logo

KULTUR

Kapitalismen förklarad på vita duken

I takt med att debatten om kulturmannen har närmat sig det absurda har röster höjts om att det är fel Man vi har fokuserat på. Finansmannen är den vi verkligen borde syna, har det hetat. Att det ena nödvändigtvis utesluter den andra är kanske inte helt sant, men det stämmer såklart att finansmannen kommer undan med det mesta. 

I filmvärlden har han blivit något av en trop. Han representerar makt, ett maskulint risktagande och ett överflöd. Finansmannen är skrupellös, tar svåra och viktiga beslut och utmärks av en svinighet som kompenseras av en sådan rapphet och charmighet att tittaren är beredd att förlåta både lagbrott och otrohet.

På vita duken har han främst hetat Gordon Gekko, men dennes ikonstatus har de senaste åren utmanats av Jordan Belford, den extremt framgångsrika ekobrottslingen vars glamourösa liv återges i The Wolf of Wall Street. På många sätt är det samma typ av finansman som porträtteras i den nya finanskrisakomedin The Big Short. Faktum är att filmen på ytan liknar många av de senaste årens Wall Street-filmer. Vita finansmän, i The Big Shorts fall så många att man nästan tappar räkningen, pratar otroligt fort om komplexa ekonomiska system med fler förkortningar än en tittare möjligtvis kan hålla reda på. Det skriks i telefoner, och det tjänas enorma mängder pengar. Dessutom utspelar sig en scen helt omotiverat på en strippklubb.

Allt detta till trots är The Big Short inte en vanlig film om Wall Street. Där det finns hyllande drag i både Wall Street och The Wolf of Wall Street väljer The Big Short att uttalat kritisera hela det kapitalistiska systemet. Bankerna och systemets inre strukturella problem inte bara pekas ut, utan förklaras i detalj. Det är i sin pedagogik som The Big Short blir i det närmaste revolutionär. I The Wolf of Wall Street avbryter Leonardo DiCaprio sina monologer för att i stället sammanfatta att det de sysslar med naturligtvis inte är lagligt, men att de tjänar extremt mycket pengar. I The Big Short räcker det inte att Ryan Gosling förklarar vilket fuskbygge den amerikanska lånemarknaden är, filmen tar också en kortare paus för att kunna illustrera dess effekter på ett så förståeligt sätt som möjligt. Det som vid första ögonkastet kan misstas för en snabb komedi gör I stället att man som tittare på allvar kan förstå ett av de senaste årens största svek.

Filmen har sin kritik till trots ett liberalt narrativ, där enskilda genier lyckas se igenom systemet och visa att de är smartare, och i slutändan rikare, än alla andra. Men i slutändan behöver detta inte vara något enbart negativt. Igenkänningsfaktorn i den narrativa strukturen fungerar som en trojansk häst, tillsammans med en rollista bestående av Brad Pitt, Ryan Gosling och Christian Bale. Då fungerar The Big Short som ett demokratisk utbildningsprojekt. Och om det demokratiska projektet är att upplysa så många människor som möjligt så är det svårt att hitta att bredare tilltal för systemkritik än en Hollywoodfilm. 

Gunnar Harrius

KULTUR

Novell: Stationen är obemannad

Carl Krantz

2018-04-10

Jag är 19 år. Jag vaknar tidigt av att väckarklockan på min Nokia 3310 ringer. Det är dagen efter studenten, och jag har ställt klockan tidigare än vad jag normalt skulle ha gjort för att kunna gå och skriva in mig på Arbetsförmedlingen.

KULTUR

Tre godbitar på årets bokrea

Mattias Arreborn

2018-04-09

Tre böcker, februari 2018: Tre godbitar på årets bokrea:

Franz Werfel: En kvinnas blekblå handstil (Ersatz)

Don DeLillo: Amerikana (Modernista)

Stefan Zweig: Amok (Ersatz)

KULTUR

Bokrecension: Välskrivet om grunden till svensk alliansfrihet

Christer Lundgren

2018-04-06

Ove Bring är professor emeritus i folkrätt vid Försvarshögskolan och var tidigare bland annat folkrättsrådgivare på UD. Politiskt har han förordat R2P (”Responsibility to protect”); västmakternas folkrättsliga instrument för att undergräva FN-stadgans princip om våldsförbud och staters lika rättigheter. Det är därför med viss misstro jag öppnar hans senaste bok.

KULTUR

Klassikertipset: Stendhal - Rött och svart

Mattias Arreborn

2018-04-05

Stendhal (1783–1842), eller Mari-Henri Beyle som han egentligen hette, är i dag kanske mest känd för romanerna Rött och svart och Kartusianerklostret i Parma, men på sin tid var han en av Europas mest uppburna författare. Han har kallats Frankrikes största genom tiderna, utgör en klar föregångare i den realistiska genren, mitt under romantiken, och ses ibland som den psykologiska romanens uppfinnare.