logo

DEBATT

John Pilger: Signal för kärnvapenkrig

2017-09-18

4 augusti 2017
På stranden 2017

John Pilger erkänner i denna essä Nevil Shutes roman På stranden från 1957 som ett bortglömt mästerverk – en Hollywoodfilm baserades på den – och som en angelägen varning om hur nära vi är ett kärnvapenkrig 2017. 

Den amerikanska ubåtens kapten säger: ”Förr eller senare måste vi alla dö, en del förr, andra senare. Problemet är alltid att man aldrig är redo, eftersom man inte vet när det är dags. Men, nu vet vi och det finns inget att göra åt det.”

Han säger att vi är döda i september. Det kommer att ta ungefär en vecka att dö, fastän ingen kan vara säker. Djur lever längst. 

Kriget tog slut efter en månad. Förenta staterna, Ryssland och Kina var huvudagerande. Det är oklart om det startades genom olyckshändelse eller misstag. Ingen segrade. Norra halvklotet är förgiftat och inget liv finns.

En ridå av radioaktivitet rör sig söderut mot Australien och Nya Zeeland, södra Afrika och Sydamerika. I september kommer de sista storstäderna, vanliga städerna och byarna att duka under. De flesta byggnader kommer att stå kvar orörda som i norr, en del upplysta av de sista flämtningarna av elljus. 

Det är så här världen går under
Inte med en smäll utan med ett gnäll

Dessa rader i T.S. Eliots dikt  The Hollow Men finns i början av Nevil Shutes roman On the Beach – På stranden, som nästan fick mig att gråta. Rekommendationerna på bokomslaget sa detsamma. 

Det är ett mästerverk, utgiven 1957 under kalla krigets höjdpunkt när alltför många skribenter var tysta eller skrämda till tystnad. Till en början antyder språket att det är en struntförnäm kvarleva från det förgångna; ändå har jag aldrig läst någon lika envis varning för kärnvapenkrig. Det finns ingen mer angelägen bok. 

En del läsare kommer att minnas den svart-vita Hollywoodfilmen med Gregory Peck i stjärnrollen som kommendören i US Navy, han som för sin ubåt till Australien för att där vänta på det tysta och oformliga spöke som nu hemsöker det sista av den levande världen. 

Det var första gången när jag härom dagen läste På stranden och var klar samtidigt som USAs kongress stiftade en lag om ekonomiskt krig mot Ryssland, världens näst dödligaste kärnvapenmakt. Ingen motivering gavs för denna vanvettiga omröstning, utom ett löfte om plundring.

”Sanktionerna” riktas dock även mot Europa, framför allt mot Tyskland som är beroende av rysk naturgas och mot europeiska företag som gör legitima affärer med Ryssland. I det som kallades debatt på Capitol Hill lämnade de mer pratsamma senatorerna ingen tvekan om att embargot var konstruerat för att tvinga Europa att importera dyr amerikansk gas.

Deras främsta avsikt tycks vara krig – riktigt krig. En så extrem provokation kan inte vara avsedd för något annat. De tycks längta efter krig, även fast amerikaner inte har någon klar uppfattning om vad krig är. Inbördeskriget 1861–65 var det senaste på deras fastland. Krig är det som Förenta staterna gör mot andra. USA är den enda nation som har använt kärnvapen mot mänskliga varelser och sedan har de krossat massor av regeringar, många av dem demokratiska, och ödelagt hela samhällen. En miljon döda i Irak var en bråkdel av blodbadet i Indokina, vilket president Reagan kallade ”en ädel sak” och som president Obama omvärderade till en tragedi för ett ”enastående folk”. Han syftade inte på vietnameserna. 

När jag filmade vid minnesmärket över president Abraham Lincoln i Washington förra året råkade jag höra när en guide från Nationalparksväsendet höll föredrag för en grupp unga skolelever i tonåren. ”Hör här”, sa han. ”Vi förlorade 58.000 unga soldater i Vietnam och de dog när de försvarade er frihet.”

I ett enda slag vändes sanningen upp och ned. Det var ingen frihet som försvarades. Friheten förintades. Ett bondeland invaderades och miljoner av dess människor dödades, lemlästades, fördrevs, förgiftades; 60 000 av angriparna tog sitt eget liv. Lyssna riktigt noga. 

En lobotomering utförs på varje generation. Fakta undanhålls. Det stryks i historien och den ersätts av vad Time magazine kallar ”ett evigt nuläge”. Harold Pinter beskrev detta som ”maktens världsomfattande manipulation och den framställer sig som en kraft för det allomfattande goda, en lysande, till och med vitsig, mycket framgångsrik hypnosakt (vilken innebar) att det aldrig skedde. Det inträffade aldrig. Till och med när det inträffade inträffade det inte. Det betydde ingenting. Det hade inget intresse.”

De som kallar sig liberaler eller för den delen vänster är ivriga deltagare i denna manipulering och dess hjärntvätt som i dag har sitt ursprung i ett namn: Trump.

Trump är galen, fascist, duperad av Ryssland. Han är också en gåva för ”liberala hjärnor som marinerats i identitetspolitikens formaldehyd”, skrev Luciana Bohne minnesvärt. Besattheten av människan Trump – inte Trump som symptom på och karikatyr av ett bestående system – signalerar stor fara för oss alla.

Samtidigt som de följer sina förstenade anti-Rysslandsdagordningar undertrycker narcissistiska medier som Washington Post, BBC och The Guardian det väsentliga i vår tids viktigaste politiska berättelse när de krigshetsar i en omfattning som jag inte kan minnas från hela min livstid.

Den 3 augusti begravde The Guardian på sidan 16 nyheten att Förenta staternas president tvingades underteckna en kongresslag som förklarade ekonomiskt krig mot Ryssland, helt i kontrast till att tidningen tidigare hade gett tunnland av utrymme åt enfaldig smörja om att ryssarna konspirerade med Trump (ungefär som ultrahögerns smutskastning av John Kennedy som ”Sovjetagent”). 

Till skillnad mot alla andra av Trumps undertecknanden genomfördes detta i reell tysthet och det åtföljdes av att Trump själv protesterade mot att lagen var ”klart författningsstridig”.

En kupp mot mannen i Vita huset är på gång. Detta beror inte på att han är en motbjudande människa, utan på att han genomgående har gjort klart att han inte vill ha krig med Ryssland.

Detta sundhetstecken, eller denna enkla pragmatism, är en förbannelse för dem som hanterar ”den nationella säkerheten”. De slår vakt om ett system som är grundat på krig, övervakning, krigsmateriel, hot och extrem kapitalism. Martin Luther King kallade dem ”de största leverantörerna av våld i dagens värld”. 

De har slagit en ring runt Ryssland och Kina med missiler och en kärnvapensarsenal. De har använt nynazister för att inrätta en instabil, aggressiv regim i Rysslands ”gränsland” – där Hitler gick genom under den invasion som ledde till 27 miljoner människors död. Deras mål är att lemlästa den moderna Ryska federationen. 

Vladimir Putin svarar med sitt ständigt använda ord ”partnerskap” – eller vad som helst som skulle kunna stoppa den aggressiva strävan mot krig i Förenta staterna. Misstrogenheten i Ryssland kan nu ha förvandlats till rädsla och kanske en viss beslutsamhet. Med stor säkerhet har ryssarna infört nukleära motangrepp i sina krigsspel. Flygangreppsövningar är inte ovanliga. Deras historia lär dem att förbereda sig.

Hotet är tvåsidigt. Först kommer Ryssland, sedan Kina. USA har nyss tillsammans med Australien genomfört en jättelik militärövning som kallades Talisman Sabre, Talismansvärdet. De övade en blockad av Malackasundet och Sydkinesiska sjön, där Kinas ekonomiska pulsåder går. 

Amiralen som förde befäl över USA:s Stillahavsflotta sa att han skulle kärnvapenbomba Kina, ”om det behövs”. Att han säger något sådant offentligt i den aktuella atmosfären av svekfullhet börjar förvandla Nevil Shutes skönlitteratur till verklighet. 

Inget av detta kan kallas nyheter. Ingen påminner om blodbadet i Passchendaele för ett århundrade sedan. Ärlig rapportering är inte längre välkommen i stora delar av media. Pratmakare som kallas experter dominerar, journalisterna sysslar med infotainment eller med att leda underhållningfester. Det som en gång var redigering av nyheter är nu tendentiöst klichémakande. De journalister som inte anpassar sig kastas ut genom fönstret.

Det allvarliga i situationen har många föregångare. I min film, The Coming War on China (Det kommande kriget mot Kina), beskriver John Bordne, som ingår i den missilstridsgrupp i USA:s flygvapen som är förlagd på Okinawa i Japan, hur han och hans kolleger under Kubakrisen 1962 ”beordrades att avfyra allt” i sina missilsilor.

Missilerna var kärnvapenbestyckade och riktade mot både Kina och Ryssland. Ett yngre befäl ifrågasatte detta och ordern återkallades till slut – men först efter att de hade utrustats med tjänstevapen och beordrades skjuta andra i missilstridsgrupper om de inte ”trädde tillbaka”.

Under det kalla krigets höjdpunkt var den antikommunistiska hysterin i Förenta staterna så stark att amerikanska tjänstemän som befann sig på uppdrag i Kina anklagades för förräderi och avskedades. 1957, det år då Shute skrev På stranden fanns det ingen tjänsteman i State Department som kunde tala språket i världens största nation. Mandarintalande rensades ut i neddragningar som påminner om den kongresslag som just har införts med Ryssland som måltavla.

Lagen stöddes av båda partierna. Det finns ingen grundläggande skillnad mellan demokrater och republikaner. Termerna ”vänster” och ”höger” är meningslösa. De flesta av USA:s moderna krig har inte inletts av konservativa utan av liberala demokrater.

När Barack Obama avgick hade han lett fler än sju krig – ett rekord – inklusive USA:s mest utdragna krig och en utomrättslig kampanj utan motstycke: mord med drönare.

Under sitt sista år släppte ”den motvillige liberale krigaren” Obama 26 171 bomber – tre bomber i timen, dygnet runt, enligt en utredning av Council on Foreign Relations (Rådet för utrikes förbindelser). Mottagaren av Nobels fredspris, som hade lovat att bidra till att befria världen från kärnvapen, byggde fler nukleära stridsspetsar än någon president sedan kalla kriget. 

Donald Trump är en mes i jämförelse. Det var Obama – med utrikesminister Hillary Clinton vid sin sida – som krossade Libyen som modern stat och satte igång den mänskliga vansinnesflykten mot Europa. Hemma kallade imigrationsgrupper honom “deporter-in-chief” (chefsdeporterare).

En av Obamas sista åtgärder som president var att underteckna en lag som överlämnade 618 miljarder dollar till Pentagon, en återspegling av växande fascistisk militarism i Förenta staternas styrelse. Trump har uttryckt till gillande.

Gömd bland detaljerna fanns inrättandet av ett Center for Information Analysis and Response (Centrum för informationsanalys och gensvar). Detta är sanningsministeriet. Dess uppgift är att tillhandahålla en “official narrative of facts” (officiell faktaredogörelse) som ska förbereda oss på en verklig möjlighet till kärnvapenkrig – om vi så tillåter. 

(Översättning av Lasse Lindström)


Teckna en prenumeration här

Du kan få ett gratis ex eller ge bort ett här

KAMPANJ! 3 NUMMER FÖR 50 KR! SWISHA 50 KR TILL 1232240356, SKRIV "KAMPANJ" OCH ADRESS

John Pilger

DEBATT

Om sexuella kränkningar i skolan

Jan Myrdal

2017-12-07

Metoo-rörelsens berättelser bör tas på allvar. Det som nu berättas från skolan om hur flickor kränks är ruggigt. Men för att dra några slutsatser bör det som redovisas ställas mot egna erfarenheterna från skoltiden. Det skriver Jan Myrdal.

DEBATT

Nils Funcke: Bokmässan stod inte pall

Nils Funcke

2017-12-01

Bokmässan stod inte pall. Genom att porta Nya Tider från att delta som utställare överger mässan den policy som under viss möda och noga överväganden drar gränsen för vilka som ska få hyra utställningsplats. Det skriver Nils Funcke.

DEBATT

Jan Myrdal: Två påpekanden apropå Metoo

Jan Myrdal

2017-11-28

Det många kvinnor nu berättar i reportage och med upprop rör inte något allmänt gatuvåld utan specifikt sådana sexualbrott från överordnade som står i särskild strid med den rättsuppfattning som under folklig kamp utformats i vår kultur och som vår svenska brottsbalk därmed i 6 kap, § 3 tar på stort allvar.

DEBATT

Angående recensionen av boken "Terroristen i Toulouse"

Ann Zetherlund

2017-11-21

Christer Lundgren skriver i sin recension av boken "Terroristen i Toulouse" av Alice Petrén i nr 10/17 bland annat att fransmännen dvs pieds noirs, fransmän/spanjorer födda i Algeriet tvingades lämna sina hem vid Algeriets självständighet 1962. De tvingades inte alls lämna Algeriet, men de kunde inte längre leva lyxliv på algeriernas bekostnad. Det skriver Ann Zetherlund.