logo

KULTUR

Mästerlig serie om fantastisk detektiv

2017-03-07

Då paret Sherlock Holmes och doktor John Watson flyttade in på en av världens mest berömda adresser, Baker Street 221B, fanns vare sig de själva eller adressen. ”En knarkare som blir hög på att lösa brott och en militärläkare som inte har kommit hem från kriget” som Watsons hustru Mary skulle beskriva duon, i BBC:s tv-serie Sherlocks säsongsfinal, The Final Problem 2017. Då hade de huserat på adressen, som numera även finns i verkligheten, sedan 1886. Det var då de först flyttade in där, enligt författaren Sir Arthur Conan Doyles roman A Study in Scarlet (En studie i rött). 

Brittiska BBC:s uppdaterade tv-serieversion av Conan Doyles berättelser som nu har sänts sedan 2010, med den fenomenale Benedict Cumberbatch som Holmes och den ännu bättre Martin Freeman som Watson, i huvudrollerna har närmast prenumererat på priser vid de stora festivalerna: Emmy, Bafta och Golden Globe för att nämna några. Och det är välförtjänta priser för en mästerligt genomförd serie. 

Förklaringen till berättelsens framgångar står måhända att finna i dess positivism och modernitet. Conan Doyles Sherlock Holmes kriminaltekniska metod är och har alltid varit vetenskapligt deduktiv, och inte fantastisk eller mystisk som många av genrens föregångare. Sherlock Holmes resonerar sig logiskt utifrån observerbara variabler fram till gåtornas svar. Det kan vara allt från vem besökaren på Baker Street egentligen är, till vem som utfört ett visst dåd. Därför har Conan Doyle ibland beskrivits som den författare som genom Sherlock populariserade kriminaltekniken, som vi i dag känner den.

I början beskrevs Conan Doyles Holmes närmast demonisk: ”en högfunktionell sociopat” säger vår samtida Sherlock om sig själv i BBC:s serie. Men genom narrativens utveckling blir han alltmer psykologiskt sammanhållen. I fall en tolkar den personlighetsstörda Holmes-gestalten psykoanalytiskt motsvarar brodern Mycroft Holmes det hyperintelligenta men begränsande super ego, professor Moriarty drifterna i hans undermedvetna och Holmes själv det medlande ego. Holmes utveckling är dialektisk i friktionen med berättelsens andra karaktärer: Sherlocks antites, den skicklige och empatiske läkaren John Watson, och Scotland Yards fantasilöse kommissarie Lestrade som tes. 

Ur denna dialektik läks Sherlocks personlighetsstörning. Han blir en detektiv med ett starkt rättvisepatos. Han är extremt begåvad, men inte lika överintelligent som sin bror, och eventuella andra familjemedlemmar. Men friktionerna i kontrasterna till berättelsernas andra karaktärer och i livet för sig, gör honom till den till den starkaste familjemedlemmen och till sina fienders farligaste motståndare. Det händer till och med, att Sherlock låter rättvisan gå före juridiken.

Så hur förhåller sig då Benedict Cumberbatch/Martin Freeman till sina föregångare? Vanligen sägs det att det är en generationsfråga. För mig själv liksom för de flesta i min generation finns ingen Holmes förutom tv-kanalen Granadas Holmes från 1980-talet, där huvudrollen spelades av Jeremy Brett, men med två Watson: Edward Hardwicke och David Burke. 

Omdömet är ännu giltigt i fråga om Sherlock Holmes själv (ingen kan överträffa Jeremy Brett), men Granadas serie förhöll sig på gott och ont nästan antikvariskt till Conan Doyles berättelser. Fotografiet är vackert och romantiskt och nya Sherlock har ett betydligt mer innovativt och samtida bildspråk.
Av generationen före min hölls Basil Rathbone som den store Sherlock, men jag har aldrig själv förstått varför. Det finns inget demoniskt över Rathbone, han är i stället en normalsmart person, sekunderad av en Watson som är lättglömd, ganska dum och ofta reducerad till komisk sidofigur. I förhållande till Conan Doyles berättelser fanns det i 1930- och 40-talets filmer nästan inget kvarlämnat av originalet.

Joacim Blomqvist

KULTUR

Konstauktion - lägg ett bud på träsnitt av Mats Eriksson

Agnes Käll

2017-09-15

Varje månad auktionerar vi ut ett konstverk, som kan förvärvas genom budgivning på auktionssajten Tradera. Samtliga försäljningsintäkter går till tidningens nya bildfond. Därmed kommer konstverken ut ur förråden och tidningen kan fyllas med ny konst.

Konstverket som under september ligger ute till försäljning är Mats Erikssons Sundsvallsstrejken (1979), ett trä- och linoleumsnitt som skapades till 100-årsjubileet 1979.

KULTUR

En urusel poet av mycket hög klass

Mats Parner

2017-09-13

Skickliga imitatörer är typiska snyltgäster, låt vara snyltare som förtjänar såväl respekt som beundran. Pianisten Victor Borge, Bosse Parnevik och Olof Buckard är klassiska namn i genren. Men deras artisteri stod och föll, törs jag hävda, med värddjurens – de efterapades – lyskraft och publika anseende. För så är det ju: aldrig så lyckade imitationer av ”icke-kändisar” ger tyvärr inga skrattpoäng eller några poäng över huvud taget. Nils Adolf Elias Hasselskog (1892–1936) från Broddetorps komministerbostad någon mil från Hornborgasjön och lika långt från Billingen var på sin tid en väl så fullfjädrad imitatör som de nyssnämnda storheterna, kanske rent av strået vassare.

KULTUR

Second opinion: Dunkirk – en pyrrhusseger

Carl Henrik Svenstedt

2017-09-12

Om en ung man i början av en krigsfilm eller en western ljuger om sin ålder för att komma med ut i fält, och sen vid ett givet tillfälle säger att ”hemma i byn var det ingen som trodde på mig”, då vet man att han är dödens lammunge innan filmen är slut.

En klassisk kliché. Den engelske regissören Chris Nolan missbrukar minst fem av den sorten i sitt jättespektakel om det historiska slaget vid Dunquerque.

KULTUR

Bokrecension: Medborgare

Jan Bergsten

2017-09-11

Bokens titel bär det stolta ordet Medborgare. Den färgade amerikanska författaren Claudia Rankine introduceras här på svenska med en hybridbok som är en diktsamling, essä och ett collage av röster och bilder. Jag försöker ringa in vad denna tokhyllade bok handlar om och skriver ord som avhumanisering, utradering, osynlighet och identitetens tillfälliga skal. Språket som ett rasistiskt verktyg.