logo

DEBATT

Låg politisk organisering öppnar för identitetspolitik

Att vara representant i dag är väsensskilt från att vara det förr i tiden. Dagens representanter kan liknas vid shamaner som representerar sin grupp baserat på en ”autentisk upplevelse”. Det beror till stor del på att andra former av representation är omöjliga vid lågt politiskt deltagande, skriver Malcom Kyeyune.
 

Normkritiken har gjort en ganska sällsam karriär i det offentliga Sverige. För inte särskilt länge sedan var normkritiken det nya svarta, något nytt och spännande och lite lagom radikalt och häftigt. Det var en ny sorts politik i ett skede där gamla materiella kamper om arbetsvillkor och lönekuvert inte längre dominerade. Fackföreningarna, kroniskt försvagade, kan i dag inte hindra Sverigedemokraterna från att kapa större och större andelar av den väljarskara de tidigare så säkert levererade till Socialdemokraterna, och inte heller verkar de kunna förhindra den egna ledningen från att sätta sprätt på medlemmarnas pengar på olika mer eller mindre öppet korrupta vis.

Det sägs att vi lever i en ny sorts tid, och att gamlingar och fossiler med hjärnorna kvar i nittonhundratalet helt enkelt inte förstår vad som pågår. Den nya politiken handlar om "representation" och "erkännande", inte om arbetsplatser eller fördelningspolitik. Kanske ska man tolka detta som att vi nu har anlänt till något slags nytt politiskt stadium, en högre form av tänkande om vad politik är och hur den fungerar. Frågan är om detta verkligen stämmer.

Det bästa sättet att förstå dagens vurm för saker som "identitet" och "representation" är nog som en sorts politiskt svaghetstecken. Det är värt att tänka på att ”representant” i dag har kommit att betyda något radikalt annorlunda än vad det gjorde för femtio år sedan. En representant är inte längre någon som väljs av den lokala fackföreningen eller det egna partiet för att medla med arbetsgivaren eller ställa upp i riksdagen, inte längre en person som en grupp, efter något slags formell process, tilldelar jobbet att representera gruppen.

En ”representant” är numera en sorts shaman, en mystiker vars jobb går ut på att spå i och kommunicera den ”autentiska upplevelsen” som delas av en tilltänkt grupp. Det behövs inte längre att man visar på hur och varför man själv "representerar" en tilltänkt grupp människor, utan detta antas vara någon sorts inneboende, själslig process. Du behöver inte längre en organisation med något medlemsunderlag i den tilltänkta gruppen, och det krävs inte ens att exempelvis afrosvenskar faktiskt vet om (eller bryr sig) om vad du råkar säga eller göra som "representant" för afrosvenskar, utan det räcker med en referens till någon sorts tilltänkt telepatisk länk du delar med folket i gruppen som bara gör politisk organisering (eller någon kommunikation överhuvudtaget) onödig.

Man kan nog ha många invändningar mot den här sortens resonemang. Varför skulle egentligen afrosvenskar eller homosexuella ha någon sorts inneboende telepatisk förmåga när inga "vanliga" människor antas ha det? Få svenskar är nog beredda att gå med på tanken att det existerar någon sorts "inneboende svenskhet" som gör att någon nynazist kan uttyda vad folket "egentligen tycker", eller något i den stilen.

Saken är bara den att det inte längre finns något alternativ till detta opolitiska, odemokratiska narrativ. Vart finns egentligen organisationerna som skulle kunna välja representanter så som man gjorde förr i tiden? Vart finns partierna, vart finns de starka fackföreningarna? De är alla döda eller döende, skuggor av sina forna jag, mer intresserade av att vinna nästa val eller pracka på medlemmarna nya kreditkort för att någon i ledningen råkar känna någon som äger ett kreditkortsbolag. Black Coffee eller Afrosvenskarnas riksförbund måste representera "sitt folk" på ett själsligt, telepatiskt plan, annars så skulle de inte ens kunna låtsas vara representativa i en tid där den faktiska politiska mobiliseringen är så låg.

Malcom Kyeyune

DEBATT

En hedersam begravning

Peo Österholm

2018-03-08

Den 27 november 2006 sköts den amerikanske stridspiloten Troy Gilbert ner några mil norr om Baghdad. Han hade från sitt flygplan skjutit ihjäl fiendesoldater och därmed räddat livet på några landsmän som befann sig i strid. Planet slog i marken. Hans kropp, illa tilltygad, togs om hand av fiendesoldater, rullades in i en matta och sedan var kroppen försvunnen. 

DEBATT

Destruktionen av Jemen - En krigsförbrytelse under beskydd av FN:s Säkerhetsråd

Roland Hedayat

2018-03-07

Jemen har enligt UN OCHA (FN:s kontor för samordning av humanitär hjälp) blivit hemvist för världens värsta humanitära katastrof och tillika historiens snabbast växande koleraepidemi med närmare en miljon drabbade. Av en befolkning på 27 miljoner är 21 miljoner i akut behov av nödhjälp. Situationen i Jemen beskrivs av ledaren för detta FN:organ, Mark Lowcock, som en outsäglig katastrof.

DEBATT

Vapenvila i Syrien

Christer Lundgren

2018-03-06

FN:s säkerhetsråd antog den 24 februari enhälligt resolution 2401 (2018), som krävde stopp för striderna i hela Syrien och ”en varaktig humanitär paus” under minst 30 dagar för att möjliggöra veckovisa leveranser av humanitär hjälp och evakuering av svårt sjuka och sårade.

DEBATT

Det intellektuella ansvaret

Jan Myrdal

2018-03-06

Svenska Dagbladets "Under strecket" firar 100-årsjubileum och som en följd av det återpublicerar man debattinlägg som gjorts genom åren. Bland dessa har Jan Myrdals "Det intellektuella ansvaret" från 1980 publicerats, vilket FiB/K nu publicerar i sin helhet.