logo

REPORTAGE

Med avslaget i Sverige försvann hoppet

2017-05-19

Mustafa har kvar kortet som visar att han har varit asylsökande i Sverige. I matkön vid barackerna i Belgrad visar han upp LMA-kortet från Migrationsverket som gick ut i oktober. Sedan fick han inte vara kvar längre. Nu tänker han stanna i Serbien och vänta på att något ska ändras. På att gränsen ska öppna. För han vill norrut, där han kan leva ett normalt liv. Men sedan han fick avslag på ansökan i Sverige så snurrar det hela tiden i huvudet. Han är alltid orolig.

Mustafa kan inte sova. Han får sömntabletter av Läkare utan gränser och visar upp ett papper som säger att han får sova i deras tält några nätter. Annars bor han i barackerna, eller snarare lite snett bakom dem, ännu närmare tågstationen. Han gestikulerar mot några övergivna slitna skjul fyllda med bråte innan tågrälsen tar över några hundra meter bort. Där någonstans har han sovit flera nätter

– Jag har varit här i ungefär två veckor nu. Det är andra gången jag är i Serbien, förklarar han.
Det är morgonstund vid barackerna. Mustafa står under taket där det snart är dags för frukostdistribution. Dagens första matkö börjar ta form. Tre gånger om dagen delas mat ut här av olika frivilligorganisationer. Mustafa har brunbeiga chinos, svarta loafers och en mörkblå fodrad jacka med luva och pälskant. Kläderna är fortfarande hela och rena.

På vägen från mötesplatsen i jakt på ett lugnare ställe möter vi flera unga män som artigt säger god morgon. Många har varit här länge. De har sina rutiner och har skapat sig en egen liten verklighet i och omkring de tre stora övergivna varuhusen. Mustafa stannar och småpratar med några av dem. Skrattar lite. Klagar på regnet som faller oavbrutet och har gjort så i några dagar nu. Pölar på marken fulla med ringar. Tidigare det var det sommarvärme.

– Det var kallt i natt, förklarar han och kramar om sig själv med båda armarna för att visa hur han sov i det visserligen uppvärmda, men ändå kyliga tältet.

Sömnproblemen började när han var i Finland sedan han fått avslag på sin asylansökan och varit tvungen att lämna Sverige. Eftersom hans fingeravtryck först hade blivit tagna i Bulgarien var det enligt Dublinförordningens regler och det svenska Migrationsverkets bedömning där han skulle fullfölja sin asylansökan. Han återvände, eller lämnade frivilligt som det heter, inom de 20 dagar som han hade på sig från att det negativa beskedet kommit. Men i själva verket tog han sig illegalt till Finland för att senare därifrån bli skickad till Bulgarien, som i hans fall ansågs vara ett så kallat säkert tredje land.

– Det snurrar hela tiden i huvudet. Så många tankar. Det blir rörigt, säger han och pekar med pekfingret mot tinningen och gör en snurrande rörelse. Varv efter varv.

Innan Mustafa kom till Finland var han asylsökande i Sverige. Han har fortfarande kvar sitt LMA-kort från Migrationsverket. Han hade ett nummer och fick sitt foto taget. Han ser yngre ut på bilden än vad han gör nu.

– Jag bodde i Östersund, på en förläggning. Vi fick göra olika saker, alla var snälla och jag trivdes där. Men sedan fick jag avslag. Jag vet inte varför. En del får sina fingeravtryck tagna i andra länder men får ändå stanna? Jag vet inte varför inte jag fick det.

I Sverige var han i ett drygt halvår. Det var innan de psykiska problemen och de medföljande sömnsvårigheterna började. Han trodde att han skulle få stanna, som så många andra afghaner har fått göra. Med avslaget försvann hoppet om att snart återfå det där vanliga livet som han flera gånger nämner att han vill ha. Istället kom oron. Nu får han ingen ro. De gröna ögonen flackar och han rynkar bekymrat på ögonbrynen gång på gång.

I Finland var första gången som han gick till en psykolog. Där stannade han någon månad i ett läger som han visar bilder från på mobiltelefonen. På en av bilderna sitter han vid ett fullt uppdukat middagsbord tillsammans med ett stort gäng andra personer, både asylsökande från förläggningen och de som jobbade där. Det ser trevligt ut. Men det varade inte så länge och för några månader sedan var han tillbaka i Bulgarien.

Sedan han kom tillbaka till Serbien får han psykologisk hjälp via Läkare utan gränser. Han har varit och pratat med någon och fått de där sömnpillren. Mustafa vill gärna berätta om det som har varit. Han visar en bild från en utflykt i en skidbacke nära Östersund. De står uppradade på två rader och alla ler. Alla har skidor på fötterna och är klädda i överdragsbyxor och varma jackor. Mustafa står till höger i den bakre raden. Han ser längre ut där än vad han verkar vara nu.

– Ser du? Det här är jag! Han pekar på bilden. På fotot, taget med mobilkamera, ler han och är rundare i ansiktet som inte heller ser lika fårat ut.
– Nu, titta på mig här. Det är inte jag! fortsätter han och slår ut med armarna.

Mustafa står på en upphöjd betongpassage med tågstationen bakom sig. Sommarvärmen som var här i några dagar är borta och regnet droppar oavbrutet. Ögonen är fortfarande lika starkt grönbruna som på bilden men hållningen är en annan. Axlarna är hopsjunkna och händerna är placerade i fickorna. Hans blick är riktad nedåt och när han lyfter den undviker han att fästa den på något en längre stund. Fingret lyfts flera gånger mot tinningen för att ursäkta att han ibland har lite svårt att minnas korrekt, eller tappar orden. Det snurrar där inne nuförtiden.

Ett kvarter bort, eller vad man ska kalla det, är huvudbaracken där all mat delas ut. Vid den här baracken, ett steg närmare stationen, är det lite mer öde och längs med väggarna hänger grå fleecefiltar som provisoriska dörrar in till olika personers mer eller mindre tillfälliga hem.
En av de vanligaste öppningsfraserna här är att fråga var folk kommer ifrån. Mustafas vän ställde frågan till mig i går. Det är han som bor här innanför en av fleecefiltarna. Det var så det visade sig att Mustafa har varit i Sverige. Han höll upp plånboken och rotade fram sitt LMA-kort med Migrationsverkets röda logotyp på och höll upp det framför sig. Det gick ut i oktober 2016. Sen dess har mycket hänt och nu är han fast i limbo. För att komma tillbaka till Serbien från Bulgarien, där han tillbringade en månad i ett läger, betalade Mustafa en smugglare.

– Vi gick i tre dagar i terrängen. Det var svårt, men smugglaren var okej. Men det var inte bra. Jag fick problem med foten.

Det var en jobbig och lång vandring. Mustafa tar upp telefonen igen för att visa en bild. På fotot han håller upp ligger han ovanpå överkastet i en säng med foten inlindad i vitt bandage. Han fick svåra skavsår av skorna han hade och behövde söka hjälp för att vårda dem. Nu några veckor senare har det nästan läkt. Men han tänker vänta och se om gränsen till Kroatien eller Ungern öppnar sig igen innan han försöker ta sig vidare. Just nu tänker han stanna i Serbien.

– Men jag kommer åka vidare till något annat ställe i Europa. Här finns det inte några möjligheter. Jag vill jobba och leva.

Under hela samtalet ser Mustafa bekymrad ut. Han är lågmäld och artig. Han vill gärna dela sin berättelse och återkommer flera gånger till att han har svårt att formulera sig och minnas detaljer. Det snurrar för mycket i hjärnan. Han har så många problem som han inte vet hur han ska lösa.

I Logar i Afghanistan, där Mustafa kommer ifrån och där hans två yngre bröder som är 15 och 17 år gamla fortfarande bor tillsammans med hans mamma, var han mekaniker. Hans pappa gick bort när Mustafa var omkring tio. Mustafa har fåror i pannan och kring ögonen som om han vore åtminstone tio år äldre än de 20 år han är. Han gick i skolan i ett par år men började sedan jobba i stället för att tjäna pengar.

Han tycker om bilar och vill fortsätta jobba med det han brukade göra. I Afghanistan jobbade han på en verkstad för stora bilar och han hade en egen bil. Men det var farligt där, gick inte att leva ett vanligt och fritt liv utan att vara rädd eller orolig hela tiden.

– Jag är orolig för min familj och vill att de ska komma hit.

I stället för att ha ett normalt liv som han trodde han skulle få i Europa köar Mustafa i stället till allt. Och är orolig igen. Under den timmen som gått har frukostdistributionen börjat och flera personer har passerat med paket med söta kex, vakuumförpackade söta kakor, smörgåsar, yoghurtburkar och apelsiner. Mustafa måste också hinna med frukosten innan den tar slut. Kön sträcker sig fortfarande längs halva baracken.

Alla här väntar på något hela tiden. Frukost. Lunch. Middag. Att just deras namn ska vara det nästa på listan till Ungern trots att alla vet att de kommer vara inspärrade under fängelselika omständigheter under hela asylprocessen. De vill ha ett bättre liv någon annanstans. Men just nu är det frukost. Om några timmar är det lunch. Allt vid samma övergivna varuhus nedklottrat med påminnelser om att någon också är en människa och att någon annan behöver skor.

Mustafa tar i med handen och hoppar lätt upp på den förhöjda gången som sträcker sig längs med det ena varuhuset. Jag sträcker fram handen för att säga tack och hejdå och han tar den och skojar genom att dra till för att hjälpa mig

– Ingen frukost? säger han innan jag vinkar hejdå.

Hanna Strid

REPORTAGE

Betong och systerskap

Ida Vanhainen

2017-06-07

Medlemmarna i Roller Derby Beirut, Libanons första och enda lag i sporten roller derby, kommer från olika delar av Mellanöstern, har olika religioner och talar olika språk. De unga kvinnorna i laget bryter normer inte bara genom sporten de utövar, utan även genom den unika vänskap de har byggt mot alla odds. 

REPORTAGE

Splean fångar karakteristiska ryska känslan

Pelle Sunvisson

2017-07-05

Kön ringlar sig runt kvarteret i Slakthusområdet i Stockholms södra utkanter. Första halvan av maj har varit kallare än vanligt och de väntande är påpälsade. Några har kommit direkt från arbetet. De flesta ska dit igen i morgon bitti. I Sverige är inte segerdagen en högtid. Att ett av Rysslands största rockband har Sverigepremiär är ett firande i sin egen rätt.

REPORTAGE

Skolan blir den trygga punkten för ensamkommande barn

Jan Bjerkesjö

2017-07-03

För de ensamkommande flyktingbarnen blir skolan den trygga punkten i tillvaron, som ett andra hem i brist på annat. Men det är i många fall stressade och olyckliga barn som svenska skolan har att ta hand om när asylrätten har skärpts.
En som har erfarenhet av detta är rektorn Harri Koski på Mörbyskolan i Danderyd, som tidigare bland annat även har arbetat på en skola i Järfälla.

REPORTAGE

Russelltribunalen i Stockholm för 50 år sedan – sedd med CIA:s ögon

Mike Powers

2017-06-30

Arkiv från den amerikanska underrättelsetjänsten CIA, som nyligen gjorts tillgängliga, ger en bild av Russelltribunalen, som hölls i Stockholm 1967 i protest mot USA:s krig i Vietnam. Dokumenten belyser samtidigt spionorganisationens ingående informationsinsamlade.
För 50 år sedan blev Stockholm centrum för den internationella opinionsbildningen mot USA:s krig i Vietnam. Där hölls 1967 två viktiga möten: Russelltribunalen i maj och Världskonferensen om Vietnam i juli.