logo

DEBATT

Katalonien i historiens vägskäl

2017-10-02

Utanför hus nummer 180 på gatan Carrer Casp, bara några kvarter från Gaudís kyrka Sagrada Família, har tusentals Barcelonabor plötsligt samlats. Med sina kroppar blockerar de vägen fullständigt. Inne i byggnaden har ledningen för de katalanska vänsterseparatisterna Candidatura d’Unitat Popular stängt in sig. Den spanska militärpolisiära styrkan Guardia Civil, beväpnade och iförda rånarluvor, är nämligen här för att göra en husrannsakan och sannolikt gripanden.
Det är den tjugonde september tjugohundrasjutton.

Om tio dagar är det tänkt att den spanska regionen Katalonien ska gå till val i frågan om självständighet från Spanien. Ungefär två tredjedelar av Katalanerna vill att folkomröstningen ska ske, men i sakfrågan svajar folkviljan just nu fram och tillbaka mellan ja och nej i opinionsmätningarna.

Spaniens regering, ledd av premiärminister Mariano Rajoy från konservativa Partido Popular, har som nu märks inte tyst tänkt acceptera utvecklingen.

Att förstå den plötsligt spända situationen är emellertid svårt för den som inte har med sig åtminstone grunddragen i Spaniens moderna historia.

I januari 1930 omkullkastades för andra gången militärdiktaturen och monarkin, i syfte att göra Spanien till republik. Det första fria valet därefter vann högern. Men i det andra, som gick av stapeln 1936, lyckades vänsterns olika falanger tillslut ena sig som en populär front och tog därmed hem majoriteten i parlamentet. Situationen i den nya republiken var på många sätt konfliktfylld, och sommaren samma år inledde militärgeneralen Francisco Franco ett försök till militärkupp mot den folkvalda regeringen. Kuppen misslyckades. Istället utbröt ett tre år långt inbördeskrig. Republikanerna fick stöd av Sovjetunionen och frivilliga internationella brigader. Franco av Tyskland, Italien och Portugal.

Katalonien kom under denna tid, parallellt med inbördeskriget, att utvecklas till ett slags socialistiskt, eller snarare anarkistiskt, experimentlaboratorium.

Tre år senare hade en halv miljon människor mist livet och lika många flytt i sviterna av kriget. Franco kunde tillslut deklarera seger över republiken. Militärdiktatur infördes åter.

När Franco till slut avled knappt fyrtio år senare, i november 1975, var hans egen tanke att monarkin skulle återinföras under styre av Juan Carlos, barnbarn till landets tidigare kung Alfonso den trettonde. Prinsen hade dock i hemlighet förberett andra planer, och inledde istället direkt efter dödsbudet en hastig övergång till en demokratisk konstitutionell monarki. 1978 trädde en ny konstitution i kraft. I februari 1981 försökte en grupp från militärpolisiära Guardia Civil sig på en ny statskupp, men misslyckades. Året därpå vann Socialdemokratiska Partido Socialista Obrero Español valet. Makten har sedan dess pendlat mellan dem och det konservativa Parido Popular, startat och länge lett av en före detta minister i Francos regering.

Spaniens övergång till demokrati kan retrospektivt tyckas både framgångsrik och problematisk. Där fanns nästan ingen blodspillan, och landet började snabbt röra sig i en ekonomisk och politisk riktning som åtminstone ytligt liknade andra delar av Västeuropa. Samtidigt har bristen på ansvarsutkrävandet från årtionden av diktatoriskt förtryck lämnats som oläkta sår. Landet styrs än idag under en övergångskonstitution förhandlad under totalitära förhållanden, av vissa betraktad snarare som post-fascistisk än uppriktigt demokratisk. Många av diktaturens institutioner står därmed också kvar med orubbad makt. Än finns i landskapen även monumenten över generalens dröm om en ny storhetstid för ett spanskt konungadöme. Som exempelvis i Valle de los Caídos, där Francos själv är begravd.

Just de regionala spänningarna i Spanien är otvivelaktigt också att betrakta som ett sådant oläkt sår från övergången. Här finns frågan om Baskien, en region i norr med eget språk som sökte självständighet precis vid inbördeskrigets inledning, innan man hamnade under generalens kontroll. Där bildades under Francos diktatur som reaktion den våldsamma separatiströrelsen Euskadi ta Askatasuna (ETA). När Francos regim föll ville ETA åter deklarera självständighet, istället för att godkänna den konstitution som istället gav en viss grad av autonomi inom den konstitutionella monarkin Spanien. Detta är huvudorsaken till att ETA fortsatte sin verksamhet, bland annat genom bombdåd, även efter övergången till den nya konstitutionen.

I Katalonien har situationen varit lugnare, även om den regionala identiteten – med dess kopplingar till en måhända inte helt rimlig självuppfattning om att ha varit en region speciellt kuvad av diktaturen – är ständigt närvarande genom språket, flaggan och ritualerna. Även här är det lätt att hitta personer som vägrar prata spanska; ockupationsspråket. Precis som i fallet med Baskien finns i konstitutionen från 1978 en stadga om regional autonomi. I Kataloniens fall omförhandlades emellertid denna 2006 i syfte att radikalt utvidga självstyret. Den nya stadgan antogs med bred majoritet i såväl det katalanska som det spanska parlamentet.

Orsakerna att Spaniens regionala spänningar ändå hållits förhållandevis i schack är mångfacitterade. Återkommande förhandlingar om graderna av regional autonomi är en alltså en sådan faktor, avancerad statlig repression mot separatister otvivelaktigt en annan. Det huvudsakliga skälet ligger dock i det enkla faktum att landet som helhet haft en relativt stabil och god ekonomisk utveckling sedan övergången 1978.

Fram till 2008, det vill säga. I kölvattnet av den amerikanska subprimekrisens globala spridning i finanssystemen sprack också den spanska bostadsbubblan. Landet kastades in i djup ekonomisk kris. Sedan dess har hundratusentals människor vräkts från sina hem. Många har blivit arbetslösa. Och i offentlig sektor har genomförts drakoniska nedskärningar enligt direktiv från den så kallade Trojkan: Internationella valutafonden, Europeiska centralbanken och den Europeiska kommissionen.

2011 briserade i reaktion mot detta folkliga protester under slagordet Democracia real ya; ”verklig demokrati nu”. Torg ockuperades över hela landet. Besvikelsen och indignationen riktades framförallt mot avsaknaden av alternativ, då både socialdemokraterna i PSOE och deras huvudmotståndare i konservativa Partido Popular stod bakom nedskärningspolitiken.

När Spanien gick till val senare samma år rasade valdeltagandet, och i synnerhet PSOE:s stöd. Vänsterrevolten på gatan ledde därmed paradoxalt nog till att de konservativa istället tog makten, trots att partiet samtidigt tyngdes av återkommande korruptionsskandaler av en magnitud som kraftigt påverkat många spanjorers tillit till statsapparaten. Bland Partido Populars åtgärder vid makten märktes nu, vid sidan av fortsatta åtstramningar, speciellt införandet av den så kallade munkavlelagen. Ett lagpaket som på olika sätt stärkte repressionen mot sociala protester inklusive till exempel satir riktad mot makthavare. Inte oviktigt i sammanhanget är också att Partido Popular i allt högre grad började föra en slags proaktiv populistisk enighetsagenda i krisens kölvatten. Partiet, kan man säga, målade ut sig som garanten för nationens sammanhållning.

Fyra år senare hade det politiska läget drastiskt förändrats. 2015 höll Spanien i tur och ordning val till lokala- regionala- samt nationella parlament. På den lokala nivån skedde ett slags skifte. I en lång rad städer, inklusive landets tre största, tog något man kallade medborgarplattformar plötsligt makten. Listorna bestod av engagerade i olika sociala rörelser som bekämpade konsekvenserna av krisen. Deras mission var att demokratisera städerna. I Kataloniens huvudstad, Barcelona, blev Ada Colau borgmästare för plattformen Barcelona en Comús räkning.

I det nationella valet dök några månader senare både PSOE och Partido Popular. Istället skördade två helt nyskapade partier väljare; vänsterpopulistiska Podemos och liberala Ciudadanos, 21 respektive 14 procent av rösterna. Tvåpartisystemet som i praktiken varit rådande sedan 1978 var plötsligt tillintetgjort, varpå ett fullständigt dödläge uppstod. Först efter ett nyval året därpå, med snarlika resultat, beslutade de två gamla partierna för att sluta allians och släppa fram det största partiet, Partido Popular, till presidentposten igen. Ett utfall som mer eller mindre möjliggjordes av en intern kupp i det socialdemokratiska PSOE.

På den regionala nivån hände samtidigt också något. Även här dök på många håll stödet för de traditionella partierna, men som vinnare i just Katalonien stod en enad allians av olika partier vars huvudsakliga krav var självständighet. Att självständighetsfrågan fått luft under vingarna i Katalonien är i relation till krisen ganska enkelt att förstå. En starkt bidragande orsak var samtidigt att Spaniens författningsdomstol 2010 ställt sig över 2006 års regionala självständighetsreform efter att Partido Popular överklagat den, vilket drastiskt inskränkte den regionala autonomin. Detta faktum drev därmed över många katalaner som tidigare varit för ett starkt självstyre inom Spanien till självständighetslägret.

Katalonien har som inte sällan nämns förhållandevis Spanien i övrigt ett något högre BNP. Detta faktum påpekas ofta ha odlat en känsla att man just här tvingas betala onödigt mycket för krisen. Viktigare är nog dock att man i lägre grad anser sig ha valt den rådande lösningen, i och med den regionala lutningen i andra riktningar än de nationellt dominerande. Kataloniens nuvarande president Carles Puigdemont har faktiskt tydligt deklarerat att slagord som ”Spanien rånar oss” borde bannlysas. Schismen går inte att reducera till detta. Vägen framåt för politiska alternativ, både till höger och vänster om ”den enda vägens politik”, inom nationalstaten Spanien med dess nuvarande konstitution har enligt många katalaner i princip prövats till sin spets. Till de två tredjedelars majoritet som krävs i det spanska parlamentet för att ändra konstitutionen, exempelvis i rörelse mot en pluralistisk federativ stat som Podemos eftersträvar, tycks vägen efter domstolsutfallet 2010 oändlig. En utbrytning, som möjliggör den regionalt dominerande politiska viljan att verka i nuet, tycks pragmatiskt vara mer realistiskt för många. Specifikt för den katalanska självständighetsvänstern hägrar drömmen om en kraftigt progressiv socialistisk experimentstat, som motvikt till ett EU i reaktionär rörelse.

I juni 2017 fortskred så separatisterna utifrån mandatet i det regionala parlamentet, genom att sätta planerna i verket för en folkomröstning om katalansk självständighet från Spanien. Detta ledde i början av september fram till beslutet att val skulle hållas den 1 oktober samma år. En bred majoritet av katalanerna stödjer som tidigare nämnt enligt opinionsmätningarna detta, ovidkommande om de tänker rösta ja eller nej. Frågan i sak framstår, hittills, samtidigt som något av ett dött lopp. Omröstningen innebär dock en skarp deklaration. Genom en regionalt antagen lag tydliggörs att regionen, om det blir ja den 1 oktober, inom en tidsfrist kommer att deklarera sig som Republiken Katalonien och därmed avkräva alla statsanställda att svära trohet till den nya staten.

Om någon tidigare misstagit signalpolitiken blev det nu definitivt tydligt att nationellt styrande Partido Popular inte tänkte acceptera utvecklingen. En utsträckt hand från katalanerna om möjligheten att skjuta på omröstningen eller förhandla gällande dess form slogs än en gång resolut åt sidan med samma tydliga uttalande som så framlagts så många gånger tidigare: En folkomröstning om självständighet är olaglig enligt konstitutionen. Spanien är ett odelbart territorium.

Därifrån har konflikten eskalerat de senaste veckorna. Regeringen har förbjudit medier att berätta om folkröstningen, eller publicera reklam för den. Man har förbjudit Posten att dela ut valsedlar och annat valmaterial. Man har avkrävt alla Kataloniens borgmästare att göra sitt för att hindra att valet genomförs i deras kommuner, varav majoriteten vägrat lyda. Man har gett polisen order att söka reda på allt som kan användas för att genomföra valet, och beslagta det.

När tryckerier i Barcelona utsattes för husrannsakan i syfte att beslagta valmaterial började läget bli spänt på allvar. Samtidigt firade Katalonien nationaldag den 11 september. En miljon människor uppges ha deltagit i den traditionella självständighetsmarschen, vid sidan av en lång rad andra händelser arrangerade av olika partier och rörelser.

Den 19 september kallades de första i raden av cirka 700 katalanska borgmästare inför domare för sin vägran att följa regeringens order.

Så går solen upp den tjugonde september tjugohundrasjutton. Tio dagar innan den utlysta valdagen. Snart börjar ryktena florera. Militärpolisen i Guardia Civil har kallats in av regeringen för att genomföra en massiv insats i syfte att stoppa valet. Under morgonen sker räder på tjugo regionala departement i jakt på valsedlar, röstlådor och instruktionsböcker. Fjorton tjänstemän grips. 1,5 miljoner affischer och pamflatter, liksom 10 miljoner valsedlar beslagtas. På gatorna börjar medborgare strömma till. Demonstrationer formas spontant, samtidigt som separatistpartier liksom Barcelonas borgmästare Ada Colau – som inte har tagit ställning i sakfrågan – går ut och uppmanar till protester i demokratins försvar. Då kommer informationen om att Guardia Civil förbereder att även storma vänsterseparatistpartiet CUP:s högkvarter på Career Casp, där ledningen sitter samlad i krismöte. Folkmassorna strömmar till och stänger igen gatan med sina kroppar.

Även i andra delar av Spanien, exempelvis i huvudstaden Madrid, går under kvällen demonstranter ut och kräver regeringens avgång, i solidaritet med de som utsätts för repressionen i Katalonien. Regeringen deklarerar direkt dessa olagliga.

För den som följt förloppet i svensk media de senaste veckorna har händelseutvecklingen nog framstått svårbegriplig. Ofta befriad från sitt komplexa sammanhang. Inte sällan tendentiöst nedlåtande gentemot separatisterna. Bestulen på sitt allvar. Att följa rapporteringen gentemot exempelvis utvecklingen under Erdogan i Turkiet efter kuppförsöket 2016 eller för den delen mot det som sker under Maduro i Venezuela närmast parallellt, är ett pedagogiskt exempel i vad som kan kallas dubbla måttstockar och politiskt vinklad nyhetsrapportering. För utan att förminska skillnaderna, finns i dessa processer en del uppenbara likheter i det inledningsskede vi här bevittnat. Det som i ett land beskrivs som närmast rättfärdigat beskrivs i ett annat som en ”auktoritär inriktning” och i ett tredje som en övergång till diktatur utan klara hänvisningar till varför eller på vilka grunder journalistiken gör distinktionen.

Sent på kvällen den tjugonde september tjugohundrasjutton ger Guardia Civil upp för stunden och retirerar från de samlade folkmassorna på Career Casp. Dagen lider mot sitt slut. Spanien och Katalonien har sett början på en otroligt svår och riskabel situation. Närmast hissnande att uppleva i Europa i vår tid. Den saknar inte känslan av att vara historiens vingslag. Nu väntar en växande folklig resning, tänkt att bemötas militärt.


 

Erik Persson

DEBATT

Myrdal: Hög tid att skriva klartext

Jan Myrdal

2017-10-13

Efter 2017 års bokmässa i Göteborg och det oartikulerade hojtandet om fascism från det som just nu kallar sig vänster i Sverige som i andra liknande stater blir det nödvändigt skriva tydligt.

Den handfull som i Göteborg marscherade med sköldar och fanor som nordisk motståndsrörelse var politiskt ingen intressant grupp. Den var heller ingen verklig social fara som kriminella och samhällshotande MC-gäng eller verkliga förortsklaner är. Sköldbärarna i Göteborg var realpolitiskt mer betydelselösa än ens lindholmarna på sin tid. Det skriver Jan Myrdal.

DEBATT

Gillar Hultqvist kärnvapen på svenskt territorium?

Torbjörn Wikland

2017-10-10

Jag har med stort intresse läst vad USA:s försvarsminister James Mattis skrev till Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist den 25 augusti. Nato, säger han, kommer inte att förnya ”Enhanced Opportunities Program” (EOP) för Sveriges del om Sverige slutgiltigt skriver under (ratificerar) FN-konventionen om kärnvapenförbud. EOP kallas i etablerade media också för guldkortet till Nato. Det är en slags klapp på axeln till stater som är väldigt lojala mot Nato och därför bl.a. tillåter Sverige att sitta med vid olika förhandlingsmöten inom Nato. Det skriver Torbjörn Wikland.

DEBATT

Mörkläggningen i Göteborg

Stefan Lindgren

2017-10-02

500 anhängare av Nordiska motstståndsrörelsen tycks ha fått hela det etablerade Sverige att go bananas och kräva att den grundlagsstadgade demonstrationsrätten avskaffas.

Det som utspelats i Göteborg i helgen och det som allmänheten matats med i ett år har ju ingen relevans för människors verkliga problem utan fungerar som en massiv mörkläggning. Det skriver Stefan Lindgren.

DEBATT

John Pilger: Signal för kärnvapenkrig

John Pilger

2017-09-18

John Pilger erkänner i denna essä Nevil Shutes roman På stranden från 1957 som ett bortglömt mästerverk – en Hollywoodfilm baserades på den – och som en angelägen varning om hur nära vi är ett kärnvapenkrig 2017.