEN MÖTTE hårt motstånd, både politiskt och militärt. Inom kort rådde fullt krig mellan ockupant och befrielserörelser. Det väpnade motståndet var mycket effektivt, särskilt under de två första åren, eftersom det organiserades av officerare ur landets upplösta armé. Falluja drabbades särskilt hårt, då USA:s styrkor 2004 använde vapen med utarmat uran under sina angrepp på staden. Sedan dess föds många barn med svåra missbildningar, hjärtproblem och cancer. Konsekvenserna kommer irakier att tvingas leva med lång tid framöver.

Miljoner människor dödades eller drevs på flykt på grund av striderna, några som internflyktingar inom Irak, andra till Syrien och övriga länder i regionen och även till Europa. 

Terrororganisationer som Al Qaida och senare Da’ish (IS; ISIL) växte fram, delvis med förevändningen att bekämpa den USA-ledda ockupationen, men samtidigt med direkt och indirekt stöd från CIA och andra västliga och arabiska underrättelsetjänster. Kriget spred sig, i första hand till Syrien. Terrororganisationen Da’ish blev ett instrument för att rasera motståndet ”inifrån”.

Formellt avslutades ockupationen med neddragningen av USA:s styrkor 2011, men innan dess hade USA 2008 tecknat ett säkerhetsavtal (Status of Forces Agreement, SOFA) som gav de amerikanska styrkorna frihet att utan Iraks medgivande vidta åtgärder för att bekämpa terrorism i och omkring Irak. USA:s ekonomiska makt kvarstod också.

Efter 2011 hade motståndsrörelsen betydande framgångar och det dröjde inte länge förrän den militära upptrappningen började igen. Sommaren 2014 erövrade Da’ish flera städer där motståndet tidigare varit starkt, däribland Mosul, Falluja, Tikrit och Tal Afar. När ett begränsat antal Da’ishterrorister gick till angrepp mot Mosul, lämnade Iraks säkerhetsstyrkor staden utan strid och kastade sina vapen. Befolkningen utsattes för organisationens terror, pågående strider och intensiva bombningar. Runt en miljon människor flydde från Mosul. Totalt beräknas fem miljoner människor ha flytt från Da’ishdominerade områden sedan 2014. 
IrakSolidaritets ordförande Sigyn Meder kommenterar:

– Da’ish besegrades 2017 och sägs nu ha lämnat Mosul och övriga områden i Irak, men ”befrielse” är inte ett rättvisande begrepp, med tanke på den oerhörda förödelse som USA-koalitionens bombningar, striderna och artilleribeskjutningen förorsakat. Städer ligger i ruiner: Västra Mosul med den historiska gamla staden är förstörd till 80 procent, Baiji till 90 procent, och Ramadi till 80 procent.

FRAMTIDEN FÖR IRAK är inte ljus. Hälften av landets befolkning är barn under 15 år. De har växt upp efter den USA-ledda invasionen. 15 års ockupation, krig och terrorism har ödelagt landet. Miljontals har förlorat en eller båda sina föräldrar.
Sekterism och splittring och etnisk rensning präglar maktstrukturen. Motståndet har haft stora svårigheter och många fiender, men i hela landet genomförs breda och kraftfulla protester mot korruption, maktmissbruk och vanstyre.

Iraks folk måste själva finna lösningar på sina problem; all utländsk inblandning måste bekämpas. Flera förslag har lagts fram; de viktigaste diskuteras av ekonomiprofessorn Sa’ad Naji Jawad i den klargörande broschyren Från ockupation till sönderfall – Iraks utveckling från ockupationen 2003, utgiven av IrakSolidaritet 2018. 

Irak behöver en nationell, oberoende, icke-sekteristisk regering som försvarar alla religiösa och etniska gruppers intressen och landets enhet. Det irakiska problemet hänger också nära samman med problemen i regionen, särskilt de i Syrien.

SVERIGE DELTAR i USA-koalitionens inblandning i Iraks interna angelägenheter, även militärt genom att träna kurdiska peshmerga. Sådan inblandning försvårar en lösning och bör upphöra så snart som möjligt. 

Humanitär hjälp till civilbefolkningen är ett värdigare och mer verkningsfullt sätt att använda pengarna. Sverige borde istället stå upp för folkrättsliga principer och verka för politiska och diplomatiska lösningar. Krigsbrott måste beivras och folkrätten måste respekteras.
Media och opinionsbildare i hela västvärlden mörklägger de brottsliga krigen i Irak och Syrien. Denna tystnad och detta kryperi som nu råder inför USA-imperialismens brott bidrar till att krigen bara fortsätter.

Mikael Wiehe sade i en intervju 2003 att han aldrig trodde att han skulle sakna Olof Palme, men nu gjorde han det. 
Var finns idag fredsrörelsen från 2003?

KRIGETS OFFER I IRAK
Siffror på antalet irakier som dödats ger bara en mycket begränsad bild av krigens effekter. Exakta siffror finns inte och alla uppgifter är omstridda. Här är ändå en mycket grov uppskattning baserad på tillgängliga källor:
- Iran-Irak-kriget 1980-88
200 000
- Gulfkriget 1991 
200 000
- Som direkt resultat av sanktionerna
1 700 000
- Invasionen 2003 och ockupationen fram till 2011
1 400 000
- ”Kriget mot terrorismen” 2011-2018
100 000
-------------
Lägg därtill flera miljoner flyktingar, oräkneliga sårade och ett stort antal saknade.

Teckna en prenumeration här

Christer Lundgren

DEBATT

Be om ursäkt, det är nationaldag!

Ingemar Folke

Ingemar Folke har genom Katarina Kyrkas kyrkokör förundrats över den för vänstern och många liberaler känsliga frågan om den svenska nationen.

DEBATT

Tag Hindutva på allvar!

Jan Myrdal

Jan Myrdal skickade på onsdagen (29 augusti) en text till SVT Opinion om gripandet i Indien av fem framstående rättighetsaktivister. Han bad om svar med vändande post, men fick inget, vilket han uppfattade som de facto en refusering beroende på att kritik mot Hindutva var ”för svensk exportindustri taktiskt olämplig”. Därför har han skrivit följande skarpare inlägg för FiB/K och vidare spridning.

DEBATT

Robespierre mot egendomsrättens såriga tumme

Jan Myrdal

Inte nog med att det härskande tänkandet är de härskandes, det framträder inför oss också som det Strindberg med rätta kallade den offentliga lögnen. Den som vill handla förnuftigt måste därför gå till källorna. Söka sig dit tvärs genom de vanföreställningar som sprids av skola, officiella och officiösa medier samt politiker och informatörer av olika tjänstegrad. Det skriver Jan Myrdal.

DEBATT

Så blev vi blåsta på våra pensioner

Jan Hagberg

Dagens offentliga pensionssystem, som ersatte ATP-systemet, tillkom genom ett principbeslut 1994 i samförstånd mellan Socialdemokraterna och de borgerliga. Sedan dess har den allmänna pensionen försämrats ytterligare. Med utgångspunkt i Inga-Lisa Sangregorios nyutkomna bok Blåsningen – Så har det nya pensionssystemet lurat oss alla kommenterar försäkringsmatematikern Jan Hagberg striden om våra pensioner.