logo

KULTUR

Mästerlig serie om fantastisk detektiv

2017-03-07

Då paret Sherlock Holmes och doktor John Watson flyttade in på en av världens mest berömda adresser, Baker Street 221B, fanns vare sig de själva eller adressen. ”En knarkare som blir hög på att lösa brott och en militärläkare som inte har kommit hem från kriget” som Watsons hustru Mary skulle beskriva duon, i BBC:s tv-serie Sherlocks säsongsfinal, The Final Problem 2017. Då hade de huserat på adressen, som numera även finns i verkligheten, sedan 1886. Det var då de först flyttade in där, enligt författaren Sir Arthur Conan Doyles roman A Study in Scarlet (En studie i rött). 

Brittiska BBC:s uppdaterade tv-serieversion av Conan Doyles berättelser som nu har sänts sedan 2010, med den fenomenale Benedict Cumberbatch som Holmes och den ännu bättre Martin Freeman som Watson, i huvudrollerna har närmast prenumererat på priser vid de stora festivalerna: Emmy, Bafta och Golden Globe för att nämna några. Och det är välförtjänta priser för en mästerligt genomförd serie. 

Förklaringen till berättelsens framgångar står måhända att finna i dess positivism och modernitet. Conan Doyles Sherlock Holmes kriminaltekniska metod är och har alltid varit vetenskapligt deduktiv, och inte fantastisk eller mystisk som många av genrens föregångare. Sherlock Holmes resonerar sig logiskt utifrån observerbara variabler fram till gåtornas svar. Det kan vara allt från vem besökaren på Baker Street egentligen är, till vem som utfört ett visst dåd. Därför har Conan Doyle ibland beskrivits som den författare som genom Sherlock populariserade kriminaltekniken, som vi i dag känner den.

I början beskrevs Conan Doyles Holmes närmast demonisk: ”en högfunktionell sociopat” säger vår samtida Sherlock om sig själv i BBC:s serie. Men genom narrativens utveckling blir han alltmer psykologiskt sammanhållen. I fall en tolkar den personlighetsstörda Holmes-gestalten psykoanalytiskt motsvarar brodern Mycroft Holmes det hyperintelligenta men begränsande super ego, professor Moriarty drifterna i hans undermedvetna och Holmes själv det medlande ego. Holmes utveckling är dialektisk i friktionen med berättelsens andra karaktärer: Sherlocks antites, den skicklige och empatiske läkaren John Watson, och Scotland Yards fantasilöse kommissarie Lestrade som tes. 

Ur denna dialektik läks Sherlocks personlighetsstörning. Han blir en detektiv med ett starkt rättvisepatos. Han är extremt begåvad, men inte lika överintelligent som sin bror, och eventuella andra familjemedlemmar. Men friktionerna i kontrasterna till berättelsernas andra karaktärer och i livet för sig, gör honom till den till den starkaste familjemedlemmen och till sina fienders farligaste motståndare. Det händer till och med, att Sherlock låter rättvisan gå före juridiken.

Så hur förhåller sig då Benedict Cumberbatch/Martin Freeman till sina föregångare? Vanligen sägs det att det är en generationsfråga. För mig själv liksom för de flesta i min generation finns ingen Holmes förutom tv-kanalen Granadas Holmes från 1980-talet, där huvudrollen spelades av Jeremy Brett, men med två Watson: Edward Hardwicke och David Burke. 

Omdömet är ännu giltigt i fråga om Sherlock Holmes själv (ingen kan överträffa Jeremy Brett), men Granadas serie förhöll sig på gott och ont nästan antikvariskt till Conan Doyles berättelser. Fotografiet är vackert och romantiskt och nya Sherlock har ett betydligt mer innovativt och samtida bildspråk.
Av generationen före min hölls Basil Rathbone som den store Sherlock, men jag har aldrig själv förstått varför. Det finns inget demoniskt över Rathbone, han är i stället en normalsmart person, sekunderad av en Watson som är lättglömd, ganska dum och ofta reducerad till komisk sidofigur. I förhållande till Conan Doyles berättelser fanns det i 1930- och 40-talets filmer nästan inget kvarlämnat av originalet.

Joacim Blomqvist

KULTUR

Ulf Lundkvist tecknar bilder av samtidens berättelser

Jan Bjerkesjö

2017-11-18

Han är serietecknare, konstnär och illustratör. Mest känd för de grovhuggna seriefigurerna ”Mannen med näsan” och ”Assar” på uppdrag av tidningarna ETC och DN. Hans bilder är en ständigt pågående ström av berättelser om samtiden, eller om en parallell värld i Nollberga. Han bär alltid anteckningsblocket med sig, en tät skog utanför tågfönstret som plötsligt öppnar sig för en sekund till en glänta där en liten pojke ensam spelar bandy på en frusen tjärn, blir en bild. 

KULTUR

Fjärran bilder av krig

Agnes Käll

2017-11-14

Ett besök vid utställningen Bilden av krig på Bonniers konsthall sätter igång en ström av självförebråelser hos skribenten. Tankarna mynnar ut i en uppgörelse med sin och den närmaste omgivningens ytlighet och förnekelse av vad som äger rum på avlägsna platser i världen. 

KULTUR

Konstauktioner: lägg bud på grafik av Hans Eliasson

2017-11-10

Varje månad auktionerar vi ut konstverk som kan förvärvas genom budgivning på auktionssajten Tradera. Samtliga försäljningsintäkter går till tidningens nya bildfond. Därmed kommer konstverken ut ur förråden och tidningen kan fyllas med ny konst.

Konstverken som under november ligger ute till försäljning är två grafiska tryck på japanpapper (från 1990 resp. 91) av Hans Eliasson (f. 1955).

KULTUR

Bokrecension: Klass

Pia Karlsson

2017-11-10

I sin förra bok Linjen beskrev Elise Karlsson skärpt och stringent arbetslinjen och prekariatet, vad som händer med människor i ett allt osäkrare arbetsliv och ofrivilligt företagande. Den här boken har en annan miljö och skildrar ett annat liv. Miljön är Rinkeby och Stockholms Universitet. Språket är knappt och precist, lite dystert och lakoniskt men har också vid några tillfällen en lite skruvad humor.