logo

REPORTAGE

Kriget i Syrien är ett riktigt déjà vu

Sedan Syrien som land skapades av västmakterna i efterspelet till första världskriget har landet ständigt upplevt starka påtryckningar utifrån. Hans Öhrn skriver om landets historia som viktig hörnsten i stormakternas spel i regionen.

Våren 1957 fick chefen för Syriens underrättelsetjänst Abdul Hamid Sarraj besök av en rad bekymrade arméofficerare med fickorna fulla av dollar. Pengarna sade de sig ha fått av "opålitliga och ondskefulla” tjänstemän på USA:s ambassad i Damaskus mot löfte om att delta i en CIA-finansierad operation som skulle störta den syriska regeringen.

Syriens dåvarande, och demokratiskt valde, president Shukri al-Quwatli hade året innan ingått ett samarbetsavtal med Sovjetunionen efter det han nekats hjälp av USA. Washington misstrodde många av männen runt al-Quwatli och hade därför avböjt hans förfrågan. Syrien hade också deklarerat att landet skulle inta en “neutral” hållning i det kalla krig mellan världens stormakter som då rasade för fullt. Ett förräderi enligt USA som alltså nu ville bli av med al-Quwatli.


Därför hade “Rocky” Stone, en ärrad CIA-agent skickats till Damaskus från Teheran, där han varit med om att störta Irans premiärminister Muhammad Mossadeq. Mossadeq hade haft fräckheten att ställa sig i vägen för Storbritanniens och USA:s oljeintressen. Samtidigt trodde han mer på USA:s försäkringar om att inte blanda sig i Irans inre angelägenheter än på de rådgivare som varnade honom för CIA:s planer. Därför hade han under Stones överinseende störtats, ställts inför rätta och dömts till döden av en militärdomstol.


Det var Stone som hade försökt muta de syriska officerarna. De flesta hade redanerfarenhet av typer som Stone och avslöjade i stället USA:s planer för underrättelsechefen Sarraj. Denne tvekade inte utan omringade USA:s ambassad med stridsvagnar och lät sina soldater gripa Stone, som offentligt tvingades berätta om USA:s planer för Syrien.


I Washington gick president Eisenhower i taket och satte genast igång stora dementimaskinen. Allt tal om att USA ville störta regeringen i Syrien var lögn och förbannad dikt, enligt Eisenhower. Medier i USA kablade tjänstvilligt ut Vita husets dementier och en stor del av USA:s befolkning trodde, liksom Mossadeq, på sin regering och sina medier. Därför väckte de avslöjade planerna inget stort rabalder i USA och andra västländerna.


Sarraj hade mycket  att tacka sina officerare för. 2003 dök dokument upp som visade att såväl Washington som London hade godkänt att han tillsammans med Syriens ÖB Afif al-Bizri, och kommunistpartiets ledare Khalid Bakdash skulle mördas i samband med statskuppen. I Washington och London satt kallblodiga mördare vid makten men allmänheten i Storbritannien och USA bibringades den motsatta uppfattningen: att de kallblodiga mördarna fanns i Damaskus och “the good guys” i de egna huvudstäderna.

Denna fundamentala missuppfattning går som en röd tråd genom Syriens moderna historia ända fram till våra dagar.


Händelserna i Syrien 1957 beskrivs delvis av Robert F Kennedy JR i en nyligen publicerad artikel där han går hårt åt medierna i USA och deras falska beskrivning av Syrien och landets historia. Som son till den mördade senatorn Robert F Kennedy och medlem av den mäktiga Kennedyklanen har Junior normalt tillgång till alla prestigemedier i USA när han har något att säga. Artikeln om Syrien fick han dock publicera i den normalt något konservativa Nordamerikanska tidningen Politico.

Trots vissa skönhetsfläckar (USA:s enda roll i Västasien bör vara att säkerställa Israels gränser) är det inte bara en välskriven artikel om Syrien och Västasiens moderna historia utan också en väldokumenterad genomgång av hur USA och andra västländerna hela tiden har drivit denna historia i en riktning som främst gynnat de egna intressena.

Kupper och manipulationer har följts av välriktade desinformationskampanjer i imperiets viktigaste städer. Där har alla händelser i Västasien, från minsta orolighet till förfärligaste blodbad, framställts som en produkt av lokala despoter och tyranner, klanstrider eller religiösa fanatiker.

Stone försökte inte bara muta syriska officerare, han konspirerade också med Muslimska brödraskapet och satte upp quislingorganisationen “Fria syriska kommittén” som skulle ta över efter al-Quwatli. När Washingtons försök misslyckades mobiliserade USA:s vapendragare i området – då som nu – Turkiet 50.000 soldater som skickades till Syriens gräns och stod redo att invadera när al-Quwatli omintetgjorde invasionsförsöket genom att tillkännage planerna på en union med Egypten. Att utmana den samlade pan-arabismen, det vågade inte ens USA vid denna tidpunkt.

Den som kan något om Syriens historia och läser dagens medierapporter om “Fria syriska armén” eller “Syriska nationella rådet” som står i begrepp att ta över efter despoten i Damaskus bör alltså inte oroas av sin déjà vu-upplevlese; denna gång är det sant, det har hänt förut, och förut.
REDAN 1949 var det nybildade CIA med om att störta en regering i Syrien. Patriotiska syrier hade några år tidigare förklarat krig mot Nazityskland och kastat ut sina kolonialherrar i form av den förhatliga Vichyregimen. En bräcklig demokratisk stat, i stort sett byggd på idéer från USA, hade skapats. Men när den demokratisktvalde presidenten, även denna gång Shukri al-Quwatli, satte stopp för USA:s planer på en oljeledning som via Syrien skulle förbinda Saudiarabiens oljefält med Libanons hamnar avlägsnades han och ersattes med en den av USA handplockade Husni al-Za’im. Han blev inte långvarig vid makten men CIA:s och USA:s och andra västländers krig mot alla nationella och pan-nationella strävanden som hotar deras intressen i Västasien har en lång historia.

400 år av Ottomanskt styre tog slut när brittiska och arabiska styrkor intog Damaskus i slutet av första världskriget, 1918. Landet ritades upp av segermakterna och blev självständigt under kung Faisal I. Men britter och fransmän konspirerade och hade sina egna planer. I en hemlig överenskommelsen (Sykes-Picot) delade de upp Syrien och andra länder i området. När syrierna protesterade invaderade helt enkelt fransmännen landet. 1923 använde Frankrike Nationernas förbund (föregångaren till dagens FN) för att få sitt mandat över Syrien godkänt. Syrierna reste sig gång på gång mot fransmännen som inte drog sig för att terrorbomba de syriska städerna, framför allt Damaskus, som vedergällning. Men fransk och brittisk imperialism var på nedgång under den här perioden. Den hade redan ersatts av den transatlantiska imperialismen när USA i samband med Suez-krisen 1956 talade om för både fransmän och britter vem det var som bestämde i världen. USA godkände aldrig fullt ut Frankrikes, Storbritannien och Israels planer på att störta Egyptenspresident Nasser och ockupera Suezkanalen.

Under hela sin moderna historia har Syrien gång på gång utmanat västerländska intressen och fått betala ett högt pris för det.

Syrien är ett av få arabländer som aldrig accepterat ett fredsavtal med Israel och hela tiden stött den palestinska kampen. Den hyllade Oslo-överenskommelsen, av de flesta palestinier avfärdad som ett “framförhandlat nederlag”, fördömdes av Syrien som hela tiden har krävt att Israel ska lämna tillbaka allt arabiskt land. Både under sexdagarskriget 1967 mellan det expansionistiska Israel och flertalet arabländer och under Oktoberkriget 1973 spelade Syrien en avgörande roll i kampen mot imperialismen. Straffet blev högt. Syrien förlorade Golanhöjderna som fortfarande hålls av Israel, trots FN-beslut om att området ska återlämnas till Syrien. Under den senaste attacken mot Syrien, som inleddes 2011, har Israel härifrån stött och organiserat olika terroraktioner i Syrien. Omvärlden har blundat.

Under 1980-talet  var Syrien en hård motståndare till kriget mellan Irak och Iran som livligt understöddes av västländerna i deras strävan att försvaga arabvärlden. Det var ett felaktigt krig, vid en felaktig tidpunkt, mot en felaktig fiende, deklarerade ledarna i Damaskus.

I början av 1990-talet i Libanon var Syrien i hög grad med om att tillsammans med libanesiska allierade få ett slut på de förödande inbördeskriget som härjat i landet sedan 1975. Den syriska närvaron i Libanon, ursprungligen en bit av Syrien som karvades ut av fransmännen, var en stabiliserande faktor. Fred och stabilitet i Västasien gynnar emellertid sällan västländernas ekonomiska intresse. Därför tvingades Syrien lämna Libanon 2005 efter en välorganiserad kampanj från ledande västländer, där Syrien bland annat gavs skulden för mordet på Libanons förre premiärminister Rafiq Hariri.

Samtidigt hade president Bashar al-Assads nyliberala planer som väl passade in i västländernas strategi
stött på motstånd. Folkliga protester fick Assad-regeringen att backa och ta ett steg tillbaka. Det sågs inte med blida ögon i Washington, London och Paris. Från att ha varit “en av gänget” blev Bashar al-Assad och hans regering paria och utsatta för en förtalskampanj likt den Eisenhower en gång släppte lös över Shukri al-Quwatli.


Resten är nutidshistoria.

“Medan de fogliga medierna i USA obetänksamt rapar upp berättelsen om att vårt militära ingripande till förmån för oppositionen i Syrien är strikt humanitärt ser de flesta araber det som ytterligare ett krig via ombud för olja och geografisk dominans. Innan vi engagerar oss djupare
i konflikten vore det klokt av oss att betänka de överväldiga fakta som stöder ett sådant perspektiv”, skriver Kennedy.


Visa ord, värda att lägga på minnet – inte bara i USA utan också här. Även i Sverige kolporterar medier ut en ensidig bild av den nuvarande konflikten i Syrien.
“USA:s motbjudande historia av militär intervention i Syrien - okänd för de flesta i USA men välkänd för araber - har lagt grunden för den våldsamma jihadism somnu komplicerar det hela för vår regering”, skriver Kennedy vidare.

Kennedy syftar bland annat på Islamiska staten och att det är västländernas destabilisering som har skapat dem finns det fog att tro.

Andra åsikter finns också. Nyligen släppte utrikesminister Margot Wallström fram sin syrienansvarige ambassadör Niklas Kebbon på ett offentligt möte i Stockholm. Där hävdade Kebbon att IS var en konspiration av Ryssland och regeringen i Damaskus. Genom att skapa sekten gav inte Ryssland och Damaskus västvärlden något val - den måste välja al-Assad framför Isis.


Kennedy uppmanar politiker och allmänheten i USA att sätta sig in i historien för att förstå vad som händer i Syrien. Den uppmaningen är lika relevant i Sverige.


I en lugn del av världen är det lätt att dra slutsatsen att det egna landet och dess politik inget har att göra med världens kriser. Men för att travestera (en annan) Kennedy: Fråga inte vad andra länders ledare gör, fråga vad ditt eget lands ledare gör"

Hans Öhrn

REPORTAGE

”I krig finns ingen självklar ond eller god sida”

Pelle Sunvisson

Magda Gad är krigskorrespondent på Expressen. Sedan förra sommaren är hon stationerad i Irak. Hennes rapportering står ut i mediebruset - den är rak, ärlig och fri från genvägar. Till FiB/K:s Pelle Sunvisson skriver hon mellan två uppdrag om både kriget och journalistiken. Svaren är från 22 mars.

REPORTAGE

AURORA - Morgonrodnad, revolutionssymbol och krigsövning

Pelle Sunvisson

I den romerska mytologin var det Aurora som släppte ut solen på morgnarna. I Sovjetunionen var Aurora kryssaren från vars kanoner Oktoberrevolutionens startskott avfyrades. I Sverige blir Aurora i höst den största krigsövningen sedan kalla kriget. FiB/K:s Pelle Sunvisson har talat med planeringsofficeren Rickard Wissman.

REPORTAGE

Pingisklubben med flera bollar i luften

Mårten Färlin

Utbildning, boende, vård och näringsliv – nästan allt i Docksta har hotats av nedläggning. Men varje gång har bordtennisklubben stått där som räddaren i nöden. Vad var det som gjorde att ett gäng pingisvisionärer fick bära ansvaret för en hel bys överlevnad?