logo

DEBATT

Konflikten i Katalonien: En ridå av sorg och oro

2017-10-23

På bekvämt avstånd härifrån södra delen av den Iberiska halvön, där jag bor, är det med sorg och oro jag ser spänningen trappas upp mellan de som försvarar Spaniens enhet och de som kräver oberoende för Katalonien. Mellan de som förstår att demokratin har sitt ursprung i hörsamhet mot lagarna och författningen (som inte ger möjlighet till någon folkomröstning om självbestämmande) och de som anser att ett folks (åtminstone hälften av detta folks) demokratiska rätt att besluta om sin suveränitet är grundläggande.

Mittemellan de två stridande står de som förespråkar ett förhandlat och fredligt skiljande, de som av bägge parter kallas ”fega” eftersom de inte ställer upp för vare sig den ena eller den andra. Det kan mycket väl vara så att dessa är i majoritet, men det är de två stridande parterna, de på ytterkanten, som har lagt beslag på debatten. 

Konfrontationerna märks på gator och torg, på kaféer och barer, på arbetsplatser, i sociala nätverk, i media. Och jag utgår ifrån att människor i Katalonien upplever dagar av ångest och oro, av förväntan och vrede, inför händelser som är svåra att förutse. För sin del agerar de två regeringarna, den spanska och den i Katalonien, så som de tror är riktigt, alltid med uppmärksamheten fäst på marknaden (ekonomin, finansvärlden), på den internationella diplomatin (stödet utifrån) och på reaktionerna från vanligt folk (hur de ska rösta). Och samtidigt jonglerar de med ideologin. Jag kan inte blunda för att Rajoys regerande högerparti (Partido Popular) nu räknar med uppbackning av Socialistpartiet inför den katalanska konflikten. Och jag får heller inte glömma att den katalanska regeringen (el Govern) är bildad av den borgerliga katalanska högern (som i nästan 30 år har regerat regionen) tillsammans med den republikanska vänstern (ERC) och den antikapitalistiska parlamentariska vänstern (CUP). 

De två regeringarna tycks vara tvingade att inför den allmänna opinionen framstå som politiskt korrekta, samtidigt som de flyttar runt sina brickor i det institutionella spelet. Men på gatan försvinner alla tabun och budskapen behöver inte hålla korrekt form. Här råder de stereotypa schematiseringarna och allt dränks i fanor och banderoller, i fosterländsk stolthet, i myter, i aggressiva attityder, i förolämpningar och hotelser, i intensivt hat mot allt som representerar ”det spanska”, vilket betraktas som francovänligt, eller med fientligt avståndstagande mot allt som symboliserar det katalanska, vilket betraktas som symboler mot systemet. 

Motsättningarna har gått så långt att familjer och vänner splittras, att föredrag slutar i gräl, att företag och småsparare flyr Katalonien. Det talas så mycket om detta problem att det till slut inte finns någon plats över på tidningarnas förstasidor för alla andra problem som påverkar oss och som vi tvingas utstå. Kampen mellan flaggorna och diskussionen om laglighet kontra legitimitet leder till att andra problem hamnar i bakgrunden eller tystas, problem som ingen av regeringarna kan reda ut: korruptionen som breder ut sig i den politiska klassen, förskingringen av offentliga medel, omflyttning av pengar till skatteparadis, den dramatiskt höga arbetslösheten (här i södra Spanien har den nått 30 och ända till 40 procent av befolkningen, och i Katalonien är den omkring 15 procent), banker som inte återbetalar till staten allt som de fått låna för att inte gå i konkurs (det räknas med över 60 000 miljoner euro), omkring en halv miljon vräkta familjer sedan 2008, de drastiska nedskärningarna i välfärden (skolan, sjuk- och hälsovården), nedskärningarna inom arbetsrätten, lönerna som hela tiden sänks, priserna som hela tiden höjs, den självklarhet med vilken avtal undertecknas i syfte att slippa undan skatt, begränsningarna av fri- och rättigheter i demokratins namn…

Å andra sidan vore det orättvist att säga att folk manipuleras till att ge sig ut på gatorna för att visa stöd för sina respektive regeringar. Människor har sina åsikter, sina erfarenheter, sin kultur och sin identitetskänsla. Kanske kan de bara övertygas om en radikalisering av åsikterna, på grund av den djupa ekonomiska krisen och bristen på effektivitet för att lösa den, eller de senaste stegen tagna av den katalanska regeringen, Govern, mot en katalansk republik tillsammans med det kategoriska svaret från regeringen i Madrid och statens juridiska instanser. 

För folket vore en utbrytning av Katalonien självfallet en allvarlig sak. Utan tvekan även för regeringarna, som samtidigt använder frågan som en perfekt rökridå som de kan dölja sin oförmåga och skam bakom: en ridå som går ned och upp inför halva världens kameror, såsom teaterföreställningen kräver. Samtidigt får publiken som alltid betala ett dyrt inträde för att se spektaklet. 

Det finns säkert de som väntar sig ett lyckligt slut på denna historia, med en mirakulös lösning på alla problem och orättvisor som samhället lider under. Men på bekvämt avstånd, härifrån södra delen av halvön, väcker situationen ingenting annat än sorg och oro i mig.

Alejandro Barragan
Journalist och mediakonsult Cádiz


Teckna en prenumeration här

Du kan få ett gratis ex eller ge bort ett här

KAMPANJ! 3 NUMMER FÖR 50 KR! 
SWISHA 50 KR TILL 1232240356, SKRIV "KAMPANJ" OCH ADRESS

Alejandro Barragan

DEBATT

Majoriteten ansluter sig till antinationalistisk politik

Benny Gustafsson

2018-01-11

Kurdisk nationalism ingen modell för folken i Mellanösternskriver Christer Lundgren i nr 12 av FiB, som ett svar på Erling Folkvords kunniga analys av situationen i regionen, i nr 11. Det är nog det enda i hans artikel som jag skriver under på. Den politik som majoriteten i den kurdiska rörelsen ansluter sig till är nämligen just antinationalistisk!

DEBATT

Kurdisk nationalism är ingen modell för folken i Mellanöstern

Christer Lundgren

2018-01-03

Kriget mot terrorismen i Irak och Syrien går mot sitt slut; IS och andra terroristorganisationer är på väg att besegras. Ur västmaktsperspektiv är de förbrukade som redskap för regimskifte i Syrien. I stället seglar kurdfrågan upp som instrument för söndring och herravälde. Den bild av denna etniska konflikt som Erling Folkvord ger i sin artikel (FiB/K 11/2017) är falsk, menar Christer Lundgren i detta debattinlägg.

DEBATT

Ett påpekande

Jan Myrdal

2017-12-28

Från bland andra Clarté har på nätet i ond avsikt spridits att arrangörerna och/eller Nya Tider skulle betalat för min resa till mötet i Moldavien. Det skriver Jan Myrdal.

DEBATT

So long, president Mugabe

Hans Öhrn

2017-12-27

Få statsmän har uppväckt så starka känslor som Zimbabwes mångårige ledare och förre president Robert Gabriel Mugabe. Vid makttillträdet 1980 fanns en viss samsyn om den nye ledaren. I Afrika och i andra delar av världen  hyllades han som befrielsehjälte medan Västvärlden i honom trevande såg en försoningsman.