logo

DEBATT

Låg politisk organisering öppnar för identitetspolitik

Att vara representant i dag är väsensskilt från att vara det förr i tiden. Dagens representanter kan liknas vid shamaner som representerar sin grupp baserat på en ”autentisk upplevelse”. Det beror till stor del på att andra former av representation är omöjliga vid lågt politiskt deltagande, skriver Malcom Kyeyune.
 

Normkritiken har gjort en ganska sällsam karriär i det offentliga Sverige. För inte särskilt länge sedan var normkritiken det nya svarta, något nytt och spännande och lite lagom radikalt och häftigt. Det var en ny sorts politik i ett skede där gamla materiella kamper om arbetsvillkor och lönekuvert inte längre dominerade. Fackföreningarna, kroniskt försvagade, kan i dag inte hindra Sverigedemokraterna från att kapa större och större andelar av den väljarskara de tidigare så säkert levererade till Socialdemokraterna, och inte heller verkar de kunna förhindra den egna ledningen från att sätta sprätt på medlemmarnas pengar på olika mer eller mindre öppet korrupta vis.

Det sägs att vi lever i en ny sorts tid, och att gamlingar och fossiler med hjärnorna kvar i nittonhundratalet helt enkelt inte förstår vad som pågår. Den nya politiken handlar om "representation" och "erkännande", inte om arbetsplatser eller fördelningspolitik. Kanske ska man tolka detta som att vi nu har anlänt till något slags nytt politiskt stadium, en högre form av tänkande om vad politik är och hur den fungerar. Frågan är om detta verkligen stämmer.

Det bästa sättet att förstå dagens vurm för saker som "identitet" och "representation" är nog som en sorts politiskt svaghetstecken. Det är värt att tänka på att ”representant” i dag har kommit att betyda något radikalt annorlunda än vad det gjorde för femtio år sedan. En representant är inte längre någon som väljs av den lokala fackföreningen eller det egna partiet för att medla med arbetsgivaren eller ställa upp i riksdagen, inte längre en person som en grupp, efter något slags formell process, tilldelar jobbet att representera gruppen.

En ”representant” är numera en sorts shaman, en mystiker vars jobb går ut på att spå i och kommunicera den ”autentiska upplevelsen” som delas av en tilltänkt grupp. Det behövs inte längre att man visar på hur och varför man själv "representerar" en tilltänkt grupp människor, utan detta antas vara någon sorts inneboende, själslig process. Du behöver inte längre en organisation med något medlemsunderlag i den tilltänkta gruppen, och det krävs inte ens att exempelvis afrosvenskar faktiskt vet om (eller bryr sig) om vad du råkar säga eller göra som "representant" för afrosvenskar, utan det räcker med en referens till någon sorts tilltänkt telepatisk länk du delar med folket i gruppen som bara gör politisk organisering (eller någon kommunikation överhuvudtaget) onödig.

Man kan nog ha många invändningar mot den här sortens resonemang. Varför skulle egentligen afrosvenskar eller homosexuella ha någon sorts inneboende telepatisk förmåga när inga "vanliga" människor antas ha det? Få svenskar är nog beredda att gå med på tanken att det existerar någon sorts "inneboende svenskhet" som gör att någon nynazist kan uttyda vad folket "egentligen tycker", eller något i den stilen.

Saken är bara den att det inte längre finns något alternativ till detta opolitiska, odemokratiska narrativ. Vart finns egentligen organisationerna som skulle kunna välja representanter så som man gjorde förr i tiden? Vart finns partierna, vart finns de starka fackföreningarna? De är alla döda eller döende, skuggor av sina forna jag, mer intresserade av att vinna nästa val eller pracka på medlemmarna nya kreditkort för att någon i ledningen råkar känna någon som äger ett kreditkortsbolag. Black Coffee eller Afrosvenskarnas riksförbund måste representera "sitt folk" på ett själsligt, telepatiskt plan, annars så skulle de inte ens kunna låtsas vara representativa i en tid där den faktiska politiska mobiliseringen är så låg.

Malcom Kyeyune

DEBATT

SEX PUNKTER: Därför borde Sverige lämna EU-samarbetet

Jan-Erik Gustafsson

Det finns flera skäl till Svexit, varför Sverige borde likt Storbritannien dra sig ur EU-samarbetet. Det anser Jan-Erik Gustafsson från folkrörelsen Nej till EU. Här listar han sex skäl som talar för ett Svexit.

DEBATT

Tolv år av dimridåer och halvsanningar

Lars-Gunnar Liljestrand

Utredningen Sverige i Afghanistan 2002–2014 presenterades av ensamutredaren Tone Tingsgård den 2 mars på Utrikesdepartementet. Resultaten av tolv års krig med svenskt deltagande under Natos ledning är förödande. På de flesta områden har det blivit sämre. 

DEBATT

Intressant men märklig och väsentligen oriktig

Anders Romelsjö

Pierre Gillys diskussion är intressant – men märklig och väsentligen oriktig. Låt mig bara uppehålla sig vid de två exemplen han anger, skriver Anders Romelsjö.