logo

REPORTAGE

Kampen för fred och folkstyre

Elin Wägner framför de 30 banden med namnunderskrifter för kvinnlig rösträtt 1914. FOTO: Kvinnohistoriska samlingarna Göteborgs univeristet

2018-12-15

I julnumret av Folket i Bild/Kulturfront skildrar Christer Lundgren den folkliga kamp som låg bakom införandet av parlamentarisk demokrati i Sverige för 100 år sedan. Här fortsätter hans berättelse.

Arbetarrörelsen och andra fredsvänner lyckades 1905 förhindra krig mot Norge och säkra en fredlig unionsupplösning. Men i omvärlden drog stormmolnen ihop sig, och 1914 utbröt världskriget. De tyska socialdemokraterna röstade för krigskrediter och bröt därmed löftet om internationell klassolidaritet mot kriget och revolution mot det egna landets bourgeoisie. I Sverige drev högern, med Sven Hedin som portalfigur, kampanj mot Ryssland för stöd åt Tyskland. Den liberale statsministern Karl Staaffs regering red storm mot militära särintressen och förordade ”en fast och orubblig neutralitetspolitik”. Den 6 februari 1914 tog kung Gustaf V på slottets borggård emot bondetåget med 30 000 demonstranter för militär upprustning och talade efter tysk förebild om ”Min armé” och ”Min flotta”. Fyra dagar senare samlade ett arbetartåg med Hjalmar Branting i spetsen omkring 50 000 personer till stöd för regeringen. Branting deklarerade ”att det svenska folket aldrig kommer att böja sig för anspråken från en personlig kungamakt” och ”att folkets vilja skall ensam bestämma i Sveriges land”. (Mer kontroversiell i de egna leden var hans försäkran att ”den svenska arbetarklassen, om mot förmodan vårt folks rätt och neutralitet av någon kränktes”, med all kraft skulle bidra till dess värn. Det sågs av vänsteroppositionen som ett löftesbrott liknande de tyska partivännernas.)

Året därpå dog Karl Staaff, som hade utsatts för hårda angrepp från både höger och vänster. Högern hade i sin hatkampanj anklagat honom för att stå i rysk sold; hans bostad på Odengatan kallades Vinterpalatset.

Våren 1917 var en period av tillspetsade strider. Vänstern inspirerades av den ryska februarirevolutionen och av att USA gått in i kriget. Den internationella socialistiska Zimmerwaldkonferensen 1915 och 1916 hade formulerat krav om fred och socialism, som Zeth Höglund och vänsterfalangen i det socialdemokratiska arbetarpartiet stödde, men Branting och hans anhängare skarpt ogillade. De ställde ultimatum, vilket ledde till att partiet splittrades den 12 februari 1917. Femton socialdemokratiska riksdagsledamöter gick över till det nybildade Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (SSV).

Livsmedelsbrist och arbetskonflikter åtföljdes av demonstrationer och oroligheter på en mängd orter: Söderhamn, Borlänge, Karlstad, Kalmar, Malmö, Halmstad, Söderköping, Norrköping, Eksjö, Borås, Linköping, Hagfors, Lund, Örebro, Kramfors, Hudiksvall, Västerås, Falun, Ystad, Åmål. I flera fall togs initiativet av driftiga kvinnor. Den 21 april genomfördes en stor demonstration utanför riksdagshuset i Stockholm. Polisstyrkor stod beredda att angripa demonstranterna, men attacken avstyrdes enligt ett ögonvittne genom att en kommissarie Kempe handgripligen hindrade sin överordnade polismästare Tamm från att ge order om framryckning.

Lika fredligt gick det inte den 5 juni, då frågorna om den 40-gradiga röstskalans avskaffande och införande av allmän och lika rösträtt ”för alla oförvitliga män och kvinnor” diskuterades i riksdagens interpellationsdebatt. En väldig folkmassa försökte ta sig fram från Gustav Adolfs torg mot riksdagshuset, men militär och ridande polis red omkull demonstranter och högg dem med sina sablar. Omfattande kravaller utbröt. Vänsterpressen hade rubriker om ”Stockholmskosackernas vilda framfart”.

Höstens val blev en seger för vänstern. Liberaler och socialdemokrater krävde omedelbar författningsrevision. Den konservativa regeringen Swartz avgick och ersattes av en ny med Nils Edén och Hjalmar Branting i spetsen. Edén ställde som villkor att kungen skulle acceptera parlamentarismen och inte ha några andra rådgivare än regeringen, vilket denne motvilligt accepterade.

Den nya regeringen hade flera problem att tackla. Ett av dem var frågan om Ålands ställning efter att Lenins regering, den unga Sovjetunionen, beviljat Finland självständighet. Den frågan hänsköts till skiljedomstol och löstes till Finlands fördel. Ett annat var ställningstagandet till det finska inbördeskriget, där liberalerna liksom Branting, ganska ensam i partiledningen, lutade åt att stödja den vita sidan. Regeringen beslutade efter diskussioner att utesluta understöd med svenska vapen, men acceptera att svenska frivilliga anslöt sig till de vita och att tyska vapensändningar eskorterades på svenskt vatten.

Den 9 november 1918 utbröt revolution i Berlin. Republik infördes och kejsar Wilhelm II flydde. Den 10 november genomförde socialdemokraterna en livsmedelsdemonstration i Stockholm med tusentals deltagare. Vänstersocialisterna manade till storstrejk och krävde republik, enkammarsystem, obegränsad rösträtt samt konfiskation av industrier och storgods. Det privata näringslivet oroades över de revolutionära stämningarna. Kung Gustaf V, vettskrämd av den tyska revolutionen (liksom, får man förmoda, av den ryska oktoberrevolutionen ett år tidigare), accepterade den författningsreform som regeringen utarbetat.

Det avgörande beslutet om allmän och lika rösträtt för både män och kvinnor i val såväl till riksdagens andra kammare som i kommunalvalen fattades vid riksdagens urtima session den 17 december 1918. Beslutet drevs fram gemensamt av den socialdemokratiske partiledaren Hjalmar Branting och den liberale statsministern Nils Edén. Ytterligare två riksdagsbeslut krävdes innan grundlagsändringar kunde genomföras och Sverige – sist bland de nordiska länderna – 1921 kunde börja tillämpa rösträtt för kvinnor samt allmän och lika rösträtt även i kommunalvalen.

Det starka folkliga tryck som tvingade fram den parlamentariska demokratin har idag effektivt desarmerats genom statsfinansiering av riksdagspartierna och överflyttning av centralt beslutsfattande till den icke-parlamentariska EU-strukturen i Bryssel. Vilket beslut som i historiens belysning kommer att framstå som det tredje skovet i vårt lands historia tål att fundera över.

Christer Lundgren

REPORTAGE

Virtanen möter Myrdal! Stor intervju

Fredrik Virtanen

60-talsvänstern beskriver han som alkoholister som tog en sup och svaldes av statsetablissemanget. Fredrik Virtanen åkte till Varberg och träffade en mångårig FiB/Kulturfront-medarbetare, som inte behöver någon närmare presentation.

REPORTAGE

Nu kämpar Hugo Blanco för miljön

Eva Wernlid

Vem var äldst i det globala demonstrationståget för klimatet i fredags? Jo, frihetshjälten Hugo Blanco, 84. Han var i Sverige för att träffa sin dotter Carmen och lansera sin nya bok. FiB/K:s Eva Wernlid träffade Hugo och Carmen i folkmassorna och fick en pratstund med Hugo.

REPORTAGE

Gula västarnas vrede!

Christer Lundgren

Är de gula västarna den första delen i en ny fransk revolution? De har i alla fall lyckats med vad varken fackförbunden eller de politiska motståndarna har gjort. De har fått stor genomslagskraft och de har fått president Macron att backa på några punkter. FiB/K:s medarbetare Christer Lundgren skriver om de Gula västarna. 

REPORTAGE

Jadens mästare

Lasse Lindström

En enda skulptur kan ta år att skapa, när jademästaren Lin Bozheng snidar sina mest detaljerade verk. På en utställning vid Kinas kulturcentrum i Stockholm visade han upp egna arbeten, men även verk som hans far och son skapat. Här berättar FiB/K:s Lasse Lindström om sitt möte med jadens mästare.