logo

REPORTAGE

Myller av liv i ett slumrande brukssamhälle

Främre raden: Tom Gustafsson, Karli Zunko, Katri Andersson, Anita Andersson, Per-Olov Lindström. Andra raden: Håkan Forselius, Gunilla Forselius, Kerstin Næssén. Bakre raden : Mikael Lindqvist, Ann-Luoise Alm. Foto: Eva Wernlid

2017-12-15

En lördagskväll i den sörmländska bruksorten Hälleforsnäs visas Metropolitans uppsättning av Trollflöjten på bio. Operalivekonceptet, som förvandlar Folkets hus till en scen i föreställningen, drar fullt hus nästan varje gång. Hur kommer det sig att den folkliga kulturen har överlevt förlusten av det bruk som tjänade samhället i över trehundra år? En önskan att fånga ”bruksandan” slutar i en mindre odyssé när Agnes Käll och Eva Wernlid utforskar lokalsamhället.

Sammanträde i biblioteket som huserar i Folkets hus lokaler. Nio deltagare diskuterar kvällens upplägg och ansvarsfördelning. Det är många frågor som ska avhandlas och inget lämnas åt slumpen. Arbetsgruppen utstrålar effektivitet och handlingskraft. En kvinna reser sig och utbrister:

– Gubbarna vet vad de ska göra! Vid halv fem siktar vi på att bli färdiga, sedan äter vi och därefter byter vi om.

Därmed avslutas mötet och deltagarna intar sina positioner. Arbetet med att färdigställa kulissen, rekvisitan och pausfikan flyter med beundransvärd hastighet. Färgen som ska sätta ton på kvällens arrangemang är grön. Stora tygstycken fästs på väggarna som ramar in Folkets hus foajé. Samma färg har duken som pryder ett stort bord i rummets mitt. Bordet är dukat med två kandelabrar från Bruksprodukter i Hälleforsnäs och en vas med gula liljor. I mitten av bordet ligger tvärflöjten, majestätiskt placerad på en röd kudde. 

Röda mattan rullas ut framför entrén, där Tom Gustafsson tar emot besökare. Han är iklädd en röd uniform, som tidigare bars av de danska postkontorens tjänstemän, och en hög svart hatt. Tom är inte vidare förtjust i opera, berättar han, men ser arrangemanget som ett sätt att stärka Hälleforsnäs och banden mellan människor från lokalsamhället. 

Strax efter klockan 19 är det fullt av gäster inne i foajén. Det minglas med bubbel och Mozartkulor. Många verkar bekanta med varandra och stämningen är uppsluppet förväntansfull. Tuula Ilvonen, som anlänt tillsammans med sin syjunta – ett kompisgäng som har hållit ihop sedan 1968 och som träffas en gång i månaden för att äta gott, spela kort och diskutera, men aldrig för att sy – gläds åt kvällens arrangemang.

– Det är jätteroligt! I Katrineholm visas också operalivesändningar, men där får man bara titta på föreställningen. Här får man hela upplevelsen! När de körde Madame Butterfly var mannen i dörren iklädd en sjömanskostym och de andra bar kimonor. Jag tror att det är därför det är så populärt. 

När livesändningen rullar är vi flera som golvas av det som utspelas på bioduken. Med hjälp av den nya digitala tekniken får vi komma nära den makalösa scenografin i Metropolitans operaföreställning. I pausen vallas gästerna in i kafeterian, också den klädd i grönt, där det serveras vin och hemlagade snittar. Varje bord har sin bordsherre – Papageno, Nattens drottning, Sarastro, Tamino, Pamina och Monostratos – från vilka bordsplaceringen utgår. Det är en något blyg stämning vid vårt bord, men snittarna är utsökta. 

Efter föreställningen är det en trött och lycklig samling som lämnar Folkets hus. Arrangörerna har dukat av och börjar droppa av. Städningen och mina frågor hänskjuts till morgondagen. 

I vilken kulturell kontext har ett så framgångsrikt och uppskattat initiativ kunnat ta form? Och har det någon vidare betydelse för en liten ort som strax före sekelskiftet 2000 förlorade sin livsnerv i bruket? Den som söker förståelse för den folkliga kulturens bärkraft i Hälleforsnäs, måste börja sitt sökande i förindustriell tid.

Bruket inrättades 1659 för att gjuta kanoner, en verksamhet som puttrade på en bit in på 1800-talet. Med industrialiseringen följde sedan en explosionsartad tillväxt och gjuteriet utvecklades till en modern industri. Kanontillverkning ersattes av en omfattande produktion av bland annat jordbruksmaskiner och köksredskap. Runtomkring växte ett samhälle fram som fick järnväg och arkitektritad bebyggelse. Även om inriktningen på produktionen med jämna mellanrum kom att förändras, förblev bruket ortens överlägset största arbetsgivare fram till 1970. 

På söndagsmorgonen far vi hem till Katri Andersson och Per-Olov, P-O, Lindström, som lever tillsammans på en gård precis vid gränsen mellan Hälleforsnäs och Katrineholm. Katri är pensionerad bibliotekarie och P-O ordförande för Hälleforsnäs Folkets hus och Gjuterimuseum. Båda tillhör arbetsgruppen bakom operalivesändningarna. Jag frågar P-O om brukets betydelse för orten.

– Hela samhället var uppbyggt kring bruket. När det var som störst, på 1960-talet, arbetade närmare tusen personer där. Men på 1970-talet började det sakteliga gå utför. Anders Wall kom in och försökte skapa lönsamhet, tätt följd av Electrolux. I båda fallen genomfördes stora personalminskningar. Sedan hackades verksamheten ner systematiskt ända fram till 1997 när det slutligen blev konkurs. Vid det laget hade antalet anställda redan minskat från tusen till dryga hundra och utflyttningen från orten hade följt samma mönster. 

Enligt P-O är Folkets hus den enda mötesplatsen som återstår i samhället sedan bruket upphörde, men med befolkningsminskningen har den förlorat i betydelse. Det finns emellertid en stark ambition att hålla liv i ”bruksandan” och stå emot förvandlingen till en sovstad.

- Tidigare var Folkets hus samhällets samlingspunkt och platsen där allt hände. Aktiviteterna har minskat något, men en del finns kvar och flera har tillkommit.

Operalivesändningarna utmärker sig bland nytillskotten med sin genomslagskraft. Bakom konceptet ligger, enligt Katri och P-O, ett hängivet engagemang och en stor portion fantasi och kreativitet. Katri berättar entusiastiskt om olika idéer och teman som förverkligats i samband med en livesändning.

– När vi visade Galenskaparnas Hagmans konditori släpade vi dit våra möbler och fick även låna några från Nostalgimuseet i Sparreholm. Och så bakade vi kakor! Hela det stora bordet i foajén var fyllt av olika sorters kakor. P-O var klädd i brynja och rutig skjorta och jag bar prickig klänning och förkläde. Det var en jätterolig kväll med fullsatt salong, som nog fick konceptet att spridas.

Det må vara många i området som närvarar vid, och gläds åt, operalivesändningarna, men de tillhör onekligen det äldre skiktet. Den yngre delen av befolkningen lyser med sin frånvaro. Jarmo Haapamäki, som bland annat ger ut lokaltidningen Hälleforsnäs Allehanda, menar att ortens ungdomskultur ofta negligerats eller till och med motarbetats från kommunens håll. 

- Jag startade musikföreningen It's Alive 1993, som samlade runt 550 medlemmar. Vi hyrde ett hus av kommunen och hade under en period ABF, NBV och Studiefrämjandet under samma tak. Vi skaffade flera hyresgäster och ordnade replokaler och mörkerrum. Framförallt arrangerade vi konserter. Och vi levde gott några år. Men sedan gick konsertverksamheten åt pipan. 

- Vi tyckte att vi hade funnit en jättebra verksamhetsbild: vi hyrde Folkets hus och arrangerade rockkonserter vid den stora teaterscenen. Den lokal som är bibliotek nu kunde också hyras förr i tiden och där hade vi bar, med artonårsgräns. Det funkade jättebra, vi hade flera hundra besökare varje gång. Banden ringde och ville spela i Hälleforsnäs, eftersom publiken och scenen var så uppskattade. 

Smällen kom när reglerna för utskänkningstillstånd ändrades. Tidigare hade det varit länsstyrelsen som utfärdade tillfälliga utskänkningstillstånd, men sedan flyttades ansvaret över till kommunerna. Därefter blev det tvärt nej vid varje ansökan. Och utan alkoholservering dalade intresset för konserterna. 

– Det ständiga mantrat löd att alkohol är skadligt och att musiken riktar sig till ungdomar. 

Bristen på naturliga mötesplatser gör att det i dagsläget saknas förutsättningar för ungdomskultur i Hälleforsnäs, säger Jarmo.

– Ungdomskulturen blomstrade verkligen här på 1990-talet. Det kändes så bittert att ett välfungerande system som alla var nöjda med inte tilläts leva vidare. Numera finns här ingenting i min smak. Jag gillar inte opera och mina förväntningar på den yngre dataspelsgenerationen är mycket små. 

Kommer Hälleforsnäs att klara en generationsväxling? Frågan hänger kvar när vi lämnar Jarmo och beger oss hem till Karli Zunko, som likt Katri och P-O är en drivande medlem i Folkets hus styrelse. Karli har lämnat bakom sig ett långt yrkesliv inom ABF där han arbetat med folkbildning. Under många år var han även politiskt och fackligt aktiv.

– Jag tror att människor i alla tider har frågat sig hur det ska bli när det egna engagemanget tar slut. Det har i alla fall varit en återkommande fråga under de 50 år som jag har varit bosatt här. Men likt förbannat har man på något sätt lyckats finna intresserade människor. I dag är det dock väldigt svårt att hitta yngre personer som är beredda att lägga ner den tid som vi gör. Men det är av naturliga skäl. När jag var ung var jag engagerad, men då var jag också väldigt självisk. Jag såg ett större värde i att göra min insats i samhället än att vara hemma med ungarna. I dag, när tekniken har tagit överhanden, finns oerhört mycket annat som lockar. Men jag tror också att ungdomen idag prioriterar familjen framför samhällsinsatser.

För att aktiviteter ska bli av krävs eldsjälar, fortsätter Karli. Ett vanligt fel som ideella organisationer gör är att de medvetet underdriver förväntningarna på ett ideellt engagemang, i syfte att få ett ja vid förfrågan om intresse. Det, menar Karli, leder bara till passiv medverkan.

– Därför talar vi alltid om vilket engagemang som faktiskt krävs av en medlem. Du ska passa in, du ska trivas och du ska känna att du får någonting tillbaka, annars sinar engagemanget och medlemskapet förlorar sin mening.

Det samlade engagemanget i Folkets hus styrelse har betydelse på bred front. Inte minst med hänsyn till det alltjämt närvarande behovet av integrerande verksamheter. Hälleforsnäs har mött påfrestningen att först förlora den centrala arbetsgivaren för att sedan ta emot ett relativt stort antal flyktingar. I mötet mellan kulturer och sedvanor finns potential, anser Karli, men det ställer också krav på en aktiv integrationspolitik. I det sammanhanget utgör Folkets hus en viktig aktör och mötesplats. 

– Dels håller jag två kurser i svenska för invandrare, dels har vi språkkafé varannan torsdag. Men integration är inte enkelt! När jag kom hit från Slovenien 1966 räckte det att lära sig språket för att bli accepterad, men i dag är det annorlunda. Jag föreslog för eritreanerna att de skulle hålla i språkkaféet en torsdag, och då var det nästan bara eritreaner som kom. Och veckan efter serverades arabisk mat och då kom inga eritreaner. Det här är en svår men viktig del av integrationspolitiken som ofta förbises, att det råder ett lika stort behov av att invandrade grupper integreras sinsemellan, som att de integreras i det svenska samhället. Lyckas vi inte med det får vi problem!

Ledstjärnan i de verksamheter som har engagerat Karli lokalt under senare år har varit att bevara Folkets hus. Det spelar en avgörande roll i skapandet av den lokala förankring som tidigare fanns i bruket. Vi återberättar Jarmos beskrivning av hur man förr bara behövde sätta upp en lapp på väggen i gjuteriet för att hela ortsbefolkningen skulle bli varse ett evenemang.

- Ja, snälla ni, det var ett helt annat samhälle! När det var gammaldans trängdes fyrahundra till femhundra personer i salen!

Men ännu finns gemenskap och den närs av den lekfullhet, den idérikedom och det helhjärtade engagemang som kom till uttryck kvällen när Folkets hus visade Trollflöjten på bio.

– Det roligaste med operalivesändningarna är att man ser vanliga människor. Opera har ju stämpeln att vara för fint folk, och därför värmer det lite extra när jag ser att det är vanliga människor som kommer, lite bekanta sådär.


Teckna en prenumeration här

ÅRET UT: KAMPANJ! 3 NUMMER FÖR 50 KR! 
SWISHA 50 KR TILL 1232240356, SKRIV "KAMPANJ" OCH ADRESS

Agnes Käll

REPORTAGE

Jadens mästare

Lasse Lindström

En enda skulptur kan ta år att skapa, när jademästaren Lin Bozheng snidar sina mest detaljerade verk. På en utställning vid Kinas kulturcentrum i Stockholm visade han upp egna arbeten, men även verk som hans far och son skapat. Här berättar FiB/K:s Lasse Lindström om sitt möte med jadens mästare.

REPORTAGE

De hjälper synskadade att få sin syn åter

Jan Fredriksson

Biståndsorganisationen Vision For All hjälpte behövande i Guatemala med synundersökningar och glasögon. Jan Fredriksson ingick i en grupp på åtta svenska biståndsarbetare. Här rapporterar han om insatsen.

REPORTAGE

Iranska möten

Göran Tonström

"Ett land är dess folk. Oavsett vilket politiskt system som råder, vilka som bestämmer, har eller tar makten. Det är människan som lever där, som är kärnan. Utan henne torr och död öken, hur bördig och mjäll jorden än är." Så inleds ett fotoreportage av Göran Tonström, som reste till Iran för att skildra folket.