logo

REPORTAGE

Många obesvarade frågor i krigets Ukraina

Många lögner innan kriget och få svar efteråt, så beskriver Ukraina-kännaren Pelle Sunvisson konflikten. Pelle har rest och rapporterat från hela Ukraina – både dess västra och östra delar. I februari var det två år sedan skotten på Majdan, men ännu finns det få svar, berättar han.

Trots att kalendern hunnit till slutet av september är dagarna fortfarande sommarklibbiga. 

I den lilla parken utanför Taras Sjevtjenko-universitetet i centrala Kiev utnyttjar hundägare och färgglada motionärer morgonens svalka. De grönmålade bänkarna glänser av dagg. Jag har nyss klivit av ett nattåg från Lviv. I väskan har jag några smuliga brödskivor och en svettig ost. Det blir en frukost i det gröna. Och i det blå och gula. 

För i Kiev är hela byggnader insveptat i nationens färger och på vissa gator vajar den gulblå flaggan från mer än varannan balkong. Som med alla flaggor kan den betyda en hel massa saker. Någon gång emellanåt symboliserar den ännu pluralism och nationell enighet. Allt oftare har den kommit att innebära ett ensidigt stöd för krigsinsatsen. 

Men det finns också mer jordnära budskap. Direkt på asfalten har någon eller några skrivit citat i vit målarfärg. I allt det heta och hetsiga är de morgonens svalka. 

Alla handlar de nämligen om krigets vansinne. De är välbekanta och jag har använt många av dem själv. Ändå läser jag dem som för första gången och särskilt ett betyder nu något annat. 

Sanningen är krigets första offer. Vem som egentligen sagt det först må vara oklart, men insiktens riktighet är det få som ifrågasätter. För innan det krigas måste det ljugas. Att avslöja lögnerna är därmed att förhindra kriget. Det här vet vi. Jag skulle till och med drista mig till att säga att det i allt väsentligt är därför vi samlas kring Folket i Bild.

Men i Ukraina hösten 2014 var det så att säga för sent. Kriget var sedan ett halvår redan ett faktum. Ändå hade någon tagit risken att pryda asfalten med citatet. Som om det trots allt hade något att säga. Och det var det här jag plötsligt tyckte mig förstå. Om lögnen är vägen in i kriget så måste sanningen vara vägen ut. 

Jag kommer inte påstå att jag har den. Inte heller kommer jag att påstå att ett par månader i Ukraina räcker för att komma särskilt mycket närmare den. Däremot tycker jag mig ha förstått något om vad vi borde fråga oss. En del av de här frågorna tillhör dem som med regelbundet lyfts av journalister, organisationer och institutioner och som det därför finns någon sorts allmän medvetenhet om. Låt oss lämna dem åt sidan för att i stället fokusera på frågorna som ställs förvånansvärt sällan.

Vem sköt på Majdan?

Efter månader av protester utbryter i februari 2014 skottlossning på och kring det torg som kommit att kallas kort och gott Majdan. Såväl demonstranter som poliser skjuts ihjäl på öppen gata. 

I princip allt vi kan säga oss veta om dödsskjutningarna ryms i de två meningarna. Vi vet inte hur det började, vi vet inte hur många som egentligen dog och vi vet inte vem som sköt. Ännu två år efter dödsskjutningarna råder det akut brist på trovärdiga utredningar. Däremot råder det ingen brist på misstänkta: den ukrainska specialstyrkan Berkut eller en liten grupp av högerextremister bland demonstranterna, agenter från amerikanska CIA eller ryska FSB... 

Avsaknaden av ordentliga utredningar lämnar var och en att döma efter eget huvud (eller snarare efter sin egen inställning till de inblandade). I ryska medier trycks det hårt på bevisen mot demonstranterna. I svenska medier är analyserna lika tvärsäkra åt andra hållet. I ett reportage med anledning av ettårsdagen slår exempelvis DN:s Ingmar Nevéus fast att ”över 100 personer fick sätta livet till när specialpoliser öppnade eld på torget Majdan.” Men det finns också intressanta undantag. 

Den där första årsdagen ägnar brittiska BBC åt en rapport från Kiev. Rapporten är gjord av den korrespondent, Gabriel Gatehouse, som var på plats när skjutningarna var som allra intensivast. Han såg då hur någon sköt inifrån det hotell som kontrollerades av demonstranterna. I programmet återvänder han och träffar såväl en fotograf med bilder av beväpnade demonstranter inne i byggnaden strax innan och en person som själv påstår sig ha skjutit på majdanledningens order. 

I svenska P1 anordnas samma dag studiosamtal med bland andra Huvudstadsbladets korrespondent Anna-Lena Laurén. När frågan om dödsskjutningarna till slut kommer upp är hennes slutsats krass. ”Jag tror inte att vi under min livstid kommer att få reda på vilka som var skyldiga.” Hennes uttalande får lite eller ingen uppföljning. 

Mellan det att den här texten skrivs och det att den når er har ännu en årsdag passerats. Kanske har frågan om vem som sköt verkligen tagits upp. Då har jag skrivit det här i onödan. Sorgligt nog känner jag mig inte särskilt orolig för det.

Vilken roll spelar avsaknaden av jämställdhet?

Genom Margot Wallström prövas en feministisk utrikespolitik för första gången i praktiken och feministiska analyser har fått en plats i det offentliga samtalet som den inte haft på åtminstone ett par decennier. Även om både politiken och analyserna ibland går bort sig är det i grunden något mycket positivt. Det innebär bland annat att sambandet mellan jämställdhet och andra samhällsfrågor utforskas. Ett sånt samband som prövats och delvis belagts är det mellan graden av ojämställdhet och risken för väpnade konflikter. 

Senast FN mätte det som kallas Index för skevfördelning mellan könen var 2012. Då var Ukraina det minst jämställda landet i Europa. Två år senare bryter kriget ut. Någonstans borde någon ha förbundit prickarna. I de rapporter och analyser som har kommit oss till del via de stora tidningarna och public service har det inte gjorts. 

På ett plan är kriget naturligtvis ett utslag av kampen mellan USA och Ryssland om den militära dominansen och mellan Ryssland och EU om den ekonomiska. Det har gjorts tusentals, varav några få bra, analyser av det. De hjälper oss att förstå imperialismen och stormaktsspelet. Men de räcker inte för att förstå kriget.

Vilken påverkan har klass?

När demonstrationerna på Majdan inleddes var jag fast på ett jobb i Stockholm. Jag ska därför inte säga att jag vet vilka som stod på torget. Men ingen lär protestera mot beskrivningen att det var en brokig skara som till en början enades främst av en vilja att visa sitt missnöje med regimen. Just brokigheten gör det svårt att prata om dem i termer av någon sorts enhetlighet. Vissa grupper verkar emellertid ha varit bättre representerade än andra. En sån grupp var medelklassen från landets västliga delar. 

För dem är närmandet till EU ett naturligt val. Med sina språkkunskaper och akademiska utbildningar kommer de kunna dra nytta av unionens friheter. De kommer helt enkelt snabbt plockas upp av det individualistiska kollektiv som är den europeiska medelklassen. För arbetarna i östra Ukrainas gruvor och tunga industrier är det annorlunda. 

Industriernas största kunder finns i Ryssland och ett EU-medlemskap skulle innebära att den handeln försvåras. Antagligen skulle industrin också ha svårt att stå sig i den europeiska konkurrensen och de delar som ändå skulle klara sig skulle göra det bara genom moderniseringar med stora uppsägningar som följd. Lägg därtill att utsikterna att hitta ett annat industrijobb någonstans i EU är små och det är lätt att förstå arbetarnas skepsis mot EU. 

Visst vill även arbetarna i östra Ukraina ha yttrandefrihet, fria val och alla andra liberala friheter, men inte på bekostnad av sin ekonomiska trygghet. Deras krav på trygghet är lika legitimt som majdandemonstranternas på frihet. Ändå har det sällan sagts och klassdimensionen har förblivit outforskad. 

Egentligen skulle jag gå vidare till nästa fråga här, men eftersom människan nu verkar skapt med en förkärlek till indelningar i onda och goda ägnar jag ett par rader till att förtydliga: Kriget i Ukraina är i väldigt liten utsträckning en kamp mellan ideologier. På båda sidor råder en förstockad konservatism. Visserligen klär de nya östliga makthavarna emellanåt sitt rangliga statsbygge i sovjetiska fraser och symboler. Men längre än till nostalgi kommer de ytterst sällan.

Vilka har tjänat på situationen?

Under och strax efter maktövertagandet 2014 riktades stort fokus på Janukovytjs rikedomar. Expresidentens hus i utkanten av Kiev visades upp för världspressen. Lyxen var osmaklig även för dem som i vanliga fall inte har särskilt svårt för inkomstklyftor. Presidentens kopplingar till personer i näringslivet granskades noga. Men i ramberättelsen om folket mot den korrupte diktatorn missades andra förmögna personers inflytande på utvecklingen. 

Ukraina är i allt väsentligt en oligarki där en handfull mycket rika män styr olika delar av landet, olika sektorer inom näringslivet och olika partier och politiker i det ukrainska parlamentet, Radan. Protesterna på Majdan riktades delvis mot den här ordningen. I vilket skede oligarkerna kom in är omtvistat. Klart är i alla fall att vissa av dem har vunnit stort på regimskiftet. Andra har av samma skäl drivit på separatismen i öst. 

Under det senaste året eller så har det till slut gjorts en del inslag som går igenom oligarkernas roll. Det som fortfarande saknas är en rejäl och översiktlig genomgång.

Varför fungerar inte folkrätten?

Att något går förlorat när nyhetsförmedlarna ska tävla i snabbhet med omedelbara medier som twitter och facebook säger sig själv. Förlusten kan mätas i både djup och bredd. Av de två är det förlorade djupet allvarligast. Även om sociala medier på ett sätt fungerar likriktande 

representerar de ändå någon sorts bredd i åsikter och insikter. Det miljontals fritids- och proffstyckare inte kan ersätta är det journalistiska hantverket. 

Det förlorade djupet blir extra tydligt i frågor som kräver mycket researcharbete och gedigna kunskaper. Frågan om varför folkrätten fungerar så dåligt är ett sånt exempel. Rysslands övertagande av Krim har diskuterats utförligt. Slutsatsen att det stred mot folkrätten är av allt att döma riktig. Men det skedde inte i ett vakuum. Det finns en förhistoria som inleds i Jugoslavien och en efterhistoria som utspelas nu i Syrien och Irak. Kanske kan det eftersökta beskrivas som ett reportage som med Krim i fokus målar hela den här linjen.

Hur skulle en tredje ståndpunkt kunna se ut?

Det finns ingen ideologiskt progressiv sida, det finns inga hjältegrupperingar bland de stridande och det finns inga oskyldiga stormakter. Sånt är kriget som jag ser det, som jag har sett det. Det är bara rått och fult, fascistiskt på marken och imperialistiskt bakom kulisserna. Den enda ursäkten för dem som omhuldar Rysslands eller rebellernas agerande är att de som envisa motpoler åtminstone bidrar till en nyansering i medielandskapet. 

Jag är inte beredd att sälla mig till något av lägren. Och den polariserande situationen till trots har jag träffat många ukrainare som inte heller vill göra det. Det stora problemet är att de, eller vi, är grupplösa och oorganiserade. Att fördöma båda sidor är lätt, men också lika lönlöst som att bara lyfta snyfthistorierna. Vi måste visa på en väg ut och vi måste framför allt visa människor som är beredda att gå den vägen. 

Eftersom vi här uppenbarligen inte innefattar de stora nyhetsförmedlarna lär det vara upp till oss att göra det. Så fort skolan ringer ut i sommar är jag beredd att återvända. Lyckas vi skaka fram finansiering utlovas reportage i Folket i Bild på varje enskild fråga ovan. 

Pelle Sunvisson

REPORTAGE

Vilhelm Moberg – omstridd fredsvän

Christer Lundgren

Författaren Vilhelm Moberg är aktuell och omstridd. Det visade sig då moderattidningen Barometern i Kalmar den 9 december i polemik mot ”den lokalt kände Växjöprofilen Ulf Nilsson” ryckte ut för att i en ledare lägga Mobergs ord till rätta.

REPORTAGE

Med avslaget i Sverige försvann hoppet

Hanna Strid

Mustafa har kvar kortet som visar att han har varit asylsökande i Sverige. I matkön vid barackerna i Belgrad visar han upp LMA-kortet från Migrationsverket som gick ut i oktober. Sedan fick han inte vara kvar längre. Nu tänker han stanna i Serbien och vänta på att något ska ändras.

REPORTAGE

Så länge det finns liv finns det hopp

Jan Bjerkesjö

I februari kallade Barnombudsmannen till akut krismöte med flera myndigheter sedan uppgifter hade gjort gällande att ensamkommande barn planerat att ta sina liv tillsammans. En som har träffat dessa barn är psykoterapeuten Ulf Gustavsson i Uppsala, under många år verksamhetsledare vid Röda Korsets behandlingscentrum.

REPORTAGE

Insamlingsbössa i ena handen och plakat i den andra

Hans O Sjöström

Varje fredag eftermiddag står hon i myllret av människor vid Resecentrum eller Uppsala C, som det också heter, med en insamlingsbössa i ena handen och ett plakat i den andra med Ship to Gazas emblem – en båt med segel i de palestinska färgerna – och swishnumret till insamlingen för nästa båt.