logo

KULTUR

Med ålderns rätt irriterad

Illustration: Carl Krantz

2017-11-03

Jag är en gammal man. Inte ”lokaltidningen kommer och intervjuar på födelsedagen” gammal, utan mer gammal-ish. Gammalaktig med en ambiens av gubbe och tillräckligt ålderstigen att ha blivit en sån som jag själv retade mig på i kassakön på ICA. Jag kan lugnt med ålderns rätt vara irriterad särskilt på sådana missfoster som ”Nyhetsmorgon”!

I detta program huserar en människa som representerar ALLT som är fel i världen enligt min mening. Peter Jihde! En människa som istället för att göra sitt jobb – det han gör kan inte vara det han ska göra egentligen – står och fåntrattar och blabbar skit så fort micken och kamerorna är på. Han gör det säkert annars också, men det lider bara hans arbetskamrater av.

Jihde kom in i mitt liv via sporten. Först genom hans två innebandyspelande bröder och så långt var det ok, men sen skulle han kommentera idrottsevenemang i TV 4 och då brast det för mig. 

För det var så han irriterade min värld, som sportjournalist. Först i TV 4 men sen i statstelevisionen efter en beef med Robert Perlskog. Bråket lär ha handlat om vem av dem som skulle presentera en tittartävling under en matchsändning i handbolls-VM 2001. Tydligen förlorade Jihde och han vägrade jobba mer med Perlskog och sa sen upp sig på uppmaning av sin dåvarande chef.  Eftersom Jihde trodde att han kunde utpressa fram sin vilja så snubblade hans Rosinante rejält i denna strid!

Sen fortsatte karriären i SVT mellan 2001-2007. Där lyckades Jihde förstöra sändningar allt från Olympiska spel till Hockeykväll. Detta för  att han alltid ska vara lite ”kontroversiell ”genom att ställa imbecilla frågor och toppa detta med skämt som han hämtat från någon Allers han läst på något utedass någon sommar. Hans intervjuer som skulle följa detta mönster slutade allt som oftast i katastrof. Som när han med sedvanlig fingertoppskänsla intervjuade Zlatan efter 2-1 förlusten i en landskamp mot Kroatien 2004. På frågan vad Sverige skulle ändra på till nästa match utnämnde en måttligt road och mycket irriterad Zlatan Jihde till mittfältare med orden ”Vi ska sätta in dig på mittfältet så du kan styra och ställa”! Det var också Jihdes sista intervju med Zlatan.

Förmodligen anade SVT att stage exit left var bästa receptet och lät Jihde ägna sig åt en egen talkshow i Hylands anda och att intervjua kungabarn. Kändisar är Jihdes vurm, när han intervjuar sådana så känner han hur stjärnglansen stänker över lite på honom . När han blir utnämnd till ”Sveriges sexigaste tv-sportpersonlighet” – ja läs det igen och förundras – så rodnar han klädsamt men pöser av stolthet.  Jag förstår ju att konkurrensen måste varit stenhård när man spelar mot Putte Kock som var min favorit!

Numer är Jihde återigen sexig i fäderneshuset, dock som programledare i Nyhetsmorgon och inte i sporten. Hans sexighetsvinnande Andessonskans Kalle-look har numer ersatts av man bun och hipsterskägg. Hans imbecilla svada finns dock kvar och uppenbarligen har ovan nämnda Allers hängt med genom tiderna av hans humorutveckling att döma. Hans sätt att genomföra morgontimmarna i studion tillsammans med kollegan Tilde – ni vet hon som vunnit pris och som alltid tar på sig glasögon vid vetenskapsinslag för att understryka vetenskapligheten – skulle kunna användas som tortyrmetod på Guantanamoliknande institutioner.  Frågan hur svårt det kan vara att jobba fram relevanta och smarta frågor till 12 timmars arbetstid dyker alltid upp i mitt huvud. ”Hur tänker du där” är Jihdes vanligaste fråga och den måste han läsa innantill på ett papper.

Jihdes blick när han lyssnar på intervjuoffren pendlar mellan ”vafanopolo säger människan” till ”nu är det bara 23 minuter tills jag får gå hem”. Allt medan hans kollega Tilde frågar om man ska vara rädd samlar sig Jihde för att lätt rodnande fråga något om sex. OCH skämta om det. Sen toppar paret det hela med lite lätt hångel och får sedan försäkra att ”vi är bara vänner och lyckligt gifta på varsitt håll”. Fortsätt med ömhetsbetygelserna under sändning ni så får vi se hur länge!

Jihdes nyare karriär är hans diabetes. Han ”fick” den – dvs han diagnosticerades förmodligen – 2012 och slog sedan omedelbart mynt av sjukdomen genom en bok där han även avslöjade att han är bipolär. Att leva med diabetes är inte lätt men att stå i TV och vifta med en bulle och med gråtmild röst säga ”jag kan dö av en sådan här” är inte att informera om detta. Släpp bullen då karljävel och ät en frukt istället! Det handlar väl om att anpassa sitt liv efter vad som är möjligt?

Jihde vet att TV inte varar för evigt så senaste satsningen är att ersätta den numer nöjde, slimmade och sexgalne Anna Book som tabloidernas nya proffssnorgråterska. ”Jihde blev ledsen över att det låg godis vid fruktdisken” och ”Jihde fick raseriutbrott så han grät över den drönare han såg” är de nya rubrikerna som ersätter Books besvikelser. Jag väntar på att ”Arge snickaren”, ”Melodifestivalen” och Bert ska röra upp Jihdes tillvaro så att vi får ny intressant information om vad Jihde tycker. Allt medan snorgråten flödar!


Teckna en prenumeration här

KAMPANJ! 3 NUMMER FÖR 50 KR! 
SWISHA 50 KR TILL 1232240356, SKRIV "KAMPANJ" OCH ADRESS

Jan-Erik Back

KULTUR

Bok: Operation Barbarossa – Världshistoriens största fälttåg

Sisela Björnsson

2018-01-16

Att invadera Sovjetunionen var Hitlers huvudplan under andra världskriget, konkretiserad i ”Generalplan Ost” och ”Plan Oldenburg”. Samtliga östeuropeiska territorier fram till Uralbergen, samt Kaukasus, skulle koloniseras och 45 miljoner slaver och judar förintas eller fördrivas.

KULTUR

Bokrecension: Blixt från oklar himmel

Olof Rydström

2018-01-16

Men vad står det egentligen? Det är en i bästa mening överraskande samhällskunskapsbok av Sara Granér. Rimmen håller samman tre olika saker, begrepp eller företeelser. Du tvingas själv fundera över samband – om det alls finns.

KULTUR

Film: Lyser med sin frånvaro på svensk biografscen

Joacim Blomqvist

2018-01-15

Ännu lyser den Oscarsnominerade haitiske Raoul Pecks film om de unge Karl Marx, Le jeune Karl Marx (Den unge Karl Marx) med sin frånvaro på den svenska biografscenen. Att filmen i huvudsak diskuterar Kommunistiska manifestets (Manifest der Kommunistischen Partei, 1848), tillblivelsehistoria verkar inte så intressant trots att det i år har gått 170 år sedan Karl Marx och Friedrich Engels, efter Kommunisternas förbunds beslut, inledde arbetet med denna klassiker. Att det dessutom har gått 100 år sedan ryska revolutionen slutligen populariserade Marx och Engels idéer, som elegant formulerades i Manifestet borde kanske ha ökat intresset för Raoul Pecks film.