logo

REPORTAGE

MOLDAVIEN: ett land som alla och ingen vill ha

Sedan Sovjetunionens fall har Moldavien legat i botten av den europeiska inkomstligan. Ett par tusen kronor i månaden räknas som en hygglig lön och många lever på mindre än så. Kriget i grannlandet Ukraina har knappast gjort livet lättare. Inte heller närmandet till EU har gett den lättnad som så många har hoppats på. Tillsammans med två moldaviska vänner reder Pelle Sunvisson ut varför.

– Välkommen till Västtrafik!

Redan innan Skype snurrat fram bilden av hennes karaktäristiska, röda hår har Tanja fått mig att skratta. När vi lärde känna varandra får sju år sen hade hon nyligen slutat på Chisinaus svenska callcenter. Nu har den ekonomiska situationen tvingat henne tillbaka.

Hälsningsfrasen är galghumor.

– Jag tittade på två säsonger av Solsidan för att fräscha upp kunskaperna. Men egentligen behövdes det nog inte. Vi säger ju bara samma sak hela tiden: ”Välkommen till Västtrafik! Vart vill du resa?”.

Även utan det absurda faktum att det finns tiotals moldaver som försörjer sig på att prata svenska handlar mycket i Moldavien om språk. Precis som i andra delar av före detta Sovjetunionen handlar det om ryskans och de rysktalandes ställning. Men där finns också helt egna problem. I konstitutionen kallas det officiella språket moldaviska. Det råder emellertid delade meningar om det är ett språk som alls finns. Många anser att det är identiskt med rumänska och därför bör kallas bara det.

I söder finns en autonom region med ett par hundratusen gagauzer. De pratar ett eget språk som mest liknar turkiskan. Utöver det finns tre minoritetsspråk i den mening som vi är vana vid: ukrainska, bulgariska och romani. Men Moldaviens språkproblem slutar inte vid dess gränser. Upp till en fjärdedel av befolkningen beräknas bo och arbeta utomlands.

– Vi var 19 personer som tog universitetsexamen tillsammans, berättar Tanja. Nu är det, om jag inte misstar mig, bara jag och en annan tjej kvar.

Jag har hört det förut, men senast vi pratade om det var de fyra eller fem. Innan den här texten når tryckpressarna kommer också Tanja att ha lämnat landet. Men vi väntar med den delen av berättelsen. Först vill jag introducera en annan vän. Liksom Tanja är hon en av de okuvliga kvinnor som den karga omgivningen ibland föder fram. Efter att under några år ha drivit en resebyrå lever hon nu på språk.

– Vi har precis utökat med kurser i spanska, så egentligen går det ganska bra.

Alina drar på de sista orden som om det är något mer hon vill säga. Efter en kort tystnad fyller jag på med ett ”men?”.

– Det är bara att det rent moraliskt är svårt. Folk ser mig som en sekreterare. De tänker att jag är chefens fru och du vet...

Ja, jag vet att utan Alinas hårda arbete hade hennes tyske make aldrig haft en chans att undervisa. Jag vet också vilka drömmar som ligger bakom mångas språkstudier. Det är drömmen om att komma undan, komma ut, komma tillbaka på somrarna och visa upp sin framgång. Ingen annanstans har jag mött så många öden som ekar Ivar Lo och Fridegård. Moldaverna är Europas statare.

På huvudgatan som sedan 20 år bär namn av kungen Stefan den store, men fortfarande emellanåt kallas Leningatan, ligger det stora postkontoret. Där finns de vanliga kunderna. De som ska skicka paket, betala räkningar eller hämta ut pensionen. Men där finns också alla dagar i veckan rader av människor som samlar högar med födelseattester och bostadsregistreringar. Tillsammans kan de bli den där biljetten ut.

Den som kan bevisa sig vara släkting i rakt nedstigande led med någon som fötts i Bessarabien under den korta mellankrigstiden då området tillhörde Rumänien har rätt till rumänskt pass. Den som på motsvarande sätt kan bevisa sig höra hemma i Ryssland kan få ett ryskt medborgarskap. Medlemmar av den lilla bulgariska diasporan kan efter språktest och uppvisandet av rätt dokument komma över ett bulgariskt pass. Dessutom finns de sedvanliga utlottningarna av amerikanska ”green cards”. Tanja förklarar hur det hänger ihop genom exemplen från den egna universitetsklassen:

– De som genom språket eller släktingar känner närhet till Ryssland har flyttat dit. De som anser sig vara dissidenter har flyttat till USA och tycker att bara där finns frihet och demokrati. Jag bråkar ofta med dem om det. Till Europa har de flyttat som har fått arbetskontrakt på kortare eller längre tid. Vanligast är nog Tyskland.


Bland arbetarklassen ser det något annorlunda ut. Där är det i större utsträckning könet som bestämmer flyktorten. I EU-länder som Italien och Frankrike efterfrågas det som väl nu kallas ”hushållsnära tjänster”. Så kvinnorna åker för att arbeta som pigor. I Ryssland efterfrågas ännu grovarbetare. Så männen åker till Moskva eller Sankt Petersburg för att jobba på byggen.

Det skrivs ibland om den strid om territorium som utbrytarrepubliken Pridnestrovie är ett resultat av. Mer borde skrivas om den strid om invånare som snart har tömt landet på en generation.

Det skrivs över huvud taget väldigt lite om Moldavien på svenska och i princip allt som skrivs faller under en av tre kategorier. Vanligast är texterna om fattigdomen och dess olika uttryck. Emellanåt tar de upp orsakssambanden. Oftare blir de rena snyftare. Så finns det texterna om callcentret – som väg till ekonomisk självständighet för främst unga kvinnor och som ett cyniskt utnyttjande av låglöneländer (företaget har nyligen öppnat en ny filial i Senegal där lönerna är ännu lägre). Så finns det en tredje kategori texter: de politiska krisernas.

Det var också mitt i en politisk kris jag kom till Moldavien första gången. Under våren 2009 hade kommunistpartiet fått drygt 49 procent av rösterna (upp med tre procentenheter sedan valet 2005 och ner med en jämfört med 2001). Resultatet ledde till anklagelser om valfusk och i huvudstaden drabbade demonstranter samman med polisen. 170 personer, varav 96 poliser, skadades, parlamentet stormades och en ung demonstrant omkom. Analyserna i Sverige handlade om ”Sovjetunionens mörka arv”.
Riktigt så var det kanske inte. I omvalet senare samma år blev kommunisterna återigen klart största parti med sina 45 procent. Makten gick emellertid till Alliansen för europeisk integration. På ytan var det en seger för det nya, liberala och pro-europeiska över det gamla, kommunistiska och pro-ryska. I själva verket var liberalerna inte alls särskilt liberala och kommunisterna långt från kommunistiska. Dessutom var båda grupperna för ett närmande till EU.

Sedan ett år tillbaka befinner sig Moldavien åter i politisk kris. Och det är egentligen därför jag har bestämt mig för att till slut skriva om landet. Det är också därför jag har ringt upp Tanja och Alina. När det gäller politik står de långt ifrån varandra. Tillsammans har de många gånger tidigare gett en bra bild av vad som pågår.

När parlamentsinredningen brann i samband med upploppen 2009 var Alina övertygad om att plundringen snart skulle nå hennes lilla resebyrå ett par kvarter därifrån. Då vakade hon nätterna igenom för att om möjligt skydda kontoret. Vid de stora demonstrationerna i september förra året tog hon själv för första gången till gatorna.


– Jag ville ha nyval och folk ville verkligen förändra. Mycket förändrades också, men knappast till det bättre.

Bakgrunden till protesterna är en skalbolagshärva som får det som avslöjats i Panamapapperen att blekna i jämförelse. Efter valet 2014 bildade de två oligarkerna och tillika partiledarna Vlad Filat och Vladimir Plahotniuc regering. Det som enade dem var utåt en liberal och EU-vänlig agenda. Inåt var det snarare önskan att upprätthålla ett korrupt system. För att styra upp korruptionen och bokföringsfusket anlitades visserligen en av världens mest välrenommerade revisionsbyråer, brittiska Grant Thornton, men det skulle visa sig betyda mycket lite.

I början av 2015 avslöjades en omfattande förskingring i några av landets största banker. Staten löste ut bankerna. Tilltaget kostade sammanlagt en åttondel av statsbudgeten! Revisorerna hade missat att motsvarande åtta miljarder kronor hade försvunnit. Och inte nog med det: när skandalen uppdagades utsågs Grant Thorntons landsansvarige Stéphane Bridé till finansminister och vice premiärminister!
Efter avslöjandena avlöste protesterna och ministeravgångarna varandra. Under ett år har Moldavien hunnit med inte färre än fem premiärministrar. Det senaste bytet är kanske det mest intressanta. Med skeletten ute ur garderoben var borgfriden nämligen över. Genom att låta sin gudson i rollen som parlamentets talman lyfta Vlad Filats politiska immunitet undanröjde Vladimir Plahotniuc sin värsta rival. Filat greps och utreds nu för inblandning i bankskandalen. Plahotniuc hade därmed siktet inställt på premiärministerposten.

President Timofti stoppade emellertid Plahotniucs kandidatur. Plahotniuc nominerade då sin vän Pavel Filip. I en förhandling som bara varade några få minuter och utan närvaro av vare sig press eller samtliga ledamöter utsågs så Pavel Filip till Moldaviens femte premiär-
minister på ett år.

– Den politiska klassen har nu en sista chans att återställa moldavernas och våra internationella partners förtroende, säger Pavel Filip i en intervju med BBC strax efter utnämnandet.

Tyvärr lär det tåget ha gått för länge sedan. Bara att en grupp människor väljer att kalla sig ”den politiska klassen” ger ju onekligen vissa varningssignaler. Alina gör sig heller inga förhoppningar att landets politiker ska ta sig i kragen.

– Jag anser att vårt land behöver en övervakare, någon som ser efter våra politiker. Det är så klart inte riktigt så enkelt, men i princip valde vi övervakare. De som röstade för proryska partier ville vara under ryskt förmyndarskap. Jag röstade för EU.

Sedan parlamentsvalet 2014 har Moldavien också kommit mycket närmare EU. I slutet av 2014 undertecknades det associationsavtal med EU som den politiska majoriteten så länge hade strävat efter. Att det nog hade mer med kriget i Ukraina att göra än med någon moldavisk politisk vilja är en annan sak.

I början av 2015 var fler än två av tre moldaver för en integrering i EU. Enligt en opinionsmätning i mars i år vill nästan varannan i stället se en tullunion med Ryssland, Vitryssland och Kazakstan. Andelen moldaver som har en positiv inställning till Ryssland är nu också nästan dubbelt så stor som den som har en positiv inställning till Rumänien.

Ändå skrivs det i Göteborgsposten under rubriken ”Moldavien kan bli nästa drag i Putins maktspel” och på Totalförsvarets forskningsinstitut, FOI, är slutsatsen: ”Moldavien riskerar att bli en ny spelplan i konflikten mellan Ryssland och Väst efter Ukraina, Syrien och västra Balkan.”

Och visst går det att beskylla Putin och kanske också Ryssland för mycket, men det här är en kris orsakad av EU:s institutioner, företag verksamma i EU och EU-vänliga politiker. Nu håller dessutom EU och IMF tillbaka utlovade pengar med hänvisning till den ekonomiska oredan. Att moldaverna griper efter ett annat halmstrå är allt annat än oväntat. Med en annan växtliknelse är de ju själva mest av allt rön för vinden.

– Har jag sagt att vi har fått våra ryska pass?

Så länge jag har känt Tanja har hon och sambon Ruslan pratat om att flytta. Orsaken har alltid varit de ekonomiska möjligheterna. De har drömt om en framtid i Sverige, i Ukraina, i Ryssland, men överallt har de mött byråkratiska hinder. Dessutom har de en liten son och Tanja har både en mamma och mormor som är beroende av henne. Men nu har de alltså bestämt sig för att lämna Moldavien. Jag frågar henne vad som blev sista knuffen.

– Jag gick till ryska ambassaden för att ta reda på vilka möjligheter det fanns att lämna landet dagen efter händelserna i Odessa. Ärligt talat blev jag rädd. Om det kunde hända i Odessa, som alltid har varit en mångkulturell stad, kunde jag bara föreställa mig vad som var möjligt här.

– Mest av allt vill jag att min son ska slippa gå igenom det som vi gick igenom på 1990-talet, då våra föräldrar plötsligt inte hade pengar och vi veckovis åt bara tomater och bröd.

Den 27 april flyttade Tanja med sambo, son, mamma och mormor till Krasnodar i södra Ryssland. Platsen har de valt för att den till klimat och storlek i så stor utsträckning som möjligt ska likna det Chisinau de lämnat. Tanja tror att hon aldrig kommer att återvända.

Pelle Sunvisson

REPORTAGE

Jadens mästare

Lasse Lindström

En enda skulptur kan ta år att skapa, när jademästaren Lin Bozheng snidar sina mest detaljerade verk. På en utställning vid Kinas kulturcentrum i Stockholm visade han upp egna arbeten, men även verk som hans far och son skapat. Här berättar FiB/K:s Lasse Lindström om sitt möte med jadens mästare.

REPORTAGE

De hjälper synskadade att få sin syn åter

Jan Fredriksson

Biståndsorganisationen Vision For All hjälpte behövande i Guatemala med synundersökningar och glasögon. Jan Fredriksson ingick i en grupp på åtta svenska biståndsarbetare. Här rapporterar han om insatsen.

REPORTAGE

Iranska möten

Göran Tonström

"Ett land är dess folk. Oavsett vilket politiskt system som råder, vilka som bestämmer, har eller tar makten. Det är människan som lever där, som är kärnan. Utan henne torr och död öken, hur bördig och mjäll jorden än är." Så inleds ett fotoreportage av Göran Tonström, som reste till Iran för att skildra folket.