logo

KULTUR

Musikaliskt mirakel

När Bach gjorde det inledande preludiet i Das Wohltemperierte Klavier spelbart för alla gläntade han på dörren till musikens underbara värld. Det menar författaren och översättaren Margareta Zetterström.

Foto: Pexels

2018-09-04

När jag var barn ville jag bli musiker. Gärna kantor i någon kyrka. Men för att bli kantor måste man kunna spela kyrkorgel. Och för att få lära sig kyrkorgel måste man först lära sig spela piano. Och eftersom jag inte hade något piano hemma kunde jag inte välja det instrumentet när jag på femtiotalet, som nioåring, fick chansen att börja i Kommunala musikskolan.

Piano var i min barndom någonting fullständigt ouppnåeligt, något som bara fanns i "finare" hem. Mina föräldrar, som vid den tiden arbetade vid tvätt- och badinrättningen i Heby, hade definitivt inte råd att köpa piano, och det skulle heller inte ha fått plats något sådant i vår lilla trånga enrumslägenhet.

Det är anledningen till att jag aldrig lärde mig spela piano. Och jag lyckades heller inte bli så bra på fiol att jag kunde bli violinist i någon symfoniorkester.

Tack vare min fiollärare i Kommunala musikskolan fattade jag ändå kärlek till musiken, en kärlek som än i dag hjälper mig att hålla ut när tillvaron är som mest deprimerande.

Sedan flera decennier tillbaka är jag dessutom försedd med piano. Men jag har ändå inte kommit någon vart med mitt pianospel, har inte som vuxen kommit mig för att ta lektioner, och jag anstränger mig heller inte tillräckligt mycket för att på egen hand knäcka pianokoden.

Däremot har jag upptäckt ett stycke som man faktiskt kan spela – utan att kunna spela piano. Det är Preludium nr 1 i C-dur i Johann Sebastian Bachs stora verk Das Wohltemperierte Klavier (nr 846 i Bach-Werke-Verzeichnis, BWV), ett av klaverlitteraturens allra mest kända och älskade stycken som mirakulöst nog är skrivet så att en total ignorant i fråga om pianospel ändå kan klinka sig igenom det. Utan den fingersättning, som på ett par kniviga ställen är angiven i noterna, skulle det förstås inte gå. Men nu kan jag tack vare denna gudasända fingersättning, med båda händerna och alla fingrar i arbete, spela detta preludium, från början till slut och med en rent triumfatorisk känsla i bröstet.

Jag spelar naturligtvis inte detta stycke lika bra och på samma konstnärliga nivå som Glenn Gould eller Sviatoslav Richter. Men jag spelar det likafullt, trots att jag inte kan spela piano, så gott som varje dag och ibland rentav flera gånger om dagen.

Och det är faktiskt en svindlande upplevelse att treva sig fram genom denna serie av brutna ackord (så kallade arpeggion), från en färgnyans till en annan, från ett stämningsläge till ett annat, för att slutligen landa i det magnifika harmoniska slutackord som, om man så önskar, kan hållas ut i evigheters evighet, in sæcula sæculorum.

Jag undrar ibland hur Bach på 1700-talet tänkte när han gjorde det inledande preludiet i Das Wohltemperierte Klavier spelbart för alla och envar. Ville han med detta C-durpreludium glänta på dörren till musikens underbara värld, och detta på ett sådant sätt att de som där inträder redan i portgången känner sig välkomna?

I så fall en klar framgångsstrategi och en veritabel seger för folkets kultur. Dessutom någonting som fungerar minst lika bra snart trehundra år senare. Det kan jag personligen intyga.

Margareta Zetterström

KULTUR

Fanny å Farmor

Ett inlägg under pågående valrörelse av Kristina Eriksson och Hans-Magnus Meincke.

KULTUR

Illusion – sant eller falskt?

Eva Wernlid

Än lever det gamla järnbruket i Avesta, ett semestertips som står sig i alla väder. I år visar Avesta Art utställningen Illusion, en samlingsutställning med tretton konstnärer. Fotografen Eva Wernlid har besökt utställningen. Här återger hon den i ett kortare referat.

KULTUR

Bokrecension: Populistiska manifestet

Stefan Estby

"Populistiska manifestet behövs verkligen nu när det är valår och förhoppningsvis kommer de 151 teserna med ibland långa, ibland korta kommentarer bli lästa och reflekterade över. Bra att både höger- och vänsterpopulism granskas på detta genomgripande sätt." Det skriver recensenten Stefan Estby.