logo

KULTUR

Lyrik: Mörk sång – trots allt, tack vare!

Illustratrationer: Birger Lundqvist

2017-07-04

Det finns en mycket vacker sång som heter Georgia on My Mind, vars odödlighet den fantastiske sångaren Ray Charles har bidragit till. Men det nostalgiska skimret kan lätt bytas ut mot helt andra stämningar, om man tittar på den nordamerikanska historien i backspegeln. 1906, inför ett guvernörsval i delstaten Georgia, utbröt fruktansvärda raskravaller i Atlanta, med resultat att tio färgade människor bragtes om livet och många fler lemlästades av den vita mobben.
 
Dessa händelser skriver Thorsten Jonsson om i sitt förord till diktantologin Mörk sång, utgiven i Sverige 1949 på Albert Bonniers Förlag. Thorsten Jonsson (1910–1950) var själv en utsökt novellist i den hårdkokta genren, som han inspirerats till vid sina översättningar av Hemingway, Faulkner och Steinbeck.
 
Blues och gospel är välkända uttryck för de färgades känslor i Sydstaterna, men den kyrkliga touchen kompletterades också av jazz och annan ”syndig” musik från det hektiska nattlivet i Harlem. 
Dikterna kom också att präglas av såväl vrede som vemod; efter andra världskriget uppstod en tydlig gräns mellan att å ena sidan vara med och slåss för den påstådda frihetens sak i Europa och å den andra de djupa samhällsklyftor och de grova kränkningar av människovärdet på hemmaplan som drabbade dem med fel hudfärg.
En annan tveeggad känsla som afroamerikanerna bär på är ju den dubbla hemhörigheten, eller om man så vill, det dubbla främlingskapet, mellan de afrikanska och nordamerikanska kontinenterna.
 
Mörk sång är en uttrycksfull men inte oproblematisk bok, den bär prägel av sin egen utgivningstid. Underrubriken Fyrtiofem amerikanska negerdikter skulle ju vara helt otänkbar idag, men den publicerades i slutet av 1940-talet när det fortfarande var lång väg kvar insikten om etnicitetens roll ett icke-hierarkiskt tänkande. Bokens vällovliga ambition var att lyfta fram en annars marginaliserad, bortglömd eller förbisedd diktning som skrevs av såväl slavättlingar som välutbildade svarta människor. 
 
Boken Mörk sång är också försedd med svartvita tuschteckningar av en klassisk illustratör vid namn Birger Lundqvist. Samma kritiska blick kan också läggas på illustrationerna, som ibland är både exotiserande och erotiserande, men samtidigt ger de ett starkt uttryck för de livs levande människorna som dikterna handlar om. Det handlar och kärlek och längtan, om våld och vrede och om den mörka historia som vilar över det än i dag så segregerade USA.
 


Margaret Walker
Åt mitt folk

 
Åt mitt folk som överallt sjunger sina slavsånger oupphörligt:
     sina sorgesånger och visor, sina blues och jubilees, var kväll
     uppstämmer sina böner till en okänd gud och ödmjukt knäböjer
     inför en osedd makt;
 
åt mitt folk som lånar sin styrka åt åren, åt gångna år och nya år
     och åren kanhända, tvättar stryker diskar skurar syr lagar
     mejar plöjer gräver sår beskär lappar släpar sig fram
     aldrig skördar aldrig höstar in aldrig vet och
     aldrig förstår;
 
åt mina lekkamrater i leran och sanden och dammet på
     Alabamas bakgårdar som lekte dop och predikan och
     doktor och fängelse och soldater och skola och mamma
     pappa barn och matlagning och lekstuga och konsert
     och butik och frisörska och bjudning hos miss
     Choomby;
 
åt de förvirrade krampår vi gick i skolan för att lära oss
     orsakerna och varför och svaren på och människor
     som och ställen där och dagar när, till åminnelse av
     den bittra stund då vi blev varse att vi var svarta och
     fattiga och små och annorlunda och ingen brydde sig
    om och ingen undrade och ingen förstod;
 
åt de pojkar och flickor som trots detta växte upp till män
     och kvinnor, till att skratta och dansa, sjunga och
     leka och dricka vin gudstro och framgång, gifta sig
    med sina lekkamrater och få barn och sedan dö av
     lungsot, blodbrist och lynchning;
 
åt mitt folk som trängs på 47:e gatan i Chicago och 
     Lenox Avenue i New York och Rampart Street i
     New Orleans, vilsegångna urarva och lyckliga människor
     som fyller kabaréer krogar och andras fickor saknar
     bröd och skor och mjölk och jord och pengar och
     något – någonting som bara är vårt eget;
 
åt mitt folk som blint går omkring och sprider glädje,
     tappar tid på lättja, sover när de är hungriga, skriker
     när de är betungade, super när de känner sig hopp-
     lösa, bundna okade och sammanknutna inbördes av
     de osedda som tornar över oss allvetande och skrattar;
 
åt mitt folk som famlar snubblar snavar i mörka kyrkor
     och skolor, klubbar och föreningar, sällskap och
     nämnder och kommittéer och sammankomster, osäkra
     och bekymrade, bedragna uppslukade av penning-
     svultna vördnadskrävande blodiglar, rov för statens
     smidiga makt och dagens senaste påhitt, byte för falska
     profeter och heliga fränder i tron;
 
åt mitt folk som står där stirrande fram mot en bättre väg
     ur förkommenheten, från förljugenhet och missförstånd,
     som söker skapa en värld med plats för alla,
     alla ansikten, alla ursprung och alla tallösa släkten
     efter dem;
 
låt en ny jord uppstå. Låt en ny värld födas. Låt en blodig
     fred skrivas i skyn. Låt en andra generation full av mod
     springa fram; låt ett folk som älskar frihet växa upp.
     Låt en helande skönhet och en avgörandets styrka
     pulsera i vårt blod och ande. Låt kampsånger
     skrivas, låt sorgesångerna tystna. Låt ett folk
     av män nu stå upp och ta makten.
 
Margaret Walker (1915–98) var dotter till en metodistpastor i Alabama. Hon utgav
sin första diktsamling 1942, med titeln For my people. Till yrket var hon collegelärare.

Jean Toomer
Bikupa

 
I den svarta kupan svärmar
denna natt miljoner bin;
bin som trafikerar månen,
bin som flyger genom månen ut i det fria,
bin som återvänder genom månen,
silverbin, målmedvetet surrande,
silverhonung dryper från bisvärmarna
jorden är en cell i alltets vaxkaka,
och jag en drönare,
på rygg,
honungslapare
snart berusad av silverhonung,
önskar jag kunde flyga ut genom månen
och somna för alltid hopkurad i en blomma på en fjärran bondgård.
 
Debuterade 29 år gammal med boken Cane. Var en betydelsefull person i Harlem Renaissance, en rörelse som förde fram de färgades kultur.

Bengt Berg

KULTUR

Konstauktion - lägg ett bud på träsnitt av Mats Eriksson

Agnes Käll

2017-09-15

Varje månad auktionerar vi ut ett konstverk, som kan förvärvas genom budgivning på auktionssajten Tradera. Samtliga försäljningsintäkter går till tidningens nya bildfond. Därmed kommer konstverken ut ur förråden och tidningen kan fyllas med ny konst.

Konstverket som under september ligger ute till försäljning är Mats Erikssons Sundsvallsstrejken (1979), ett trä- och linoleumsnitt som skapades till 100-årsjubileet 1979.

KULTUR

En urusel poet av mycket hög klass

Mats Parner

2017-09-13

Skickliga imitatörer är typiska snyltgäster, låt vara snyltare som förtjänar såväl respekt som beundran. Pianisten Victor Borge, Bosse Parnevik och Olof Buckard är klassiska namn i genren. Men deras artisteri stod och föll, törs jag hävda, med värddjurens – de efterapades – lyskraft och publika anseende. För så är det ju: aldrig så lyckade imitationer av ”icke-kändisar” ger tyvärr inga skrattpoäng eller några poäng över huvud taget. Nils Adolf Elias Hasselskog (1892–1936) från Broddetorps komministerbostad någon mil från Hornborgasjön och lika långt från Billingen var på sin tid en väl så fullfjädrad imitatör som de nyssnämnda storheterna, kanske rent av strået vassare.

KULTUR

Second opinion: Dunkirk – en pyrrhusseger

Carl Henrik Svenstedt

2017-09-12

Om en ung man i början av en krigsfilm eller en western ljuger om sin ålder för att komma med ut i fält, och sen vid ett givet tillfälle säger att ”hemma i byn var det ingen som trodde på mig”, då vet man att han är dödens lammunge innan filmen är slut.

En klassisk kliché. Den engelske regissören Chris Nolan missbrukar minst fem av den sorten i sitt jättespektakel om det historiska slaget vid Dunquerque.

KULTUR

Bokrecension: Medborgare

Jan Bergsten

2017-09-11

Bokens titel bär det stolta ordet Medborgare. Den färgade amerikanska författaren Claudia Rankine introduceras här på svenska med en hybridbok som är en diktsamling, essä och ett collage av röster och bilder. Jag försöker ringa in vad denna tokhyllade bok handlar om och skriver ord som avhumanisering, utradering, osynlighet och identitetens tillfälliga skal. Språket som ett rasistiskt verktyg.