logo

KULTUR

Kapitalismen förklarad på vita duken

I takt med att debatten om kulturmannen har närmat sig det absurda har röster höjts om att det är fel Man vi har fokuserat på. Finansmannen är den vi verkligen borde syna, har det hetat. Att det ena nödvändigtvis utesluter den andra är kanske inte helt sant, men det stämmer såklart att finansmannen kommer undan med det mesta. 

I filmvärlden har han blivit något av en trop. Han representerar makt, ett maskulint risktagande och ett överflöd. Finansmannen är skrupellös, tar svåra och viktiga beslut och utmärks av en svinighet som kompenseras av en sådan rapphet och charmighet att tittaren är beredd att förlåta både lagbrott och otrohet.

På vita duken har han främst hetat Gordon Gekko, men dennes ikonstatus har de senaste åren utmanats av Jordan Belford, den extremt framgångsrika ekobrottslingen vars glamourösa liv återges i The Wolf of Wall Street. På många sätt är det samma typ av finansman som porträtteras i den nya finanskrisakomedin The Big Short. Faktum är att filmen på ytan liknar många av de senaste årens Wall Street-filmer. Vita finansmän, i The Big Shorts fall så många att man nästan tappar räkningen, pratar otroligt fort om komplexa ekonomiska system med fler förkortningar än en tittare möjligtvis kan hålla reda på. Det skriks i telefoner, och det tjänas enorma mängder pengar. Dessutom utspelar sig en scen helt omotiverat på en strippklubb.

Allt detta till trots är The Big Short inte en vanlig film om Wall Street. Där det finns hyllande drag i både Wall Street och The Wolf of Wall Street väljer The Big Short att uttalat kritisera hela det kapitalistiska systemet. Bankerna och systemets inre strukturella problem inte bara pekas ut, utan förklaras i detalj. Det är i sin pedagogik som The Big Short blir i det närmaste revolutionär. I The Wolf of Wall Street avbryter Leonardo DiCaprio sina monologer för att i stället sammanfatta att det de sysslar med naturligtvis inte är lagligt, men att de tjänar extremt mycket pengar. I The Big Short räcker det inte att Ryan Gosling förklarar vilket fuskbygge den amerikanska lånemarknaden är, filmen tar också en kortare paus för att kunna illustrera dess effekter på ett så förståeligt sätt som möjligt. Det som vid första ögonkastet kan misstas för en snabb komedi gör I stället att man som tittare på allvar kan förstå ett av de senaste årens största svek.

Filmen har sin kritik till trots ett liberalt narrativ, där enskilda genier lyckas se igenom systemet och visa att de är smartare, och i slutändan rikare, än alla andra. Men i slutändan behöver detta inte vara något enbart negativt. Igenkänningsfaktorn i den narrativa strukturen fungerar som en trojansk häst, tillsammans med en rollista bestående av Brad Pitt, Ryan Gosling och Christian Bale. Då fungerar The Big Short som ett demokratisk utbildningsprojekt. Och om det demokratiska projektet är att upplysa så många människor som möjligt så är det svårt att hitta att bredare tilltal för systemkritik än en Hollywoodfilm. 

Gunnar Harrius

KULTUR

En elitism som förargar

Jan-Erik Back

2017-09-22

Det finns en elitism som förargar och så finns det elitism som den elit man själv tror sig tillhöra. Den förargande elitismen hittar du hos åsiktsmotståndare, din egen elittillhörighet uppfinner du själv. Här pratar vi Johan Hakelius!

KULTUR

Konstauktion - lägg ett bud på träsnitt av Mats Eriksson

Agnes Käll

2017-09-15

Varje månad auktionerar vi ut ett konstverk, som kan förvärvas genom budgivning på auktionssajten Tradera. Samtliga försäljningsintäkter går till tidningens nya bildfond. Därmed kommer konstverken ut ur förråden och tidningen kan fyllas med ny konst.

Konstverket som under september ligger ute till försäljning är Mats Erikssons Sundsvallsstrejken (1979), ett trä- och linoleumsnitt som skapades till 100-årsjubileet 1979.

KULTUR

En urusel poet av mycket hög klass

Mats Parner

2017-09-13

Skickliga imitatörer är typiska snyltgäster, låt vara snyltare som förtjänar såväl respekt som beundran. Pianisten Victor Borge, Bosse Parnevik och Olof Buckard är klassiska namn i genren. Men deras artisteri stod och föll, törs jag hävda, med värddjurens – de efterapades – lyskraft och publika anseende. För så är det ju: aldrig så lyckade imitationer av ”icke-kändisar” ger tyvärr inga skrattpoäng eller några poäng över huvud taget. Nils Adolf Elias Hasselskog (1892–1936) från Broddetorps komministerbostad någon mil från Hornborgasjön och lika långt från Billingen var på sin tid en väl så fullfjädrad imitatör som de nyssnämnda storheterna, kanske rent av strået vassare.

KULTUR

Second opinion: Dunkirk – en pyrrhusseger

Carl Henrik Svenstedt

2017-09-12

Om en ung man i början av en krigsfilm eller en western ljuger om sin ålder för att komma med ut i fält, och sen vid ett givet tillfälle säger att ”hemma i byn var det ingen som trodde på mig”, då vet man att han är dödens lammunge innan filmen är slut.

En klassisk kliché. Den engelske regissören Chris Nolan missbrukar minst fem av den sorten i sitt jättespektakel om det historiska slaget vid Dunquerque.