logo

DEBATT

Kurdisk nationalism är ingen modell för folken i Mellanöstern

Foto Wikimedia Commons

2018-01-03

Kriget mot terrorismen i Irak och Syrien går mot sitt slut; IS och andra terroristorganisationer är på väg att besegras. Ur västmaktsperspektiv är de förbrukade som redskap för regimskifte i Syrien. I stället seglar kurdfrågan upp som instrument för söndring och herravälde. Den bild av denna etniska konflikt som Erling Folkvord ger i sin artikel (FiB/K 11/2017) är falsk, menar Christer Lundgren i detta debattinlägg.

Gränsdragningarna i Mellanöstern har tillkommit genom överenskommelser mellan imperialistmakter, men Kurdistan har aldrig existerat som en enhet som styckats upp. Kurderna är en folkgrupp som av historiska skäl lever i flera länder: cirka 50 procent i Turkiet, 28 procent i Iran, 20 procent i Irak och 4-5 procent i Syrien. I Sverige bor cirka 100 000 kurder. 

Av Syriens befolkning utgör kurderna omkring 8 procent. I Syrien strider den kurdiska organisationen YPG, nära förbunden med PKK i Turkiet. Många rör sig över gränsen och skillnaden mellan organisationerna är obefintlig; i huvudsak är det samma organisation som uppträder under namnet PKK i Turkiet och YPG i Syrien. Organisationens politiske ledare är Abdullah Öcalan. Cemil Bayik är högste befälhavare i fält för både PKK i Turkiet och dess syriska inkarnation YPG.

PKK är en kurdnationalistisk organisation, inspirerad av socialistiska och anarkistiska idéer. De menar sig verka för ”demokratisk konfederalism”, och deras mål är en konfederation av självstyrande, kurdledda enklaver i Iran, Irak, Syrien och Turkiet. Dessa enklaver innefattar betydande områden som idag har en majoritet av araber och andra icke-kurdiska folkslag. 

Då PKK:s förband uppträder i Turkiet, anses de av USA och EU som terrorister, men då de rör sig över gränsen till Syrien, förvandlas de till gerillakämpar som strider för demokrati och utgör huvudkraft i Syriska demokratiska styrkan. Men deras metoder och mål är oförändrade och i stor utsträckning är de samma personer.

och politiskt påminner PKK om den tidiga sionismen. Deras anspråk på att kämpa för folkstyre, demokrati, kulturella rättigheter och feminism mot ”ett gammalt feodalt Syrien” har stora likheter med de tidiga sionisternas anspråk på att vara socialister och demokrater i en reaktionär omgivning. Men Syriens regering är inte feodal, utan sekulär och socialistisk, anti-imperialistisk och antisionistisk. 

USA:s strategi i Mellanöstern har länge gått ut på att bekämpa arabnationalisterna, särskilt det arabsocialistiska Baathpartiet i Syrien, som motsatt sig nyliberal ekonomi och amerikanskt och israeliskt inflytande. För att utplåna arabnationalismen invaderade USA Irak 2003, olagligförklarade Baathpartiet i Irak och upplöste Iraks armé. Washingtons plan var att även invadera Syrien, men motståndet i Irak och Afghanistan gjorde det omöjligt. Istället inledde man ekonomisk krigföring mot president Assads socialistiska regering och stödde Muslimska brödraskapet och islamistiska väpnade grupper, som bekämpade den sekulära regeringen.

PKK, som var aktivt bland kurderna i norra Syrien, hade tidigare fått stöd från Damaskus. När upproret tog fart i Syrien, tog de snabbt kontroll över tre områden med kurdisk befolkningsmajoritet längs den turkiska gränsen. PKK-kämpar och vapen strömmade dit från andra kurdiska områden. De såg inbördeskriget i Syrien som ett tillfälle att upprätta en självstyrande enklav liknande den i grannlandet Irak, vilken sedan länge stöddes av USA och Israel eftersom den försvagar den irakiska staten. Så bildades Rojava, som nu framställs som ”modell för flera av folken i Mellanöstern”

Regeringen i Damaskus drog bort sina trupper från de kurddominerade områdena för att koncentrera sig på försvaret av Damaskus och Aleppo. Det var samtidigt ett sätt att straffa Turkiet för dess stöd till islamistiska väpnade grupper i Syrien och att undvika att kurderna anslöt sig till islamisterna. 

Mycket riktigt anslöt sig inte kurderna till det islamistiska upproret, men istället lierade de sig med huvudkraften bakom detta uppror, nämligen USA.

2014 hade PKK upprättat tre självstyrande områden, eller kantoner som de kallar dem, i norra Syrien: Afrin (i nordväst nära staden Aleppo), Kobani och Jazira (guvernementet Al-Hasakah i nordost, ett stort och bördigt område befolkat huvudsakligen av araber och kurder samt en betydande minoritet assyrier och en mindre grupp armenier; kurderna är inte i majoritet). PKK:s mål var att knyta samman de tre kantonerna genom att ta kontroll över mellanliggande områden med arabisk befolkningsmajoritet. I det läget såg man möjligheten att söka stöd från Washington.

USA:s utrikesdepartement hade beslutat godkänna en form av decentralisering, där kurderna, den sekulära regeringen och de islamistiska upprorsgrupperna var och en fick viss självständighet inom Syrien. Detta beslut utgick från att Washington hade rätt att bevilja autonomi till områden i Syrien, det vill säga att landets eventuella decentralisering inte var en fråga för Syriens invånare själva att ta ställning till.

PKK var entusiastiskt över Washingtons idé om upprättandet av ett federalt system i Syrien, där den kurdiska delen skulle omfatta inte bara de områden som de då kontrollerade, utan också sådana som i strid erövrades från IS och andra regeringsfientliga grupper. För att få västmakternas stöd för denna plan anslöt man sig till den USA-ledda koalitionen mot IS och ställde upp med markstyrkor i striderna mot IS.

Planen fick stöd av Israel, som länge haft informella relationer med kurdiska grupper och som välkomnar alla möjligheter att försvaga eller stycka upp Syrien. Turkiet däremot ogillade att Washington lät PKK bilda en stat i norra Syrien. Syriens regering opponerade sig också och såg det som ett steg mot permanent delning av landet.

Så blev de kurdiska styrkorna ”spjutspetsen” i USA-koalitionens offensiv och fick stöd av USA med lätta vapen, ammunition och fordon, och backades upp av mer än 750 amerikanska marinsoldater, Army Rangers och amerikanska, franska och tyska specialstyrkor – vilka befann sig illegalt i Syrien, i strid med folkrätten – med helikoptrar, artilleri och flyg.

PKK kontrollerar nu ca 17 procent av Syriens territorium, fastän kurder utgör mindre än 8 procent av befolkningen. De har anklagats för att fördriva araber och turkmener och hindra araber från att återvända till de områden som befriats från IS.

I augusti 2016 attackerades USA-stödda kurdiska styrkor av syriskt flyg nära staden Hasakah och USA satte in flyg för att driva bort de syriska planen. Sedan dess har Pentagon olagligt upprätthållit en de facto flygförbudszon över norra Syrien för att skydda PKK-gerillan.
Uppstyckandet av Syrien enligt etniskt sekteristiska skiljelinjer följer samma mönster som uppstyckandet av Irak, enligt stormakternas ambition att söndra och härska. Redan dagens Syrien är ett resultat av britternas och fransmännens uppstyckning av området på 1920-talet för att förhindra arabiskt självstyre genom avskiljandet av Libanon, Palestina och Transjordanien, och senare av Israels ockupation av Golanområdet.

Det kurdiskt nationalistiska erövrandet av territorium med stöd av imperialistmakterna gör att många i såväl Syrien som Turkiet och Irak ser de kurdiska enklaverna inte som en förebild, utan som ”ett andra Israel” i regionen. En demokratisk revolution för folkstyre kan inte genomföras med stöd av imperialistmakterna mot det egna landets suveränitet, den måste per definition rikta sig mot imperialismens strävan efter lokal dominans och världsherravälde.
 

Teckna en prenumeration här


  

Christer Lundgren

DEBATT

Majoriteten ansluter sig till antinationalistisk politik

Benny Gustafsson

2018-01-11

Kurdisk nationalism ingen modell för folken i Mellanösternskriver Christer Lundgren i nr 12 av FiB, som ett svar på Erling Folkvords kunniga analys av situationen i regionen, i nr 11. Det är nog det enda i hans artikel som jag skriver under på. Den politik som majoriteten i den kurdiska rörelsen ansluter sig till är nämligen just antinationalistisk!

DEBATT

Ett påpekande

Jan Myrdal

2017-12-28

Från bland andra Clarté har på nätet i ond avsikt spridits att arrangörerna och/eller Nya Tider skulle betalat för min resa till mötet i Moldavien. Det skriver Jan Myrdal.

DEBATT

So long, president Mugabe

Hans Öhrn

2017-12-27

Få statsmän har uppväckt så starka känslor som Zimbabwes mångårige ledare och förre president Robert Gabriel Mugabe. Vid makttillträdet 1980 fanns en viss samsyn om den nye ledaren. I Afrika och i andra delar av världen  hyllades han som befrielsehjälte medan Västvärlden i honom trevande såg en försoningsman.

DEBATT

Natoländernas sjuttioåriga krig mot ett kärnvapenförbud

Ingemar Ed

2017-12-20

Onsdagen den 20 september samlades ett antal länder i FN för att underteckna en konvention om förbud mot kärnvapen, ett försök att fylla ett gapande hål inom den internationella rätten. Ceremonin i New York blev dock en besvikelse. I oktober 2014 stöddes kärnvapenförbudet av 159 av FN:s 191 medlemsländer, i juli i år enades 122 länder om avtalstexten, men endast 53 länder skrev nu under. Sverige var inte där för att legitimera det förslag som vill avlägsna hotet mot livet på jorden. Hängivet en sjuttioårig politik pressade USA – som med Natoländerna har lett en bojkott mot FN-samtalen – många länder till tystnad.