logo

DEBATT

Konflikten i Katalonien: En ridå av sorg och oro

2017-10-23

På bekvämt avstånd härifrån södra delen av den Iberiska halvön, där jag bor, är det med sorg och oro jag ser spänningen trappas upp mellan de som försvarar Spaniens enhet och de som kräver oberoende för Katalonien. Mellan de som förstår att demokratin har sitt ursprung i hörsamhet mot lagarna och författningen (som inte ger möjlighet till någon folkomröstning om självbestämmande) och de som anser att ett folks (åtminstone hälften av detta folks) demokratiska rätt att besluta om sin suveränitet är grundläggande.

Mittemellan de två stridande står de som förespråkar ett förhandlat och fredligt skiljande, de som av bägge parter kallas ”fega” eftersom de inte ställer upp för vare sig den ena eller den andra. Det kan mycket väl vara så att dessa är i majoritet, men det är de två stridande parterna, de på ytterkanten, som har lagt beslag på debatten. 

Konfrontationerna märks på gator och torg, på kaféer och barer, på arbetsplatser, i sociala nätverk, i media. Och jag utgår ifrån att människor i Katalonien upplever dagar av ångest och oro, av förväntan och vrede, inför händelser som är svåra att förutse. För sin del agerar de två regeringarna, den spanska och den i Katalonien, så som de tror är riktigt, alltid med uppmärksamheten fäst på marknaden (ekonomin, finansvärlden), på den internationella diplomatin (stödet utifrån) och på reaktionerna från vanligt folk (hur de ska rösta). Och samtidigt jonglerar de med ideologin. Jag kan inte blunda för att Rajoys regerande högerparti (Partido Popular) nu räknar med uppbackning av Socialistpartiet inför den katalanska konflikten. Och jag får heller inte glömma att den katalanska regeringen (el Govern) är bildad av den borgerliga katalanska högern (som i nästan 30 år har regerat regionen) tillsammans med den republikanska vänstern (ERC) och den antikapitalistiska parlamentariska vänstern (CUP). 

De två regeringarna tycks vara tvingade att inför den allmänna opinionen framstå som politiskt korrekta, samtidigt som de flyttar runt sina brickor i det institutionella spelet. Men på gatan försvinner alla tabun och budskapen behöver inte hålla korrekt form. Här råder de stereotypa schematiseringarna och allt dränks i fanor och banderoller, i fosterländsk stolthet, i myter, i aggressiva attityder, i förolämpningar och hotelser, i intensivt hat mot allt som representerar ”det spanska”, vilket betraktas som francovänligt, eller med fientligt avståndstagande mot allt som symboliserar det katalanska, vilket betraktas som symboler mot systemet. 

Motsättningarna har gått så långt att familjer och vänner splittras, att föredrag slutar i gräl, att företag och småsparare flyr Katalonien. Det talas så mycket om detta problem att det till slut inte finns någon plats över på tidningarnas förstasidor för alla andra problem som påverkar oss och som vi tvingas utstå. Kampen mellan flaggorna och diskussionen om laglighet kontra legitimitet leder till att andra problem hamnar i bakgrunden eller tystas, problem som ingen av regeringarna kan reda ut: korruptionen som breder ut sig i den politiska klassen, förskingringen av offentliga medel, omflyttning av pengar till skatteparadis, den dramatiskt höga arbetslösheten (här i södra Spanien har den nått 30 och ända till 40 procent av befolkningen, och i Katalonien är den omkring 15 procent), banker som inte återbetalar till staten allt som de fått låna för att inte gå i konkurs (det räknas med över 60 000 miljoner euro), omkring en halv miljon vräkta familjer sedan 2008, de drastiska nedskärningarna i välfärden (skolan, sjuk- och hälsovården), nedskärningarna inom arbetsrätten, lönerna som hela tiden sänks, priserna som hela tiden höjs, den självklarhet med vilken avtal undertecknas i syfte att slippa undan skatt, begränsningarna av fri- och rättigheter i demokratins namn…

Å andra sidan vore det orättvist att säga att folk manipuleras till att ge sig ut på gatorna för att visa stöd för sina respektive regeringar. Människor har sina åsikter, sina erfarenheter, sin kultur och sin identitetskänsla. Kanske kan de bara övertygas om en radikalisering av åsikterna, på grund av den djupa ekonomiska krisen och bristen på effektivitet för att lösa den, eller de senaste stegen tagna av den katalanska regeringen, Govern, mot en katalansk republik tillsammans med det kategoriska svaret från regeringen i Madrid och statens juridiska instanser. 

För folket vore en utbrytning av Katalonien självfallet en allvarlig sak. Utan tvekan även för regeringarna, som samtidigt använder frågan som en perfekt rökridå som de kan dölja sin oförmåga och skam bakom: en ridå som går ned och upp inför halva världens kameror, såsom teaterföreställningen kräver. Samtidigt får publiken som alltid betala ett dyrt inträde för att se spektaklet. 

Det finns säkert de som väntar sig ett lyckligt slut på denna historia, med en mirakulös lösning på alla problem och orättvisor som samhället lider under. Men på bekvämt avstånd, härifrån södra delen av halvön, väcker situationen ingenting annat än sorg och oro i mig.

Alejandro Barragan
Journalist och mediakonsult Cádiz


Teckna en prenumeration här

Du kan få ett gratis ex eller ge bort ett här

KAMPANJ! 3 NUMMER FÖR 50 KR! 
SWISHA 50 KR TILL 1232240356, SKRIV "KAMPANJ" OCH ADRESS

Alejandro Barragan

DEBATT

De nordiska länderna, kärnvapenhotet och de pågående krigen

Jan Myrdal

2018-05-29

När jag talade i Degerfors inledde jag på förekommen anledning med att säga: ”Också på den kant som kan kallas vår finns sådana som liksom Henry Ford menar att ’History is bunk’. Alltså att det förflutna vore skräp och skit och utan intresse. Dels vill de inte inse att den lilla härskande klassen inte bara styrs av sina profitintressen utan därtill är ständigt splittrad - inte utgör en enda svart liten massa, dels innebär detta att vi på vår kant ständigt måste analysera dessa motsättningar och utnyttja dem i det arbetande folkets intresse. Så till exempel när det gäller akuta krigsfaror.” Det skriver Jan Myrdal.

DEBATT

En accelererande ojämlikhet

Hans Isaksson

2018-05-02

Huliganer mordbränner, skjuter varandra och kastar handgranater i tre större städer. Och angriper offentliga myndighets- och servicepersonal. Kriget är här. Det säger Kristersson och Åkesson i Riksdagen.

DEBATT

Hög tid att se kriget i Syrien för vad det egentligen är

2018-04-26

Kriget i Syrien har pågått i snart sju år efter den späda början i form av det så kallade upproret 2011. Sedan dess har hundratusentals dödats, miljoner drivits på flykt och ett av FN:s medlemsländer slitits sönder. Tiotusentals ton vapen har vräkts in i landet – och fortfarande är det många som inte ser vad detta krig är, utan klamrar sig fast vid föreställningen att det är ett krig (eventuellt en ”revolution”) ”mot diktatorn Assad”. Har de någon gång försökt tänka igenom varifrån dessa tiotusentals ton vapen kommer? Kan de inte känna igen ett imperialistiskt krig genom ställföreträdare när de ser det?

DEBATT

En hedersam begravning

Peo Österholm

2018-03-08

Den 27 november 2006 sköts den amerikanske stridspiloten Troy Gilbert ner några mil norr om Baghdad. Han hade från sitt flygplan skjutit ihjäl fiendesoldater och därmed räddat livet på några landsmän som befann sig i strid. Planet slog i marken. Hans kropp, illa tilltygad, togs om hand av fiendesoldater, rullades in i en matta och sedan var kroppen försvunnen.